Solidaritet är en insikt, inte en åsikt

Härom veckan hamnade jag på en av de eftervalsanayser där Socialdemokraterna och deras samarbetspartners försöker förstå vad som hänt. Ett av kvällens nyckelord blev ”berättelse”, hur man själva saknat en tilltalande bild av vart man syftat, något som motståndarna haft. En ganska typisk diskussion som med få undantag handlade om att man misslyckats med att övertyga väljarna om sin egen förträfflighet. Att valdebatten handlat för lite om solidaritet och ideologi vilket gjort att fler röstat kortsynt egoistiskt.

Jag tror att det är ett monumentalt felslut. För bortom allt prat, alla berättelser, bilder och kampanjer finns verkligheten.

Solidaritet och sammanhållning är inga fina personlighetsdrag eller att ”värna om svaga grupper”. Det är inget vi omfattar genom att upplysta personer ”pratar ideologi” med oss. Solidaritet är över huvud taget ingen åsikt, det är en insikt, det kollektiva egenintresse som är arbetarrörelsens grundsten: det som skadar dig skadar också mig. Om jag inte deltar i strejken eller betalar min fackavgift får vi alla sämre avtal. Din sänkta a-kassa eller uteblivna sjuklön i dag är mina försämrade arbetsvillkor i morgon. Låga löner och osäkra arbetsvillkor för ungdomar – eller i Kina – pressar ner lönerna för alla andra. Och så vidare.

En sådan insikt kommer ur erfarenhet av gemensamma fackliga och sociala strider för alla som lever av att sälja sin arbetskraft, oavsett om vi kallas arbetare eller tjänstemän. I den intressegemenskapen får våra olikheter, nationella, religiösa eller vad det må vara, sina rätta, tämligen betydelselösa proportioner. (Vilket gör den till ett långt mäktigare botemedel mot rasism och andra mörkerläror än att samla likasinnade till demonstrationer eller festivaler.)

Det förutsätter dock att sådana strider verkligen äger rum. För om facken blir försäkringsföreningar som pratar mer om konkurrenskraft än klasskamp då kommer vi aldrig att få dessa gemensamma erfarenheter. Det är också vad som hänt när decennier av byråkratiskt toppstyre avlägsnat kollektiv aktivitet från dagordningen och medlemmarna anvisats platsen som avgiftsbetalande åskådare. Det är den avsaknaden av självupplevd solidaritet som nu kan kasseras in politiskt av arbetarrörelsens fiender, ända ut i den avgrund där vissa människors rätt att finnas ibland oss ifrågasätts på ekonomiska grunder. Kvar finns då bara det privata, uppsplittrade egenintresset. Med miniräknaren som kompass sitter vi där, var och en vid vårt köksbord, och drar ifrån vad vi förlorar på a-kassan och vinner på skattesänkningarna. Och förlorar allihop.

Lars Henriksson, medlem i Socialistiska Partiet, och krönikör i Göteborgs Posten