Naken som Littorin

– Jag har inga kontaktuppgifter till Sven Otto Littorin. Han är inte längre verksam inom Moderaterna…
I spöklik frenesi utraderar moderatledningen spåren efter sin arbetsmarknadsminister. Med två månader till valet får inga pudlar eller förklaringar dra ut på ”affären”. En debatt om rika mäns sexköp hör inte till agendan. I synnerhet inte när frågan rör den innersta moderatkretsen.

”Moderaterna ska inte vara ett parti för dem som vill berika sig själva eller sätta de egna positionerna främst”, doserade Fredrik Reinfeldt under rubriken ”Moderaterna övertar rollen som samhällsbärande parti” den 4 juli. Två dagar senare gällde det att just värna positionerna genom en närmast totalitär mörkläggning på Stalinmanér: ”Okej, du raderar bilder och kontaktuppgifter, du skickar iväg honom till okänd ort och du tätar läckorna…”

Kafkametoderna handlar dock inte bara om närheten till valdagen. Bedrägeriet har djupare dimensioner.

Moderaternas remake borde bygga på en omöjlig ekvation. ”Det nya arbetarpartiet” som företrädare för ”allmänintresset” tillsammans med rollen som storbolagens, bankernas och de välbeställdas intresseorgan går inte ihop. Men operationen bygger på att tillräckligt många vill tro på maskeraden och lita på aktörerna. Tillit har därför blivit moderaternas – och alliansens – främsta måtto, flankerat av ”ansvar”. Från Anders Borgs strängska ”måttfullhet” till statsministerns ”samhällsintresse” och just Littorins försvar för den ”svenska modellen”.

Frågan om denna tillit går djupare än medias fokus på ”regeringsduglighet” – en fråga som upptog intresset efter Reinfeldts tillträde 2006. När ledande moderater schavotterades och tvingades avgå på löpande band ställdes Reinfeldts personomdöme i skottgluggen från alla håll.

Men den brutala omfördelningspolitiken skilde agnarna från vetet och visade att kapital är tjockare än moral. Frontalangreppen på arbetslösa och långtidssjuka liksom forceringen av privatiseringar och marknadsutsättningar i ena änden överförde miljarder till nya skattefrälsen och en inkomststinn medelklass i den andra. Då var nybörjarschabblet snabbt glömt och förlåtet. I synnerhet när inte ens världskris och finanskrasch fick kröka ett hår på vinnarklassernas huvuden för att sprida ut skadeverkningarna. Att låta uppsagda, låglönade och utförsäkrade betala väcker mindre rabalder.

Så länge samhällets övre halva tror sig kunna lita på att Borg och Reinfeldt & Co skyddar den från världens ondska – och naggade privatinkomster – finns chansen, eller risken, att moderatstrategerna lyckas i sitt uppsåt att göra partiet ”samhällsbärande.” För hundra år sedan uttyddes moderaternas partibeteckning just ”Allmänna valmansförbundet.” Partiet ansåg sig representera allmänintresset som i sin tur bars upp av männen av börd och kapital – mot alla ”särintressen” från arbetarrörelsefolk, liberala skollärare och näbbiga kvinnosakskvinnor.

Med den allmänna rösträtten var det slut på maskeraden och benämningen ”Högerpartiet” blev ideologisk varudeklaration för överklassintresset – uppmjukat till ”moderaterna” under trycket från 1960-talets vänsterradikalism.

Littorinaffären detonerade rakt i ansiktet på försöket att återerövra allmänintresset. Att killarna på det gamla valmansförbundets groggveranda bestämde sig för att tysta ner anklagelsen om en liten pighistoria lät för ett ögonblick fasaden rämna. Och fram trädde det gamla överklasspartiet från förr. ”Det är när regeringsmakten används för att tjäna allmänintresset som grunden till ett föregångsland läggs, fritt från korruption eller kortsiktiga intressen”, hycklade Reinfeldt dagarna innan. Och illustrerade därmed själv moderaternas karaktär av borgerligt klassparti i kontrast till något allmänt överordnat intresse. Handelsministern Borelius’ fall på svart arbetskraft och skattefiffel, kulturministern Cecilia Stegö Chilo på systematisk licensbojkott, statssekretaren Ulrika Schenström på krogskolk från rikets krisansvar och Littorins sexköpshistoria, för att inte tala om anklagelserna mot självaste utrikesminister Bildt för folkrättsbrott som oljeprofitör i Darfur – de handlar i sin kärna inte alls om ”regeringsduglighet”, personligt omdöme eller krishantering, utan om det ledande moderatskiktets socialkaraktär. Affärerna utgör på så sätt revor i den publika fernissan in i den värld som moderaterna kanaliserar till parlamentariskt parti. Titthål som nu muras igen under största möjliga tystnad.

Om de hålls öppna för länge riskerar tilliten att brista hos bredare grupper som inte längre törs tro på moderaternas sidbyte – och kejsaren stå lika naken som Littorin i tamburen.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, 3, Röda Malmö1, 2,
I media: SvD SvD2 AB Sydsv GP SvD3 SvD4 SvD5 AB2 Sydsv2 GP2 GP3
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

You may also like...