Vänsterpartiets grundläggande brister

”Om vi ska bygga världens bästa välfärd måste vi stoppa läckaget av skattepengar från välfärden till privata företag”. Dessa ord fälldes av Lars Ohly på Vänsterpartiets egentliga valrörelseupptakt i sörmländska Gnesta nu i helgen. Dessutom lade han fram mer detaljerade förslag om hur man ska få bort vinstintresset från skolväsendet. Allt detta är utmärkt och särskiljer Vänsterpartiet från de övriga riksdagspartierna.

Emellertid påpekade även Ohly att ”lagstiftningar på flera områden är inte aktuellt i dagsläget”. Man kan då fråga sig Ohly och Vänsterpartiet hur man exempelvis ska kunna komma åt de stora privata bolagen inom vårdsektorn – som Capio, Attendo, Aleris med flera – bolag som årligen plundrar det allmänna på miljardbelopp? Varför bara nöja sig med skolan? Och hur rimmar det med parollen ”världens bästa välfärd utan privata vinster”, som Ohly tidigare i sommar trummade fram i sitt tal under Almedalsveckan?

Tyvärr är det inte ovanligt att Vänsterpartiet garnerar sin politik med ofullständigheter och motsägelser av det här slaget. Vi socialister tror att det beror på att partiet dras med tre grundläggande brister:

– Vänsterpartiet är i sin ekonomiska politik fången inom de ramar som det kapitalistiska systemet sätter. När man talar om vilka resurser som finns till att bygga den sociala välfärden exkluderar man, precis som alla de andra riksdagspartierna, nästan helt de enorma rikedomar som ackumuleras i det privata näringslivet. De årliga aktieutdelningarna, som överstiger 200 miljarder kronor, ses som förbjuden frukt utanför politikens aktionsradie. Det är symptomatiskt att den modesta förmögenhetsskatt på ynka tre miljarder, som man tillsammans med sina oppositionskamrater i S och Mp vill återinföra, är tänkt att ske ”i bred dialog med näringslivet”. I och med samarbetet med S och Mp böjer sig också Vänsterpartiet för de nyliberala kriterier – budgetöverskott, överskottsmål, oberoende riksbank, etc – som under lång tid dikterat den svenska ekonomiska politiken.

-Om Vänsterpartiet torgför radikalare uppfattningar stannar det ofta vid ”önskelistor”, ståndpunkter som inte partiet driver här och nu utan mer är drömmar om vad som skulle kunna göras i en annan bättre framtida värld. Det kan illustreras med hur Ohly i sitt Almedalstal nu i sommar målade upp partiets välfärdsvisioner: ”Det ska inte vara dyrare att gå till tandläkaren än att gå till doktorn”, ”vi i Vänsterpartiet vill införa en avgiftsfri kollektivtrafik med tätare turer”, och så vidare. Det här är dock inga krav som finns med i partiets valplattform eller som man på något sätt försöker bygga opinion runt omkring utan just bara drömmar för framtiden. Det är talande nog också en skriande diskrepans mellan de tankar om socialism, jämlikhet och internationell solidaritet som man kan ta del av i partiprogrammet och partiets faktiska vardagspolitik.

-Vänsterpartiet saknar en radikal strategi för samhällsförändring. Visst finns det enskilda partimedlemmar som gör ett gott jobb inom fackföreningar och sociala rörelser, men partiet är i hög grad renons på medvetna kollektiva ingripanden i dessa sammanhang. Det här är grunden till att Vänsterpartiet ingått i valsamverkan med S och Mp. Trots att man till stora delar nödgats att göra avkall på sin egna politik, resonerar man som så att det i alla fall i någon mån förskjuter politiken åt vänster. Sedan är det en annan femma att man tvingas svälja såväl att Sverige deltar i imperialistiska militära expeditioner som att den sociala välfärden invaderas av privata vinstintressen. Utan en ordentlig utomparlamentarisk praktik och strategi blir man som Vänsterpartiet det rådande systemets och parlamentarismens fånge.

Nu närmar sig riksdagsvalet i en tid då radikala krafter i det svenska samhället är ytterligt tilbakapressade. Självklart ser vi socialister det som oerhört angeläget att den borgerliga Alliansen efter höstens val tvingas lämna statsrådstaburetterna och Rosenbad. Men än väsentligare, för att decennier av ensidig klasspolitik till kapitalets fromma ska kunna brytas, är att få till stånd utomparlamentariska mobiliseringar – över särskiljande partigränser – i vardagspolitisk dagskamp.

Intressant?
Bloggat: SvenssonRöda Göinge,
I media: DN1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, 4, 5, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

You may also like...