Socialistiska Partiets sommarläger utanför Höör i Skåne är öppet för alla socialister. Späckat med diskussioner och mysiga aktiviteter får du din härligaste sommarvecka! – 500 spänn för mat…
Genom historien har människorna ständigt utvecklat sin produktionsförmåga. Möjligheten att konsumera mera har därmed ökat, men också möjligheten att lönearbeta mindre. När den brittiske ekonomen John Maynard Keynes i en essä på 1930-talet blickade framåt så såg han framför allt en möjlighet till minskad arbetstid. Han tänkte sig att hans barnbarn inte skulle behöva arbeta mer än några timmar om dagen. Keynes framtidsscenario slog dock som bekant minst av allt in. År 1919 påbörjades införandet av 48-timmarsveckan efter decennier av kamp. 1970 började 40-timmarsveckan införas och den var helt genomförd 1973, men där stannade utvecklingen. Den lagstadgade veckoarbetstiden i Sverige har inte minskat sedan dess. I många familjer är den totala arbetstiden idag ofta längre än den var på 1950-talet då det i huvudsak var en yrkesarbetande per familj som gällde.
Alltsedan 1970-talet har kravet på minskad arbetstid, oftast formulerat som sex timmars arbetsdag, rests av många olika rörelser och partier. Under senare år har vi emellertid sett att ledningarna för flera av dessa organisationer backat, exempelvis har både det socialdemokratiska kvinnoförbundet och Kommunal släppt kravet. Ledningarna för såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet försökte också få bort kravet i samband med deras kongresser under våren, men de lyckades inte. Gräsrötterna sa ifrån och kravet blev kvar. Redan under kongressen talade dock Lars Ohly om för media att han inte kommer driva kravet på sextimmarsdag ”särskilt hårt”.
Denna uppgivenhet från en vänsterledare går bara att förstå som en anpassning till planerna på ett kommande regeringsinnehav och ett uttryck för att man inte vill – eller vågar – utmana de ekonomiska makthavarna. Argumenten för en generell arbetstidsförkortning har minst av allt förlorat i aktualitet, exempelvis har argumentet att bekämpa arbetslösheten genom att solidariskt dela på jobben mot bakgrund av den nuvarande krisen snarare vunnit än förlorat i styrka.
Det patriarkala system där kvinnor fortfarande är de som lägger ner mest tid på det obetalda hemarbetet är en orsak till att tre av fyra som arbetar deltid är kvinnor. Mona Sahlin tagit upp kravet på lagstadgad rätt till heltid. Det är naturligtvis ett steg i rätt riktning, men mycket bättre vore om hon istället talade för införande av sex timmars arbetsdag med åtta timmars lön. Det skulle kraftigt reducera både antalet deltidsanställda och skillnaderna i lön mellan män och kvinnor.
Ett av de vanligaste argumenten mot minskad arbetstid är att ”vi” inte har råd, ett argument som är nästintill löjeväckande om man betänker hur mycket samhällets rikedomar vuxit sedan den förra arbetstidsförkortningen för 40 år sedan. Det avgörande är dock om man ser kravet som ett offensivt och systemförändrande krav, då handlar det inte om ”vi” utan om en kamp mellan klasserna i samhället med målet att nå en arbetstidsförkortning på kapitalisternas bekostnad.
Men det kanske viktigaste argumentet för en radikal minskning av arbetstiden grundar sig i klimatfrågan. Fakta säger att vi inte har mer än några decennier på oss för att stabilisera klimatet på den minsta farliga nivå som det är möjlig att nå. Inom loppet av denna tid måste det handla om en enorm omställning av produktionen och mycket kraftiga minskningar av energikonsumtionen. Men för att minska energikonsumtionen så mycket som krävs måste vi också tillsammans och solidariskt minska den samlade materiella produktionen på vår jord. Solidariskt därför att de legitima kraven på att tillfredsställa grundläggande behov för miljarder av människor runt om på vår jord samtidigt måste tillgodoses – mer av rent vatten och skolor till barnen för några och mindre av lyxbilar och ständigt nya elektroniska leksaker för andra, för att uttrycka det förenklat.
