”En kraftig folkrörelse kan tvinga fram förändring”

Ronny Åkerberg från Malmö: ArbetarInitiativet representerar för mig den subjektiva kraft som vill skapa ett alternativ. Som tar på sig uppgiften att organisera ett motstånd mot den kapitalistiska krisen, säger Ronny Åkerberg i Malmö om varför han kandiderar.

Det handlar om den situation som den kapitalistiska världen befinner sig i nu med en djupnande kris där arbetarklassen måste försvara sig mot massarbetslöshet, lönesänkningar och attacker på sina rättigheter. Det som händer nu väcker ett motstånd, menar Ronny. Och det viktiga är att fånga upp det motståndet.
– Vi har ju en förödande situation i vårt eget land när vi tittar på dem som skulle försvara arbetarklassens intressen, säger han och fortsätter:
– Det är uppenbart att oppositionen har enorma problem med att utmana den sittande alliansregeringen, trots att vi är på väg in i den värsta krisen sedan trettiotalet. Samtidigt som vi attackeras från höger så blir de som ska vara våra företrädare allt mer omöjliga.
Ronny, som idag arbetar som mellanstadielärare, har arbetat inom industrin under en stor del av sitt liv och han anser att de radikala arbetarkraven sopas under mattan för att ge exempelvis politiker som Lars Ohly ministerposter. I den situationen tycker han att det är nödvändigt att någon kraft träder fram och säger NEJ, stopp och belägg.
– Även om ArbetarInitiativet är en sammanslutning med små resurser så ska man inte ge upp. Det går ju inte att tappa modet bara för att uppgiften ser gigantisk ut.

Den starka vänsterpolitiska smältdegeln på sextiotalets slut ligger till grund för Ronnys politiska bana. Han fyller sextio år i år och tycker att han har en viss politisk erfarenhet att blicka tillbaka på.
– Jag blev engagerad i FNL-grupperna 1967. Jag hade slutat skolan året innan och gick en kurs på Skurups folkhögskola och där samlades radikala människor från hela landet med FNL-märken och Mao-märken.
När Ronny sedan kom hem till Ystad startade han en FNL-grupp och kom i kontakt med SSU och framförallt de inom SSU som på den tiden var radikala. Han läste marxistisk litteratur och fick förklaringar på de frågor han hade.
– Jag tyckte att sossarna var för mossiga så jag provade en tid med vänstern, dåvarande VPK, men det var heller inget bra alternativ. Sedan flyttade jag till Malmö och började arbeta på Kockumsvarvet 1971. Där stod vi på rad från de olika vänstergrupperna och delade ut Kockums-Proletären, Kockums-Gnistan, Kockums-Mullvaden och så vidare.
Men Ronny blev alltmer skeptisk till den stalinistiska traditionen och på åttiotalet började han fundera ordentligt över sina åsikter. Efter den politiska vågen -68 var det många som gick in i väggen och blev helt passiva, antingen hade grupper raderats ut helt eller så hade man kört fast i stalinismen, tycker Ronny.
– Jag såg Socialistiska partiet som något som skulle kunna ta sig vidare och framåt, säger han och menar att det ger en naturlig koppling till dagens situation där SP är med och engagerar sig i ArbetarInitiativet.
– När kapitalismen nu går in i en ny fas av kris och konflikt så är det oerhört värdefullt att det finns krafter i vårt land som vågar ta de första stegen mot ett antikapitalistiskt vänsteralternativ. I Sverige är det fortfarande litet och trevande och kan se marginellt ut, men vi måste se det i skenet av något större, inte bara som en nationell företeelse utan som en europeisk vänsterkandidatur.

