Funderingar från Kollektivavtalsdagen.

Det är lustigt att snacka med övertygat missmod. Inte minst för att man till stor del snackar med sig själv. Jag menar visst, kanske är det så att alla mina förhoppningar om ett annat Umeå och en annan värld är naiva. Kanske är alla mina föreställningar om metoderna för att få girighetens klor ur, och uppgivenhetens förlamning ur samhällskroppen barnsliga. Helt ärligt, det är sällan som jag vaknar med ett karateslag och dansar in i duschen av glädje för att jag lever i ett lyhört, inbjudande  samhälle där min röst gör en tydlig skillnad. Många jag möter verkar brända av ”demokratin”:  sega möten, osexiga kompromisser, torra bullar och blaskigt kaffe… Så svedda av gemensamt inflytande att samarbete helt enkelt inte lockar längre. Nej, hoppfull är ofta inte närmast till hands.

Jag står i solen utanför Kafé Mekka (vars halva verksamhet saknar kollektivavtal!). ”Kollektivavtal är bra för alla”, säger jag och räcker över flygblad. Somliga stannar, de flesta inte. En och annan sällsynt vill snacka, eller åtminstone hålla tal för någon som typ, kanske måste lyssna. Två av mina möten är riktigt eländiga. Kontentan av det första mötet är:

”Ingen har ansträngt sig för mig så jag tänker inte anstränga mig för någon annan”

Vi snackar en stund men jag lyckas inte övertyga. Känns helt sjukt när jag tänker efter. Kontenta av andra mötet är:

”Det är omöjligt att förändra någonting idag. Marknaden är för stark. Jag har varit fackligtombud men det är lönlöst, det finns ingen vilja längre”

Vi snackar länge men mest omkring varandra. Hon tänker nog att jag inte fattar, hon tror dessutom att hon vet att det är omöjligt att förändra maktförhållandena i samhället. Jag drar till med en grymt långsökt liknelse om ”förr i tiden”, om hur kungar och präster då var som företagen idag. Att alla som ville förändra fick svärd i bröstet ändå hände spektakulära grejer. Förändra går! Hon svarar att ”idag är inte då” och… ja, touché. Fast nej. Idag är rätt mycket som igår. 300.000 demonstrerar i Portugal, Grekland brinner för att inte tala om Iran. Hur som helst är jag trött på ihåliga triumfer. Jag pallar inte ditt eviga, tråkiga, uppgivna tjat. Gnäller du en gång till utan att göra nått vet jag inte vad jag gör. Engagera dig och gör Umeå varmare, din frusne fan!

You may also like...