Att bryta med dagens konsumtionssamhälle, där vi springer som råttor i hjulet för att ständigt inhandla nya prylar är nödvändigt för att rädda vår jord. Men det skulle också ge oss möjlighet att leva bättre liv, med mer tid för varandra och för våra barn. Det skulle också ge oss mer möjlighet till egen aktivitet, till organisering och möjlighet att vara med och påverka samhällets utveckling. Därför är kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen en lön ett krav som är mer aktuellt än någonsin.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om 40-timmars veckan, det patriarkala systemet, John Maynard Keynes, Lars Ohly, Mona Sahlin, produktionsomställning, sex-timmarsdagen, Samhälle, Politik
Svenska Hamnarbetarförbundet varslade den 2 juni 2010 om blockad mot israeliska fartyg och gods till och från Israel att äga rum från den 15 till 24 juni. Åtgärden var grundad på det israeliska, mot folkrätten stridande, övergreppet på Frihets Flottiljen där svenska Ship to Gaza ingick. Svenska Hamnarbetarförbundet hade tidigare beslutat att uttala stöd för det humanitära projektet Ship to Gaza. Vidare ingick i motivet till blockaden ett krav på att staten Israel häver den illegala blockaden av Gaza.
Arbetsgivarförbundets Sveriges Hamnar svarade på detta varsel inte med någon invändning mot varslet i sig eller åtgärden som sådan riktat mot Svenska Hamnarbetarförbundet utan hot om åtgärder mot de av förbundets medlemmar som deltar i blockaden. Ett deltagande sades bryta mot arbetsskyldigheten i det enskilda anställningsavtalet samt man avsåg att kräva ekonomiskt skadestånd för eventuell uppkommen skada. Svenska Hamnarbetarförbundet menar att ett fackligt varsel skyddar den enskilda medlemmen från sådana repressalier och att en sådan åtgärd från arbetsgivaren snarare innebär en föreningsrättskränkning. Dessutom innebär enligt vår åsikt Sveriges Hamnars förhållningssätt, tvärtemot vad man påstår om att man enbart gör en strikt arbetsrättslig bedömning utan några politiska värderingar, i sin förlängning ett politiskt ställningstagande; om inte direkt så i sina konsekvenser.
Svenska Hamnarbetarförbundet har efter utvärdering av situationen beslutat att dra tillbaks det ursprungliga varslet och lägga ett nytt omformulerat sådant med en något begränsad tidsmässig omfattning. De förenade palestinska fackliga organisationerna har riktat en begäran till världens samtliga hamnarbetarfackföreningar att vidta sympatiblockader mot Israel. Det finns alltså, förutom ovan angivna skäl, ett bakomliggande fackligt syfte med Hamnarbetarförbundets åtgärd då den israeliska blockaden av Gaza bl.a. inneburit en ojämförlig arbetslöshet.
Blockaden kommer nu att träda ikraft kl. 00.00 onsdag den 23 juni och vara till kl. 24.00 tisdag den 29 juni 2010. Den kommer då att samfalla med den andra veckan av de norska hamnarbetarnas blockad av israeliska fartyg och gods som träder ikraft den 15 juni och varar i två veckor.
Läs mer: Svensson, ETC, Fria, Internationalen, Kildén & Åsman, Arbetaren, Hamnarbetarförbundet1, 2, NM,
Sydafrikaner från fattig till rik jublar över att fotbolls-VM inletts. Stolthet och glädje väger tyngre än eventuell kritik över att det är FIFA ( internationella fotbollsförbundet) som kammar hem miljardvinster, och att tillfälligt anställda byggnadsarbetare och evenemangsvärdar utnyttjas till låglöner.
