Myten om medelklassen

I det kaos som nu råder i det socialdemokratiska partiet är det en paroll som verkar vara gemensam för alla : Förnyelse. Säkerligen finns det olika uppfattningar om denna förnyelses innebörd. Men ganska sannolikt är det den förnyelse som orienterar sig mot storstädernas ”medelklass” och en modernisering i nyliberal anda som kommer att dra det längsta strået – egentligen den linje Mona Sahlin företrätt hela tiden. Så mycket till ny politik är det inte heller. Europeiska socialdemokrater åkte i skytteltrafik till Storbritannien när Tony Blairs stjärna stod i zenit, för att lära sig hur ”val vinns i mitten”.

Sanningen är att den svenska socialdemokratin under trettio år omfattat denna process där man inte bara accepterat privatiseringar och avregleringar utan även genomfört mycket av denna vara. Det faktum att den reella motsättningen mellan S och borgarna minskat drastiskt har dessutom gjort det mindre dramatiskt för LO-anslutna arbetare att skrida över klassgränsen och rösta borgerligt, och detta har dessutom skett i allt större skala. I höstens val röstade 16 procent av de LO.anslutna på moderaterna. Det är en indikation på hur klassmedvetenheten sjunkit i den svenska arbetarklassen, och att reaktionen mot socialdemokraterna till så ringa del lett till att man gått år vänster.

Orsakerna till den eroderade klassmedvetenheten är komplex. En grundläggande orsak är naturligtvis att den socialdemokratiska fackföreningsledningen – med ett litet antal undantag – under trettio år inte använt strejkvapnet mot arbetsköparnas attacker och regeringarnas kontra-reformer. En hel generation arbetare har aldrig haft tillfälle att delta i solidarisk kamp. Istället har vi fått individuella löner och aktieerbjudanden.

Men istället för att dra lärdom av denna utveckling vill de socialdemokratiska förnyarna fortsätta än mera raskt i samma riktning.

Nå hur är det då med den medelklass man vurmar så för? Låt oss först sätta citationstecken runt ordet ”medelklass”. Alla dess olika skikt mellan huvudklasserna arbetare och kapitalister utgör ingen klass med gemensamma intressen. ”Medelklassen” består av en mängd olika samhällsskikt. Delar av dem står social/ekonomiskt mycket nära arbetarklassen och borde i princip räknas som arbetare. Sedan har vi hela vägen upp till de som i praktiken sitter i knät på storkapitalet.

Men ”medelklassen” är inte bara socialt heterogen utan även ideologiskt. Därför blir det prat i tomma luften att säga att man ska lyssna på ”medelklassen”. Vissa delar av den är de verkliga bärarna av vår tids krämarmentalitet – bejakare av privatiseringar, spekulation och lyxkonsumtion. Å andra sidan har vi vad man skulle kunna kalla den civiliserade medelklassen. De som inte ser maximerad materiell konsumtion som livets mening, de som faktiskt ofta bär upp progressiva rörelser inom internationell solidaritet, miljökamp etc. Så vilka är det som förnyarna vill närma sig? Vi befarar att det är privatskolevurmarna och RUT- anhängarna och inte solidaritetsmänniskorna.

Relationen till olika mellanskikt är inte oviktig för arbetarklassen. Men de delar av medelklassen som kan vinnas för en allians med arbetarklassen vinns inte genom att arbetarklassens organisationer anpassar sig efter rådande högervärderingar. Arbetarrörelsen måste tvärtom visa på visionen av ett alternativ till klassamhället. Man kan se hur högern i världen idag insett hur viktigt det är att få med sig ”medelklassen”.

Berlusconi skulle inte kunna vinna val om han inte lyckades dupera ”medelklassen”, även de som själva förlorar på den nyliberala politiken. Andra delar tjänar verkligen på den härskande klassens
politik för att öka ojämlikheten, det gäller även i Sverige. Förutom de snuskigt rika i den verkligt härskande kapitalistklassen har skillnaderna överhuvudtaget i det svenska samhället vidgats dramatiskt. Samhället dras isär och vi har fått en allt mer välbeställd del av medelklassen som utgör högerns kärntrupper.

I stället för förnyelse a´la S behöver vi en politik som ställer arbetarrörelsen på fötter, en politik som mobiliserar arbetare mot osäkra anställningsformer, individuella löner och privatiseringar. Vi behöver en arbetarrörelse som visar på en väg till ett jämlikt och solidariskt samhälle – och som räcker ut en hand till de delar av mellanskikten som kan vinnas för en sådan vision.

Kommer denna nödvändiga politik att vara representerad i den interna debatten inom socialdemokratin? I form av individer kanske. I form av organiserad riktning? Knappast.
Men det gör inte uppgiften mindre nödvändig. Den måste byggas underifrån oavsett vad några socialdemokratiska extrakongresser kommer fram till.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, 3, 4,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, GP1, 2, 3, AB1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

You may also like...