I början av augusti tillfrågades amiralen Mike Mullen om USA hade en militär anfallsplan för Iran. ”Det har vi”, sa han, men tillade att ett anfall är en ”dålig idé” – ett mästerligt ambivalent understatement! Ty idag cirkulerar i en allt snabbare takt olika uttalanden och signaler om en kommande militär attack på Iran. Främst är det israeliska ledare och olika företrädare för Israellobbyn i USA som talar om Iran som ett ”existensiellt hot”. Den officiella förevändningen för ett eventuellt anfall är att Iran använder sitt civila kärnkraftsprogram som sköld för att ta fram kärnvapen. Men Irans kärnkraftsprogram utgör inte den verkliga orsaken till USA:s och Israels aggressiva hållning. USA:s ledning vet att Iran inte utvecklar kärnvapen. Israels ledning vet det också. FN:s vapeninspektion, IAEA, har genomfört fler inspektioner i Iran än i något annat land. Inte en enda IAEA-rapport har visat att Iran avlett kärnkraftsverksamheten i militär riktning. Den samlade amerikanska underrättelsetjänsten, NIE, konstaterade också i sin rapport oktober 2007 att Iran lagt eventuella kärnvapenplaner på hyllan.
Den verkliga orsaken till oron i Israel och USA är inte ”kärnvapenhotet” utan det faktum att Iran utgör en potentiell storspelare i Mellanöstern – även nu, utan kärnvapen. Med 80 miljoner invånare, en yta fyra gånger så stor som Iraks och med stora olje- och gastillgångar har landet alla möjligheter att bli en regional stormakt som framför allt kan utmana Israels dominans i området. Den övervägande delen av Irans befolkning är shiitiska muslimer med politiska/kulturella förgreningar in i Irak, Libanon, Syrien och andra länder i Mellanöstern. Palestinska Hamas och Hizbollah i Libanon har givetvis kontakter med krafter i det iranska samhället, men detta innebär inte att de fjärrstyrs från Teheran.
Israel, USA och andra västmakter ser gärna att dessa styrkeförhållanden förändras. De krigshandlingar som Israel vidtar mot Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon utgör egentligen förelöpare till ett större krig mot Iran, men en sådan agenda är svår att sälja till FN och omvärlden. Irans kärnkraftsprogram – det vill säga ”kärnvapenhotet – har istället kommit att bli den propagandistiska hävstång med vilken man ska lyfta en räddhågad opinion att stödja krigsmetoder, på samma sätt som omvärlden skulle skrämmas av Saddams ”massförstörelsevapen”.
Iran är nu utsatt för en fjärde omgång FN-sanktioner, formellt för att man anrikar uran, vilket dock är landets ”oförytterliga rättighet”, enligt Ickespridningsavtalet, NPT. Vi vet av erfarenhet, inte minst från fallet Irak, att när sanktioner drivs igenom av de imperialistiska staterna har de alltid syftet att öppna vägen för militära ingripanden, i sista hand ren invasion. Sanktioner av detta slag kan aldrig förändra regimens beteende. Iran kommer aldrig att överge rätten till civil atomenergi, inklusive anrikning. Därför kommer sanktionerna att misslyckas – vilket USA och Israel räknat med på förhand – och därmed ställs det ”enda alternativet”, krig, på imperialismens dagordning. En militär aktion mot Iran – massiva bombningar av kärnkraftsanläggningar, infrastruktur och militära mål, med stora förluster av civila – kommer att utlösa olika typer av vedergällningar som snabbt eskalerar till ett regionalt storkrig. På sikt kan stora delar av världen sättas i brand, förutom att oljepriset först av allt går i taket och utraderar den redan klena ”återhämtningen” i världsekonomin.
Ett sådant scenario kan på intet sätt gynna motståndet inne i Iran mot förtryckarregimen. Den massrörelse som var ute på gatorna förra sommaren, liksom de gryende arbetarprotesterna, kommer att tryckas ner av en patriotisk våg och till stor del även ställa sig bakom regimen. För krigshetsarna i Israel och USA saknar dock detta egentligen betydelse.
De vill se ett oskadliggjort Iran, en ödelagd nation, i likhet med vad man åstadkommit i Irak: Mer än en miljon irakier har dött som följd av invasionen, tre miljoner befinner sig på flykt, sjukvård och utbildning ligger i spillror, självmordsattacker och etniska strider tillhör vardagen, kvinnor vågar sig inte ut på gatorna eller tvingas till prostitution, etc. Samtidigt pumpar nu åter oljan från de irakiska borrhålen, medan oljearbetarnas fack och rättigheter avskaffats. Det är ”befrielse” – American Style – en”dålig idé”. Måtte den aldrig komma till Iran!