Även bland dem som befinner sig längst ned i den samhälleliga hierarkin kan man skönja en viss hoppfullhet. Flera av de kvinnor som prostituerar sig i Sydafrika menar att de kommer att kunna tjäna mycket pengar under VM. Att sälja sin egen kropp blir därmed ett sätt att förvärva lite av de väldiga vinsterna, i enlighet med de krassa ekonomiska lagar som idag gäller.
Diskussionen om prostitution under fotbolls-VM är inte ny. Den tog även en hel del plats 2006 i Tyskland. I år blir dock dynamiken ännu skarpare, då fotbollen spelas i ett land där majoriteten av invånarna lever på tredje världen-nivå, och där nästan 11 procent av befolkningen levde med hiv år 2005.
Prostitution är olagligt i Sydafrika – men strax innan fotbolls-VM startade lyftes förbudet och en tillfällig lagändring gjorde att det under VM går att lagligt köpa kvinnors kroppar.
Cynismen i ett sådant utspel går nog få förbi. När debatten om legaliseringen började för några år sedan – med att dåvarande polischefen Jackie Selebi föreslog en temporär legalisering av prostitution – eftersom han inte kunde se hur polisen skulle kunna arrestera alla tusentals tillresta fotbollsfans som ville pröva på ”mer exotiska tidsfördriv”, var det tydligt att det inte var de prostituerade kvinnornas väl och ve som stod på spel. Ett argument för legaliseringen var dessutom att de prostituerade vid en legalisering skulle kunna registreras och tvingas till hivtester, vilket skulle göra det säkrare att köpa deras sexuella tjänster.
Men legaliseringen har fått stöd även från andra håll. Sydafrikanska organisationer som arbetar mot hiv och aids och för prostituerades rättigheter har under många år lobbat för en legalisering. Enligt deras erfarenheter gör förbudet att sälja och köpa sex de prostituerades situation både svår och farlig. Sexuella trakasserier och hot från polisen, problem med värdigt och professionellt bemötande från vårdanställda, svårigheter att förhandla fram säker sex – en bokstavligt talat livsviktig nödvändighet i Sydafrika – och svårigheter att anmäla våldtäkt och andra övergrepp är en del av de prostituerades vardag. Att göra prostitution lagligt skulle bland annat avstigmatisera kvinnorna och skydda dem från polisövergrepp, menar aktivister.
Långt innan VM krävde flera organisationer att regeringen skulle stoppa alla arrester av prostituerade under fotbolls-VM, bland annat därför att de anade att polisen skulle lägga än större press på de prostituerade under denna tid, som en del av den allmänna upptrappningen av lagliga åtgärder som satts in för att hålla de turisttäta områdena fria från fattiga människor. Så sent som den 8 juni hade dessa krav inte besvarats alls, men i elfte timmen har alltså en tillfällig legalisering medgetts.
Västvärlden räknar med att dess fotbollsfans kommer att ha mycket sex när de kommer till Sydafrika. Brittisk sensationspress varnar fansen för hiv-infekterade prostituerade och Holland uppmanar sina resenärer att ta med egna kondomer då det finns en risk att de sydafrikanska kondomerna tar slut. Samtidigt har inhemska organisationer kritiserat FIFA för förbudet att dela ut kondomer och informationsmaterial om hiv och aids vid flera av de sammanhängande aktiviteterna, och menar att de skyhöga priserna för att hyra plats på fotbollsområdena har förhindrat sociala aktivistorganisationer från att skaffa sig en stark närvaro.
Vi sitter alltså i en obehaglig patriarkalisk verklighet, där glädje och stolthet över fotboll blandas med prostitution och utnyttjande av utsatta människors kroppar. Men borde vi inte vara nöjda med att de prostituerades organisationer vunnit en delseger genom att få igenom en temporär legalisering, som skulle kunna öppna dörren för att få igenom deras krav även på lång sikt?