Med tanke på kapitalismens situation och de antikapitalistiska krafterna runt om i Europa just nu, inte minst i Frankrike, kommer ArbetarInitiativet i rätt ögonblick, tycker Ronny.
– Jag tycker att det är uppmuntrande och inspirerande och därför var jag också beredd när jag blev tillfrågad – klart man måste haka på det här, säger han.
För att komma tillrätta med krisen menar Ronny att det behövs en omfattande omfördelning av samhällets tillgångar från rika till fattiga, från privat konsumtion till offentlig välfärd.
– Det har ju också med jobben att göra. Jag förespråkar ett förstatligande av hela den svenska bilindustrin – det är en fantastisk massa erfarenhet och kunskaper som finns samlade bland arbetarna där. De nuvarande ägarna förmår inte ta vara på den.
Allt det här måste ses i skenet av en klimatomställning som man inte kommer ifrån, säger han och menar att exempelvis bensinbränslespåret har kommit till vägs ände.
– Det behövs ett förstatligande och en omställning av produktionen. Man måste bygga om hela det svenska samhället och en kraftig folklig rörelse kan tvinga fram förändring, det är jag helt övertygad om, säger Ronny.

Ronny kan mycket väl förstå dem som utifrån vår svenska horisont tycker att valet till EU-parlamentet verkar meningslöst. Men han tror också att om man kan nå ut och få folk att börja engagera sig i och organisera en antikapitalistisk rörelse i europeisk skala så kan kampanjen inför EU-valet vara av betydelse.
– De representanter som har möjlighet att ta sig in i parlamentet kan ta det som en tribun för att föra fram radikala arbetarkrav som annars försvinner i mediebruset. Man kan se det som ytterligare ett sätt att ge röst underifrån, säger han.
– Det viktigaste är inte att sitta där, utan det som händer ute i samhället. En röst på ArbetarInitiativet är väldigt mycket en röst mot kapitalismen och mot oppositionens svek.
ArbetarIntiativet har kommit igång snabbt med att ta tag i de konkreta frågor som man vill bekämpa, som avregleringen av tågtrafiken och protesterna under Volvostämman i Göteborg. Det tycker Ronny är ett bra sätt att fånga uppmärksamhet på och han är imponerad av raskheten i att ta tag i rätt frågor.
Jobb, välfärd och klimat, det är de frågor som Ronny skulle fokusera på om han kom in i parlamentet. Samtidigt har han alltmer fått upp ögonen för genusaspekten.
– Jag börjar förstå mer och mer vilka brister jag lider av i det avseendet. Jag har alltid varit positivt inställd till kvinnorörelsen men jag har aldrig tagit mig tillräckligt med tid att verkligen sätta mig in i problematiken förrän de senaste åren, då jag har insett att den frågan alltid hamnar långt bak när den egentligen borde genomsyra allt. Det har blivit en insikt hos mig att man måste skaffa sig kunskap om de här frågorna och jobba med dem.

I röster räknat tror Ronny inte att det blir några himlastormande framgångar för ArbetarInitiativet i det här valet. Däremot tycker han att det är en väldigt stor vinst att de faktiskt ställer upp och formulerar ett alternativ som han ser som det första steget till att ett nytt arbetarparti ska kunna utvecklas framöver. Det här kan föda många nya tankar.
– Alternativet till EU är ett rött Europa. Vi kommer inte ifrån att vi måste samarbeta över gränserna, det är självklart. Det är bara det att inom EU så sker det på kapitalets villkor.

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Kampen för Internationalen fortsätter

Ibland regnar det manna från himlen, även på oss fattiga och i vissa fall har vi faktiskt sked. Summa summarum har insamlingen tagit ett ordentligt lyft och denna vecka landar vi på 122 157, 50 kronor, hälsar insamlingsansvarig Anders Karlsson.

STÖD INTERNATIONALEN
Pg 678272-6
Märk talongen: ”Internationalen ska leva”

Denna vecka förklarar den sista av våra tre frivilliga korrekturläsare varför han regelbundet kommer med hunden Macho för att se till att Internationalen blir läsbar.

Varsågod, Lars Redin!
Varför Internationalen?
Frågor kräver svar. Annars borde de inte ställas. Att skriva i Internationalen har klara nackdelar. En är att lystna korrekturläsare – varav undertecknad är en – kastar sig över texten, letar efter otydliga syftningar, svävande samband, felstavade ord, orediga tankegångar och annat dylikt.

Som skyddande ängel mellan skribenten och den mordiska korrläsaren står chefredaktören –LH. Hon påpekar att vi – korrläsarna alltså – är gammalmodiga stofiler utan kontakt med modern svenska, dess kommateringar och interpunktioner. Det utvecklar oss och ger oss tillfälle till engagerade och trivsamma diskussioner.

