Biståndet ska utgå från fattiga män och kvinnors perspektiv, ett rättighetstänkande ska genomsyra allt arbete och det ska finnas ett lokalt ägarskap – det vill säga att det mottagande landet ska äga processerna och vara drivande. Detta fastslås i alla styrande dokument för biståndet. Det innebär att biståndet ska verka för att jämna ut skillnader – globala och lokala. Går det att driva denna typ av bistånd med moderaterna och alliansens ideologi som kompass, med en inriktning som inte ser utjämning och social och ekonomisk rättvisa som något eftersträvansvärt? På hemmaplan driver alliansen en politik under slagordet ”Alla ska med”, en politik som dock har som direkt effekt att väldigt många lämnas utanför. Det är samma ideologi som ligger till grund för alliansens biståndspolitik vilket naturligtvis får liknande konsekvenser även här. Liksom i Sverige är det emellertid viktigt att ge sken av att alla är med och att de nya moderaterna är ett folkets parti. Biståndsminister Gunilla Carlsson understryker ständigt i biståndsdebatten att hon är den som har gjort mest för biståndet, att hon exempelvis är den enda ministern som lyckats hålla målet om en procent av BNP. Detta förhärligande av den egna förmenta storheten är emellertid mest tomt skryt.
Organisationen Diakonia har granskat den svenska regeringens biståndspolitik och framvisar hur den i realiteten urholkats med Gunilla Carlsson vid rodret. Hela 13 miljarder har faktiskt sedan 2006 tagits från biståndskakan för att täcka upp andra budgetposter. Kostnader som nu i allt högre grad bakas in i biståndsbudgeten är Sveriges mottagande av flyktingar och utgifter för UD:s administration, vilka båda ökat med nästan 100 procent under senare år. Alliansens skrytvals kan således mest liknas vid tomma tunnor som skramlar mest.
Biståndsminister Carlsson upprepar ständigt att vi måste vara medvetna om att den svenska biståndspolitiken verkar i en svår miljö. För henne betyder detta en miljö som är korrupt, fattig, fylld av konflikter och som inte respekterar mänskliga rättigheter. Det är däri moderaternas bistånd tar sitt avstamp. Men kan verkligen ett hållbart utvecklingssamarbete byggas på att motparten definieras som underordnad, fylld av brister och svagheter i förhållande till vår egna förmenta förträfflighet?
Carlsson menar att det är dags att gå från en passiv utbetalningspolitik till en aktiv utvecklingspolitik och för en tid sedan lanserade hon Bistånd 2.0 – ett modernt, effektivt och öppet bistånd fritt från korruption. Strategierna som presenteras för att bekämpa korruptionen är bland annat att tala och rapportera om, tänka på, agera mot, bedöma riskerna för och samarbeta kring korruption. Utöver detta ska det satsas på regionala antikorruptionspaket, mod att säga ifrån, fler ekonomer inom biståndsapparaten och ökad konkurrens.
Var finns egentligen de fattiga kvinnorna och männen och deras rättigheter i detta moderna bistånd? Och var finns mottagarländerna – förutom i en roll fylld av skuld och befriad från kompetens och egen vilja? Ett modernt antikorruptionsarbete skulle tvärtom kunna sätta den lilla människan i fokus och stärka hennes möjligheter att påverka sin egna situation utifrån sina egna intressen. Man skulle kunna sätta korruptionen i ett större sammanhang och se hur exempelvis tillgången till utbildning för kvinnor och män i fattiga länder är en nyckel för att skapa en rörelse underifrån som bekämpar korruptionen. Man skulle kunna se kampen mot korruption som något som människor i länderna där korruptionen finns ska driva och äga. Ett sådant modernt arbete skulle leda till att politikerna hölls ansvariga av och inför sin befolkning i första hand, och inte av och inför externa givare med egna omfattande antikorruptionsprogram som bortser från såväl lokal kompetens som vilja.
Biståndet skulle kunna vara ett verktyg för ökad lokal och global rättvisa. Det skulle räcka långt om vi bara gick tillbaka till det som sägs vara grunden för biståndet: fattiga kvinnors och mäns perspektiv och rättigheter. Men det är nog för mycket begärt med den sittande regeringen och nuvarande biståndsminister, som inte verkar kunna särskilt mycket om bistånd, utveckling eller utvecklingsländer – en regering som dessutom ytterst är mer intresserat av att öppna fattiga länder för handel och investeringar än att få till stånd en reell utveckling.