Problemet är att dessa åtgärder genomförts på reaktionär basis, med den koloniala och sexistiska utgångspunkten att det är naturligt att manliga fotbollsfans köper sex i samband med att de firar sina lag under VM, och att det är acceptabelt att progressiva, gräsrotsbaserade lokala sociala rörelser hindras från att sprida alternativa budskap kring sexualitet.
För radikala fotbollsfans finns det istället flera andra naturliga ståndpunkter att inta. Som att fotboll och sexköp inte hör ihop. Att lagändringar ska ske därför att de skyddar och skapar trygghet för Sydafrikas egna sårbara invånare. Att även fattiga kvinnors kroppar ska vara okränkbara. Att vinstintressen inte ska gå före information och uppmaningar om hälsa och jämställt sex. Visst kommer VM att ge oss fotbollsälskare många oförglömliga upplevelser, men glöm inte den hårda sociala verkligheten i ett av världens allra mest ojämlika länder.
Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman,
I media om fotbolls-VM: SVD1, 2, 3, 4, 5, DN1, 2, 3, 4, 5, EX1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Aids, Porstitution, Sex, Sydafrika, Fotboll, Fotbolls-VM, HIV, Våldtäkter, Samhälle, Politik
För lite mer än tio år sedan inträffade en dramatisk förändring i sjukförsäkringen i Sverige. På några få år fördubblades antalet sjukskrivna, från 150 000 till 300 000.
Den första förklaringen till förändringen spreds av socialdemokraterna: att fler blev sjukskrivna berodde på att fler blev sjuka, vilket i sin tur berodde på att pressen på de anställda ökade under 1990-talet.
Stress och utslitning var således först den dominerande förklaringen, men den möttes snart av en massiv motoffensiv från arbetsgivarna, en offensiv med tungt understöd från borgerliga ledarsidor som fortfarande pågår. Att fler blir sjukskrivna beror enligt dem inte på att de blir sjuka av brister i arbetsmiljön, utan det beror på fuskande sjukskrivna och släpphänta läkare.
Problemet med båda förklaringarna är att de stämmer dåligt överens med vad som faktiskt hände: antalet sjukskrivna ökade med 100 procent, men inflödet i sjukförsäkringen ökade bara med 15 procent. Med andra ord: det var inte i första hand fler som blev sjukskrivna – det var sjukskrivningarna som blev längre. Att förklara längre sjukskrivningar med högre arbetstempo eller på att de sjuka eller deras läkare fuskar är minst sagt långsökt.
Att antalet sjukskrivna ökade berodde istället på en annan sak; det blev mycket svårare för den som en gång blivit sjuk att komma tillbaka till arbete. Det berodde i sin tur dels på att ett anorektiskt slimmat arbetsliv erbjöd färre möjligheter för den som inte kunde prestera till 110 procent, och dels på att resurserna för arbetsanpassning och rehabilitering skars ned i omgångar, så att de till sist blev så små att insatserna var meningslösa och systemet försvann.
Intressenterna bakom försämringarna som ledde fram till sjukskrivningsboomen var två; för nedskärningarna stod socialdemokraterna, för slimningen av arbetslivet stod arbetsgivarna. Stat och kapital arm i arm – enighet och harmoni – Därför tio år av pseudodebatt; därför nu ett sjukförsäkringssystem som tvingar sjuka att till varje pris söka arbeten de vet att de varken kan få eller sköta.
Sjukförsäkringen är ett skyddsnät för den enskilde sjuke. När blåslampan riktas mot enskilda sjuka är det därför lätt för vänstern att fastna i ett reflexmässigt försvar av ”rätten till sjukskrivning”. Men sjukförsäkringen är, och har alltid också varit, en dumpningsplats för individuella konsekvenser av samhällsproblem som vi inte löser, Det som hände under 90-talets sista år var att den dumpningsfunktionen blev dubbelt så stark. Därför leder den ofta rimliga humanistiska reflexen att försvara sjukskrivningen i det enskilda fallet fel på samhällsnivå.