Någon gång får vi höra, dock inte av LH, att vi är språkfascister, men vi är gamla i gården, det vill säga ålderspensionärer. Vi är tre stycken plus hunden Macho, som ligger bakom min stol stundom suckandes. Jag förstår av detta att han undrar om det verkligen ska behövas så många ord för att åstadkomma DEN SOCIALISTISKA REVOLUTIONEN. Det gör det nog. Och väl sammansatta ska de vara.

Jag mötte Internationalen, eller rättare sagt Mullvaden, som den då hette första gången år 1982 i Akademiska föreningen i Lund, där Benny Åsman satt vid ett bokbord. Jag hade just kommit tillbaka från Norge, där maoisterna var stora på ett ganska oläsbart sätt. Hemkommen hade jag testat Gnistan, Proletären och Röda Arbetet utan att finna större mening med dem. Så snärjde mig alltså Mullvaden politiskt, intellektuellt och emotionellt. Den har efteråt följt mig som försäljare utanför Systembolag, Domusvaruhus och demonstrationer på diverse ställen i landet. Som trogen läsare varje vecka, nu alltså även som korrekturläsare. Orden har inte alltid varit perfekt sammansatta, men tycker jag nog meningsfulla – och vad Macho än anser – nödvändiga. Vi får väl hålla på ett tag till, hoppas jag.

Lars Redin

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

”En verklig politisk röst för vanligt folk”

johanna-evans-international

För Johanna Evans från Luleå handlar ArbetarInitiativet om att ta strid mot det kapitalistiska samhället och stå för en annan slags union – en union mellan arbetare. Därför ställer hon upp i valet till EU-parlamentet i juni.

Johanna Evans är 21 år och bor själv i en lägenhet i Luleå. Familjen består annars av mamma, pappa, lillebror och lillasyster. Hon har varit aktiv i Rättvisepartiet Socialisterna sedan 2006 och hon jobbar heltid med partiet.
– Jag har alltid varit intresserad av politik och när jag skulle rösta för första gången i förra valet så tyckte jag att de gamla partierna inte var något alternativ. Det var då jag upptäckte RS och jag tyckte att deras inriktning på vård, skola, jobb för ungdomar och feministiska frågor var vettig. Att förklaringen ligger i att kapitalismen inte fungerar som system.

I och med krisen så tycker Johanna att det blir ännu mer tydligt att det behövs ett alternativ. Hon tycker att det är rent av pinsamt hur oppositionen och fackledningen beter sig, de som ska representera arbetarna. Som exempel tar hon Wanja Lundby-Wedin och Olle Ludvigsson, som röstat för bonusutdelningar.
– För mig är det ungdomsfrågor och klimatfrågor som är de viktiga frågorna. Jag ställer upp för att bygga något nytt – en verklig politisk röst för vanligt folk.
Den höga ungdomsarbetslösheten är något som Johanna vill jobba för att få ned. Hon berättar att socialbidragstagarna i Luleå kommun har ökat mycket den senaste tiden och att det främst handlar om ungdomar under 25 år som aldrig har haft möjligheten att komma in på arbetsmarknaden och som inte har rätt till a-kassa. Att det sedan också satsas allt mindre på ungas utbildning gör inte att framtidsutsikterna ser bättre ut.
– Det ska dras in 72 miljarder i skolan till 2011, vilket innebär att var tionde anställd ska bort, säger hon.

Johanna menar att alla de nedskärningar som nu görs i offentlig sektor drabbar kvinnorna hårdast, både på arbetet och i hemmet. För henne är det viktigt att lyfta fram den aspekten och hon tycker att underrepresentationen av kvinnor i EU-parlamentet bottnar i samma problem.
– Det speglar hela samhället, att kvinnan har en underordnad ställning och förtrycks i det kapitalistiska systemet.

