Rätten att avstå tvångsvård

Aktiv dödshjälp är en omdiskuterad sak, ett kontroversiellt ämne och förbjudet att utföra i större delen av världen, inklusive Sverige. Jag tror att det är bara de så kallade Benelux-länderna, dvs Belgien, Nederländerna och Luxemburg, som tillåter aktiv dödshjälp.

Aktiv dödshjälp kan vara när en läkare ger en dödlig dos av ett ämne. Ibland räknas läkar-assisterat självmord också in i den aktiva dödshjälpen, vilket bara är lagligt i Schweiz, Nederländerna, Belgien och delstaterna Oregon och Washington i USA.

Legalisering av läkarmedverkan i självmord anser jag vara fullständigt galet. Människor som vill ta sitt liv behöver vård och hjälp med att reda upp sitt liv och sina tankar, inte hjälp med att avsluta sitt liv.

Jag är glad att vi inte har något sådant i Sverige. Jag är också glad att vi inte har aktiv dödshjälp i övrigt. Att legalisera det känns som att ge sig ut på ett sluttande plan. Däremot har vi det som brukar kallas för passiv dödshjälp och som är detsamma som att på patientens begäran avstå från livsuppehållande behandling samtidigt som man ger lindrande vård.

Fallet med den 31-åriga totalförlamade kvinnan, som vädjar om att få dö, verkar vara just ett sådant fall.
– Det är min uttryckliga önskan att respiratorn stängs av efter det att jag har sövts, skriver kvinnan som varit bunden vid respirator sedan sex års ålder. Läkarna är positiva till att bistå henne men Socialstyrelsen är tveksam.

För Ingemar Engström, läkare och ordförande i Läkarsällskapets etiska delegation, är saken etiskt klockren.
– Den här patientens önskemål om att få avbryta behandlingen måste tillgodoses. Allt annat är tvångsvård. Det här är enligt kolleger en fullt beslutskapabel person som under lång tid uttryckt en önskan om att få dö.

Det är rimligt att personalen inom sjukvården får ett klart svar och riktlinjer från Socialstyrelsen hur man ska förhålla sig.

Bloggat: Trollhare

You may also like...