Istället måste vi utgå från rätten till arbete. Dels därför att arbete är en mänsklig rättighet – nästan alla sjukskrivna och förtidspensionerade vill arbeta om de bara kan – dels därför att forskning visar att tidig återgång i arbete är den viktigaste friskfaktorn för den som drabbats av en sjukdom som kan bli långvarig.
Men för att de sjukskrivna ska kunna börja arbeta krävs mer än att de bara sparkas ut ur sjukförsäkringen och in på arbetsförmedlingen Vi måste såväl bota arbetslivets anorexia som att vi måste rehabilitera rehabiliteringen.
Att få tillbaka lite hälsosamt fett på arbetslivskroppen kräver politisk kamp för att återanställa i den offentliga sektorn – hårdast drabbad så väl av personalnedskärningar som av långa sjukskrivningar – och facklig kontroll över arbetet för att se till att bemanningen i alla sektorer alltid är tillräcklig stor för de arbetsuppgifter som ska utföras.
För att rehabilitera rehabiliteringen krävs tydliga vårdkedjor med tillräckliga resurser. Idag styckas vården via privatiseringar, bolagiseringar och beställar/utförarsystem upp i mikroenheter som ser till sina egna smala ekonomiska intressen. Den utvecklingen måste brytas till förmån för sammanhållna system inrättade för patientens bästa. De ständiga nedskärningarna i vården måste vändas till ökande möjligheter att rehabilitera patienter inte baserat på bästa tillgängliga plånbok utan baserat på bästa tillgängliga vetenskap.
Samtidigt måste arbetsgivarnas skyldighet att bereda arbete för sina anställda oavsett sjukdom och funktionshinder skärpas. Ett sätt att göra det skulle kunna vara att inrätta rehabiliteringsråd, byggda av fackföreningarna tillsammans med kunnig rehabiliteringspersonal från vården. Rådens uppgift skulle vara att stödja arbetsgivarna när de fullgör sin rehabiliteringsskyldighet, och att med vitesförelägganden och skadestånd försvara den sjukskrivna när det inte gör det.
En socialistisk politik för sjukförsäkringen är en socialistisk politik för arbete, en politik som förvandlar borgarnas arbetslöshetslinje av idag till en verklig arbetslinje av i morgon.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbetsmiljö, nedskärningar, rehabilitering, sjukförsäkringen, sjukskrivningsboomen, slimning, Arbetsgivarna, Socialistisk politik, Fackföreningar, Socialdemokraterna, Sjukskrivningar, Sjukskrivna, Alliansen, Samhälle, Politik
I och med attacken på Ship to Gaza visade den israeliska staten precis hur lite den bryr sig om allt vad internationell rätt och mänskligt civiliserat beteende heter. Starkt förvissat om att USA som vanligt i slutändan skulle hålla det om ryggen struntade man blankt i det troliga scenariot att en global folkstorm skulle bryta ut efter militärens skoningslösa ingripande på internationellt vatten.
Enligt Israels kalkylering skulle ett Ship to Gaza som fick lossa sin last av bland annat skolböcker och cement i Gazas hamn uppenbart utgöra en större huvudvärk än några mördade och många skadade och fängslade aktivister från flera olika länder.
Under protesterna som följde över hela världen efter attacken fördömde flera talare inte bara Israels utan även omvärldens regeringar. Och även det finns det all anledning att göra. Israel har under decennier kunnat mottaga både direkt och indirekt stöd från framför allt västvärldens rika länder, som i Israel alltid haft ett stabilt brohuvud i den oljerika arabvärlden. Sverige är i det sammanhanget inte något undantag utan har bland annat utvecklade militära förbindelser med Israel – vilket alltid varit absurt och som i ljuset av denna attack ter sig helt groteskt.
