Vart tog Åsa-Nisse-marxismen vägen?

Under flera årtionden på 1900-talet spelade Centerpartiet (och dess föregångare Bondeförbundet) en betydelsefull roll i utformandet av den svenska inrikespolitiken. Centerpartiet träffade flera viktiga uppgörelser med Socialdemokraterna, då dessa var i oavbruten regeringsställning under åren 1932-1976. Centern var också 1951-57 i koalitionsregering med Socialdemokraterna under Tage Erlanders ledning.

1960- och 70-talets politiska radikaliseringsvåg påverkade även Centerpartiet, vars ungdomsförbund (CUF ) under sin ordförande Anders Ljunggren började förespråka en mer vänsterinriktad och miljöengagerad politik. Bland de av partiets företrädare som av Olof Palme gavs epitetet ”Åsa-Nisse- marxister” fanns till exempel energiministern i den borgerliga regeringen 1976-78, Olof Johansson.

Centerpartiet samlade under Torbjörn Fälldins ledning i mitten av 1970-talet ca 25 procent av den svenska väljarkåren. Partiets väljarbas utgjordes främst av lägre tjänstemän, jordbrukare samt arbetare och småföretagare på landsbygden. Partiets politiska profil framstod bland många väljare som ett borgerligt vänsteralternativ ifråga om välfärds- och fördelningspolitik som på samma gång slog vakt om landsbygdens intressen gentemot storstäderna och storkapitalet.

Med sitt uttalade motstånd mot kärnkraften kom partiet även att spela en viktig roll i kärnkraftsmotståndet vid folkomröstningskampanjen 1980.

Partiets kräftgång i opinionen inleddes på allvar efter det borgerliga valnederlaget 1982 och ingen av centerledarna har sedan dess på allvar lyckats vända den trenden. Inför valet 2010 verkar partiet inte kunna mobilisera mer än ca fem procent av valmanskåren, alltså bara en femtedel så stor andel som för drygt 30 år sedan. Partiets medlemsantal har också rasat från 160 000 år 1990 till 37 000 idag.

Till viss del kan tillbakagången förklaras med att landsbygdens andel av befolkningen har minskat över tiden. Men en viktigare orsak är det faktum att partiet under de senaste tjugo åren på ett dramatiskt sätt ändrat vägval och politisk färdriktning. År 2005 beslöt Centern att sälja ut sina landsortstidningar till stora mediakoncerner för ca 1,8 miljarder kronor. Efter den affären är partiet ett av de rikaste i hela Europa.

Konsekvenserna för Centern blev emellertid att man därmed berövade både sig självt och sina väljare en viktig arena att debattera politik och föra ut sitt partis frågor. Partiet vände därigenom ryggen åt sina gräsrötter; landsbygdsbefolkningen och småföretagare, som en gång i tiden utgjorde partiets kärna. Centern bidrog också på detta sätt till att ägarkoncentration inom tidningsbranschen ökade och att den politiska mångfalden av dagstidningar minskade.

Man har också givit upp samtliga profilfrågor som gav partiet dess särprägel i den svenska partifloran. Centern är inte längre någon drivande kraft i kärnkraftsmotståndet utan kan idag till och med tänka sig att bygga ut kärnkraften. Då beslut skulle fattas i riksdagen om Öresundsbron 1994 , röstade partiet för ett byggande trots att partiledaren Olof Johansson var motståndare till den .

I EU-frågan fanns i partiet under 1990-talet en stark opinion mot en anslutning till den Europeiska unionen samt stor skepsis mot EMU inför folkomröstningen 2003. Idag förespråkar Centern ” ett smalare men vassare EU ”. I valrörelsen 2010 tycks Centern, under ledning av Maud Olofsson, ha valt att orientera sig mot välbärgade skikt i storstäderna och intagit en allt skarpare högerprofil med krav som placerar partiet till höger om moderaterna i viktiga frågor.

En politiker som kanske tydligare än någon annan är ett uttryck för denna partiets nya politiska linje är riksdagsmannen och före detta ordföranden för Centerns ungdomsförbund Fredrik Federley. Både han och ungdomsförbundet förordar exempelvis platt skatt, avskaffande av LAS, etablerande av marknadshyror, sänkta ersättningsnivåer i a-kassan, skärpta krav att kvalificera sig till full ersättning, skrotande av AMS, försämrade anställningsvillkor för ungdomar och ungdomslöner på en nivå av två-tredjedelar av en ordinarie lön .

I samband med Israels invasion av Libanon 2006 , då tusentals libanesiska civilpersoner massakrerades av den Israeliska armén, uttryckte Fredrik Federley sitt fulla stöd för Israel. År 2007 tog han ställning för Sofia Appelgren, ägare till salladsbaren Wild and Fresh i Göteborg , då hon vägrade teckna kollektivavtal för sina anställda med Hotell- och Restauranganställdas fackförbund.

Den borgerliga vänsterprofil, som en gång utgjorde en viktig del av Centerns politiska identitet, är därmed fullständigt utraderad.

Man frågar sig stilla: Vart tog Åsa-Nisse-marxismen vägen?

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö,
I media: GP1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

You may also like...