Individualiseringens tvångströja

När den borgerliga Alliansen lägger ut texten i sin nya regeringsförklaring deklarerar man med ansvarstyngt vibrato: ”Vårt främsta mål är att föra Sverige mot full sysselsättning”. Begreppet full sysselsättning har dock för ministären Reinfeldt en annan innebörd än vad som i Sverige varit historiskt brukligt. Vanligtvis har det fått beteckna ett förhållande när arbetslösheten gått ner mot en procent. Idag ligger dock arbetslösheten på 8,4 procent och regeringens faktiska ambition och kalkyl sträcker sig inte längre än att arbetslösheten 2014 ska minska till sex procent. För denna borgerliga regering är full sysselsättning synonymt med att över 300 000 människor saknar arbete, ett tillstånd som annars brukar falla under epitetet massarbetslöshet – så töms ett begrepp på sitt ursprungliga innehåll och reduceras till tom retorik.

Fenomenet att vända ut och in på begrepp löper överhuvudtaget som en röd tråd genom Alliansens regeringsförklaring, och budget inför 2011. Tag bara konceptet ”reformambition”, det handlar här inte primärt om att förbättra och utveckla den sociala välfärden, som vanligtvis förknippats med uttrycket, utan att regeringen har siktet inställt på att använda överskott i budgeten till att genomföra ytterligare skattesänkningar.

Däremot finns det inga som helst planer på att exempelvis höja taket i a-kassan; det tak som idag ligger på 18700 kronor/månaden och som nästan alla heltidsarbetande redan slagit i, det låga tak som gör att a-kassan inte längre fungerar som ett skydd mot inkomstbortfall utan snarare fått en funktion som en form av existensgaranti eller fattigvårdsunderstöd.

I det stora hela serverar inte den ombildade Alliansregeringen några sensationer när de redovisar sina planer för de kommande fyra åren. De stora strukturförändringarna – omfattande skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar – är redan genomförda under den förra mandatperioden, och nu tuffar man så sakteliga på längs den utstakade systemskiftesvägen: de offentliga utgifternas andel av BNP är tänkta att minska med nästan två procent (ungefär 60 miljarder), man planerar att sjösätta ett femte jobbskatteavdrag på 15 miljarder, statens andelar i företag ska säljas till ett värde av 100 miljarder, anställningsskyddet kommer ytterliggare att urholkas, och så vidare.

Med en röd-grön opposition – som i och för sig kan vara upprörd och bråka lite grann när propositioner dimper ner på riksdagens bord, men som sedan i stilla flegmatism anpassar sig till ”det rådande tillståndet” – kan också regeringen känna sig lugn i förvissningen om att de grundläggande dragen i dess samhällsomvandling kommer att bli bestående.

Den stora faran med detta ”rådande tillstånd” är att regeringens strukturförändringar fördjupar den redan pågående individualiseringen av välfärden – vilket innebär en verklig mentalitetsförändring i det svenska samhället, en förändring som även tränger djupare ner i de breda folklagren. Människor som har ett viss mått av ekonomiska marginaler kommer att känna sig tvingade att teckna privata försäkringar för att skydda sig mot inkomstbortfall i samband med sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Istället för att lösa problem tillsammans – med en skattefinansierad trygghet och välfärd – tvingas det svenska folket att kränga på sig en individualiseringens tvångströja. Frågan är i vilken mån dessa människor i framtiden kommer att känna sig solidariska med skattehöjningar och gemensamma lösningar när man redan en gång betalt för sin trygghet? Så sprids synsättet att var och en är sin egen lyckas smed genom det svenska samhället.

I den rådande situationen duger det inte att som den röd-gröna oppositionen över tiden acceptera de avgörande delarna av regeringens systemskiftesagenda, det duger inte att som socialdemokraternas ekonomiska talesman Tomas Östros debattera med Anders Borg utan att andas ett ord om nödvändigheten av att åtminstone återställa skatteuttaget och den sociala välfärden till hur det var innan Borg genomförde sina drakoniska skattesänkningar på närmare 100 miljarder. Det duger inte heller att som Ylva Johansson, socialdemokraternas taleskvinna för vård och omsorg, acceptera att privata bolag årligen dränerar den sociala välfärden på mångmiljardbelopp.

Det som måste till här och nu är en reorganisering av svensk arbetar- och folkrörelse, att vi, de många i samhällspyramidens mitt och lägre regioner, vägrar att acceptera ”de rådande sakernas tillstånd” som något ödesmättat absolut. Historien är faktiskt inte slut – individualiseringens tvångströja kan ersättas med kollektiv gemenskap.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

You may also like...