En verklighet bortom valtalen

När Sverige i vintras drabbades av snökaos med inställda tåg och stora svårigheter att komma fram på gatorna, konstaterade Karolina Celinska, ombudsman i De Handikappades Riksförbund, DHR, torrt i en krönika: -Välkommen till min vardag! För henne har tågen aldrig varit tillgängliga, hon har aldrig kunnat ta en buss, oavsett vilken årstid det varit.

För tio år sedan lanserades den så kallade Tillgänglighetsreformen. År 2010 skulle Sverige vara helt tillgängligt för personer som har ett funktionshinder. Det skulle inte finnas några svårigheter att komma in i vare sig restauranger eller butiker, kommunkontor eller skolor.

År 2001 infördes krav i plan- och bygglagen att alla enkelt avhjälpta hinder för tillgänglighet och användbarhet skall bort i alla offentliga lokaler. Men fortfarande är det ingen som riktigt vet vad detta betyder. Reformens misslyckande är ett paradexempel på hur höga ambitioner stannar på papperet.

Det är naturligtvis inte heller så att Sverige blivit ett lättare land att leva i – att reformen därigenom skulle ha varit onödig. I själva verket har Sverige på det hela taget försämrats inom en rad områden för personer med funktionshinder.

Skillnaden i sysselsättningsgrad har ökat -en är betydligt högre bland personer med funktionshinder än för andra. Det har också blivit allt svårare för personer med funktionshinder att komma in på arbetsmarknaden, exempelvis genom anställning på Samhall.

Den så omhuldade arbetslinjen omfattar alltså inte alla. Personer med funktionshinder och nedsatt arbetsförmåga får räkna med att gå arbetslösa under lång tid, skriver Arbetsförmedlingen uttryckligen i en av sina prognoser. Genom urholkningar i sociallagstiftningen, till exempel förslaget att spara in på personlig assistent enligt LSS, försämras villkoren ytterligare.

2009 visade Folkhälsoinstitutet i sin årliga folkhälsoundersökning, att samtidigt som folkhälsan överlag blir bättre, så ökar skillnaden mellan olika grupper i samhället. Störst är ohälsan bland personer med funktionshinder, i synnerhet bland personer med rörelsehinder. De drabbas i högre grad av svår värk, mag- och tarmbesvär, huvudvärk, ångest och stress. Självmordstankar och självmord är också vanligare bland personer med funktionsnedsättning jämfört med befolkningen i övrigt.

Trots detta har samtliga politiska partier valt bort handikappfrågorna i årets valrörelse. Medierna bevakar inte heller dessa viktiga frågor i valtider. Men de funktionshindrade är ingen liten marginell väljargrupp. Nästan en miljon människor i arbetsför ålder i Sverige har något funktionshinder och drygt en halv miljon av dessa bedömer att deras arbetsförmåga är nedsatt. Det som dominerar är rörelsehinder, astma och allergier. Vem som helst kan under livet få en funktionsnedsättning, vilket borde göra tillgänglighet och rätten till delaktighet i samhällslivet till en angelägenhet för alla.

För att förändring skall komma till stånd krävs en social rörelse. Ibland står dörrar på glänt och det finns möjlighet att genomdriva förändringar. Ett flertal tidigare reformer har backats upp av progressiva delar av borgerligheten och av kommunala och statliga byråkratier. Socialtjänstreformen, som kom på 80-talet var mycket generös för sin tid och byggde på en humanistisk människosyn, bars upp av chefer inom socialttjänsten. Omsorgsreformen som genomfördes under 70- och 80 talen hade stöd av unga föräldrar och ett progressivt skikt inom Socialstyrelsen.

Bland ungdomar med rörelsehinder börjar det emellertid märkas att dessa inte längre accepterar att samhället bortser från frågor om delaktighet och tillgänglighet. Under en lång tid har det funnits en rättviserörelse – Independent Living rörelsen – som kämpar mot diskriminering och kräver livsbetingelser på lika villkor.

Vi kan också se konturerna av en rörelse bland funktionshindrade, med ungefär samma inriktning som HBT-rörelsen, den så kallade ”Crip movement” eller Miffo som den kommit att kallas här i Sverige; inriktad mot identitet, sexualitet och kultur. Däremot har gamla folkrörelseorganisationer som De Handikappades Riksförbund och Synskadades Riksförbund förlorat i styrka, även om man fortfarande har tiotusentals medlemmar.

För oss socialister är det en självklarhet att vår strategi för samhällsomvandling, som vi brukar beteckna med termen Folkrörelsesamverkan; att knyta band mellan de grupper som bekämpar effekterna av kapitalismens regim, också innefattar solidaritet med funktionshindrades kamp.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

You may also like...