När det gäller klimatfrågan så tycker Johanna att Kyotoavtalet är ett rent fiasko.
– Det är absurt att handla med utsläppsrätter när det som behövs är att man investerar i en total omställning av hela samhället, något som är omöjligt inom det kapitalistiska systemet.
Som det är nu menar Johanna att det är arbetare, ungdomar, pensionärer och klimatet som får betala för krisen. För henne är oppositionen inte någon opposition och hon anser att ArbetarInitiativet behövs som en rimlig och verklig möjlighet att ta sig ur situationen.
– Det behövs framförallt stora offentliga investeringar på miljömässiga omställningar, vilket i sin tur skulle skapa fler jobb. Det måste också satsas på att omfördela resurser och inte att göra som Volvo, dela ut 4 miljarder till aktieägarna och sparka arbetarna.
– Det är inte våran kris, vi ska inte heller betala för den.

Att rösta på ArbetarInitiativet tycker Johanna är att visa att det finns ett alternativ till de etablerade partierna. En plattform för att samla de som vill kämpa mot effekterna av krisen.
Det låga valintresset tror hon har att göra med att det hittills inte funnits något sådant alternativ, men också med synen på EU, att det inte uppfattas som folkets union utan storföretagens och borgarklassens.
– Vi måste visa att kamp lönar sig och ge tydliga exempel på det, säger hon och tar upp arbetarna som ockuperade glasfabriken på Irland och räddade jobb på det sättet som ett exempel. Hon berättar också om protesterna i Luleå när Tekniska förvaltningen skulle privatiseras. De anställda tog strid och man lyckades minska privatiseringen kraftigt.

I parlamentet skulle hon fokusera på klimat- och jobbfrågor med koppling till ungdomsarbetslöshet.
– Jag tror definitivt att vi kan bli en röst för vanligt folk och inspirera till kamp runt om i Europa!
Men röster till parlamentet är inte den primära orsaken till att Johanna ställer upp i valet. Det handlar om möjligheterna att nå ut med den plattform som ArbetarInitiativet har enats om och på så sätt bygga upp en rörelse underifrån och väcka arbetarrörelsen igen.

Innan Johanna ska ut på stan och sälja Rättvisepartiets tidning säger hon att hon ser fram emot valkampanjen.
– Det känns både inspirerande och intressant att man får vara med och föra fram något nytt. Jag tror att det finns en större öppenhet för socialistiska idéer i och med krisen – kapitalismen har återigen visat att den inte fungerar.

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

”Våra rättigheter naggas i kanten”

Sixten Snell från Kiruna:
– Det kan vara kul för till exempel en metallarbetare eller en tvätteriarbetare i södra
Sverige att veta att en gruvarbetare i norr tänker likadant, säger Sixten Snell från Kiruna. Han står som nummer tjugo
på ArbetarInitiativets lista.

– Jag har hållit mig till vänster ända sedan jag föddes. Ända sedan jag läste om indianerna när jag var liten har jag sympatiserat med de svaga. Man kan aldrig sympatisera med de starka, de behöver ingen sympati, säger Sixten som bor i Kiruna med sin fru och deras tre söner, fjorton, tio och fyra år gamla.
Sixten har varit gruvarbetare i 36 år, sedan en dag i maj -73. Den politiska banan påbörjades först året därpå när han gick med i Kfml-R. Senare blev det en period i MLK (Marxist Leninistiskt kampförbund) – en dåvarande utlöpare från vänsterns ungdomsförbund, och därefter följde en tid i det maoistiska SKP. Men under de senaste femton-tjugo åren har han varit oorganiserad politiskt, fackligt har han däremot jobbat så gott som hela tiden.
– Facket är en nödvändighet. Jag är för LO som kollektiv men alltid kritisk mot LO-byråkratin. Trots att de har agerat som de gjort med Wanja Lundby-Wedin som värsta exempel, säger han.
Karriärtänkandet inom fackförbunden och den politiska sfären överhuvudtaget, tror Sixten är det som kan få förödande konsekvenser för människors politiska ryggrad. Risken är att man går ifrån sina värderingar för att åtnjuta större privilegier. Själv har han hoppat av sin fackliga karriär.
– Jag har varit vice ordförande i gruvtolvan och styrelserepresentant i LKAB, men jag klev av från min karriär när första sonen kom för jag tyckte att det var viktigare att vara hemma med honom. Dessutom tycker jag det är bra om det inte sitter samma gubbar hela tiden. Och det är mycket roligare att fika med gubbarna i gruvan.