Sverige importerar vapen från Israel, ett militärt forskningssamarbete bedrivs mellan länderna och en svensk militärattaché är stationerad i Tel Aviv. Israel har dessutom fått lov att testflyga samma slags flygplan som de använt i räder över Gaza på övningsområden i Norrland och enligt tidningen Arbetaren har Sveriges militär lånat ut skyddsmasker och hjälmar till den israeliska armén.
Militärattachén inrättades av regeringen under Göran Persson, och vapenimport från Israel ägde även rum under den tidigare socialdemokratiska regeringen, men nu har den rödgröna oppositionen kommit överens om att vid ett regeringsskifte ändra lagen så att det även blir förbjudet att köpa vapen från länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Dessutom säger sig partierna helt vilja avbryta det militära samarbetet med Israel.
Oavsett färg på regeringen i Rosenbad är det dock nödvändigt att en stark folklig opinion sätter press på de makthavande här och nu. Utrikesminister Bildt måste få hett om öronen i denna fråga. Starka krafter inom socialdemokratin kommer också säkerligen att vid ett eventuellt regeringsskifte – inte minst på grund av att Socialistinternationalens vice ordförande heter Ehud Barak och är israelisk försvarsminister – försöka se till att denna överenskommelse enbart blir ord på papper. Endast en stark gräsrotsaktivism kan tvinga Sveriges makthavare att avbryta det militära samarbetet med Israel.
Den aktuella situationen har gjort nödvändigheten av att resa två helt självklara krav:
- Sverige måste omedelbart avsluta allt militärt samarbete med Israel! Vi vet att Israels militär har till uppgift att säkra en pågående ockupation av ett helt folk, och nu vet vi dessutom att den militären inte har några som helst gränser för hur den kan användas. Inte en krona ska gå till den förtryckande israeliska armén!
- Det är också dags att sätta kraft bakom kravet att Israels blockad av Gaza, den blockad som påbörjades när Hamas vann det demokratiska valet 2006, måste upphöra. Det har beräknats att importen till Gaza har minskat med en fjärdedel jämfört med 2005 och enligt FN har Gazas formella ekonomi kollapsat som en konsekvens av blockaden. Trots uppmaningar från FN och en mängd mänskliga rättighetsgrupper har Israel vägrat avbryta blockaden. Om Israel fortsätter att trotsa måste riktade sanktioner sättas in mot Israels ekonomi och ledargarnityret i Jerusalem. FN-trupp borde placeras i området för att garantera att gränserna hålls öppna och att förnödenheter når fram till folket i Gaza.
Att så stora manifestationer under måndagen kunde komma till stånd med så kort varsel över hela Sverige visar på ett tydligt sätt vilken stark folklig opinion det finns mot Israels kriminella handlingar och ockupation av Palestina. Låt oss nu fortsätta och tänka över vad vi kan göra i vår vardag i solidaritet med det belägrade palestinska folket. Inte minst viktigt är det att vi agerar utifrån våra arbetsplatser. De ekonomiska banden mellan Sverige och Israel är utvecklade. Många svenska företag handlar med Israel, exempelvis Volvos export av bilar. Här kan vi resa denna fråga i våra fackföreningar och kräva ett stopp för denna handel så länge Israel förvägrar det palestinska folket dess grundläggande rättigheter. De härskande i Jerusalem förstår bara maktens språk och de måste få känna av en ökad isolering och att dess ekonomi ställs under tryck.
Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Kildén & Åsman, Röda Göinge, Mullvaden, B&P,
I media: SVD1, 2, DN1, 2, 3, 4, EX1, 2, 3, 4, GP1, 2, AB1, 2, 3, SDS1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om blockaden mot Gaza, Carl Bildt, Ehud Barak, FN-trupp, Hamas, Israel, sanktioner, Ship to Gaza, Internationellt, Politik