Hur ska vi bekämpa Sverigedemokraterna?

”Som Sverigedemokrat ser jag detta som väst största utländska hot sedan andra världskriget” ( Jimmie Åkesson, Aftonbladet kultur 19/10, 2009 ) I parti och minut har Sverigedemokraterna (SD) de senaste åren utmålat islam som den stora samhällsfaran. Det har utvecklats till själva navet i detta värdekonservativa, populistiska partis främlingsfientliga synsätt.

Så har då detta parti, som bland annat vill tulla på muslimers grundläggande demokratiska rättigheter, gjort sitt intåg i den svenska riksdagen. Valresultatet slog inte ner som en blixt från klar himmel utan är konsekvensen av en lång tillväxtperiod, såväl vid valet 2006 som vid höstens val fördubblade SD sitt röstetal. När man nu landade på 340 000 röster och 5, 7 procent blev partiet med en hårsmån större än både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna.

Med hela 20 miljoner i valbudget – mer än Miljöpartiet och Vänsterpartiet sammantaget – hade man i detta val möjlighet att sprida sitt budskap till alla Sveriges hushåll.

Undersökningar visar att andelen svenskar som tycker att Sverige tar emot för många flyktingar stadigt minskat sedan mitten av 1990-talet. Undersökningar visar dock även att 20 procent av svenskarna kan tänka sig att rösta på ett främlingsfientlig parti – det är från denna femtedel som SD får sin livsluft.

Efter valet har det ägt rum rejäla mobiliseringar när tiotusentals människor gått ut på gator och torg över hela landet för att manifestera sitt motstånd gentemot SD:s främlingsfientliga politik. Det har varit viktiga manifestationer, ett sätt att motverka den uppgivenhet och passivitet som annars valresultatet kunde ha givit upphov till. Nu behövs det emellertid att vi formulerar mer långsiktiga strategier för att erodera SD:s stöd bland vissa samhällsskikt. SD behöver inte längre – med sitt alltmer månghövdade inträde i de parlamentariska församlingarna och den alltmer stinna partikassan – gatan för att kommunicera sin politik. Därför bör också vi som vill ändra sakernas tillstånd kalibrera om vårt fokus – mindre krut på demonstrationer och andra typer av offentliga manifestationer och mer kraft på att komma i kontakt med SD:s rottrådar. Vi socialister vill i detta sammanhang betona två aspekter:

-Vi måste återigen försöka att skaka liv i Folkrörelsesverige. Framför är det ett vakuum inom facket som gapar allt tommare. På 1970-talet hade socialdemokratin kanske 100 000 arbetsplatsombud. Vad blev det av alla dessa ombud? Risken är att SD utnyttjar det uppkomna tomrummet och ”äter sig in” i delar av arbetarklassen, speciellt inom förbund som Byggnads och Transport där vi ser många exempel på social dumpning när utländsk arbetskraft tvingas att arbeta under eländiga villkor. Oavsett varifrån en arbetare kommer måste fackets utgångspunkt här vara kamp för öppna gränser och lika rättigheter. Det är även nödvändigt att facket demokratiseras och i mycket högre grad utnyttjar strejken som konfliktvapen. Saltsjöbadsandans samförståndstid mellan arbete och kapital är ett minne blott som aldrig mer kommer åter.

-Det handlar om att levandegöra ett perspektiv som klart och tydligt lyfter fram att det finns en annan väg än den för tillfället rådande. Historien är minst av allt slut. Facket kan i samarbete med sociala rörelser vrida klockan åt ett helt annat håll än idag. Det som främst pockar på är det gigantiska företaget att klimatomställa hela samhället. I det sammanhanget är det av yttersta vikt att återigen resa frågor om ekonomisk demokrati, arbetstidsförkortning och en utbyggnad av den sociala välfärden, även som element i en politik för full sysselsättning. I ett samhälle med låg arbetslöshet och en väl fungerande välfärd rycks också mycket av grogrunden för SD:s missnöjespopulism bort.

Läget kan idag uppfattas som svårt, om än inte hopplöst. Vi bör då ha i minne att arbetarklassen och folkliga rörelser har rest sig ur än värre historiska situationer än idag. Gå bara 70 år tillbaka i tiden – hösten 1940 – när fascistiska krafter kontrollerade nästan hela den europeiska kontinenten och motståndskämpar av skilda schatteringar tvingades att huka i sina skrymslen. Fem år senare var fascismen besegrad och vi gick in i en period av socialt välfärdsbygge. Historien tar aldrig slut – vi kan återigen vända blad!

Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman,
I media: GP1, 2, EX, AB1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

You may also like...