Sixten tycker att centraliseringen av fackförbunden har inneburit negativa konsekvenser för arbetarnas villkor. Han berättar om den kongress som hölls 1992 där arbetarna stred för att få ha kvar Gruvindustriarbetarförbundet. Det lyckades inte utan förbundet gick upp i IF Metall.
– När vi var ett litet lokalt förbund kunde man slåss för sina specifika villkor. Nu börjar de rättigheter som vi kämpade till oss att naggas i kanten, bland annat så är gruvarbetarpensionen hotad.

Sixten ställer upp i valet till EU-parlamentet därför att han inte tycker att något av de etablerade partierna försvarar arbetarna. Han menar att glappet mellan förtroendemän och arbetare har ökat markant och att förtroendet är söndertrasat på grundnivå.
– Alla förtroendemän på alla nivåer tror sig ha rätt till fördelar, men en förtroendeman existerar ju endast för att arbetarna har organiserat sig och de ska ha samma lön som en arbetare. Kan vi inte städa i vår egen lägenhet så inte fan kan vi städa ute i samhället.
ArbetarInitiativet behövs för att hålla frågorna krig arbetarnas rättigheter levande och för att arbetarna behöver skapa något nytt, menar Sixten och han har förhoppningar om ett nytt arbetarparti i framtiden.
– Man vill bidra till det, att få folk engagerade. Jag tror inte så mycket på EU men jag ställer upp för andra människors skull, det kan ju väcka andra yngre förmågor.
Han tycker att den ekonomiska krisen bidragit till att han själv vaknat upp och fått nytt engagemang, men också att det diskuteras mer bland folk nu och att det är inspirerande.
– Man har ju alltid trott på kapitalismens kris men nu händer det på riktigt.
Själv har han ännu inte drabbats av krisen men på jobbet sker det stora omplaceringar och produktionen har dragits ned till mindre än häften av det normala. Ändå har LKAB gjort en vinst på över 300 miljoner under första kvartalet och företaget har inte behövt varsla någon, säger Sixten.
– LKAB har ju ingen kris, ändå vill de sänka lönen för oss nu.

För Sixten handlar ArbetarInitiativet om att samlas och kämpa för de villkor man har och ställa de viktiga frågorna, till exempel: Är det nödvändigt med bonusar när det går dåligt för företagen? Han ser ArbetarInitiativet som det enda alternativet som representerar arbetande människor. Det är de människorna han skulle arbeta för i parlamentet.
– Jag skulle försvara arbetarnas villkor, löner, rättigheter och för det första – för det är ju hotat idag – rätten att organisera sig.

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Internationalen ska leva

KAMPEN FÖR INTERNATIONALEN FORTSÄTTER

Denna vecka har vi klättrat upp till 112 307,50 kronor, och det tackar vi för.

Internationalen görs inte bara av redaktionen och frivilliga skribenter. För några nummer sedan träffade ni Olga Bruce, en av våra korrekturläsare som kommer till tidningen för att se till att den blir läsbar. Idag får ni träffa Inger Hassler, Olgas kollega.

STÖD INTERNATIONALEN
Pg 678272-6
Märk talongen: ”Internationalen ska leva”

Varför Internationalen?

”Roligt träffa människorna på tidningen”

Under ganska många år har jag fuskat i olika funktioner på Internationalen: arbetat med layout, skrivit sådant som egentligen inte kräver några förstudier (om man inte vill), en recension, nån enstaka krönika, nåt recept. Haft ett barnledighetsvikariat och jobbat på den ”administrativa” sidan.

Ganska länge var jag ensam om att läsa korrektur. Men det är ett eftertraktat uppdrag, och nu är vi tre korrekturläsare. Tanken är att två ska vara på tidningen varje gång. Men det blir ofta missförstånd, så att alla tre dyker upp. Det har nån gång slumpat sig så att ”korrekturavdelningen” varit lika stor som övriga redaktionen.

Varför fortsätta med detta långt efter uppnådd pensionsålder och med kanske, kan man misstänka, lite förlegad syn när det gäller rätt eller fel i språket? En av de viktigare orsakerna är att det är roligt att träffa människorna på tidningen. Själv är jag varken uppseendeväckande politiskt initierad eller intresserad, så en annan orsak är tidningens rättvisetänk, som tilltalar mig.

Inger Hassler

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us