månadsarkiv: december 2010

Tredje europeiska anti-kapitalistiska konferensen – ett uppmuntrande steg framåt

Postat av
Under det gångna året flammade det folkliga motståndet mot högerpolitik och nedskärningar upp i en rad europeiska länder; Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike, Irland, England med flera länder. Detta uppsving för arbetarkampen har också åtföljts av ökade kontakter och samordning inom den nya anti-kapitalistiska vänstern i Europa. Nedan en artikel i International Viewpoint som Röda Malmö översatt från engelska:

Tredje europeiska anti-kapitalistiska konferensen – ett uppmuntrande steg framåt

Delegater från hela Europa, från Irland till Polen, från Grekland till Norge, möttes på den tredje europeiska anti-kapitalistiska konferensen i Paris 16-17 oktober under höjdpunkten av demonstrationerna mot den franska pensionsreformen.

Medan de två första hade initierats av Nouveau parti anti-capitalist (NPA, Frankrike) tillkom den tredje konferensen på ett gemensamt initiativ av NPA och Socialist Workers Party (SWP Storbritannien).

Den förde samman 22 organisationer från 16 länder. Delegater från följande organisationer deltog i konferensen:

Bloco de Esquerda (Portugal)
Gauche anti-kapitaliste (Schweiz)
Izquierda anticapitalista (Spanien)
LCR-SAP (Belgien)
POR (Spanien)
SEK (Grekland)
ISL (Tyskland)
En Lucha (Spanien)
DSIP (Turkiet)
SWP (Storbritannien)
Enhedslisten (Danmark)
Internationale Socialisten (Holland)
People before profit (Irland)
SWP (Irland)
OKDE Spartakos (Grekland)
Polska Partia Pracy (Polen)
Sinistra Critica ((Italien)
Mouvement pour le socialisme (Schweiz)
Solidarité (Schweiz)
Rött (Norge)
Socialistiska Partiet (Sverige)
NPA (Frankrike)

Uttalandet som antogs av konferensen kan läsas nedan (se länk) och framhävde huvudsakligen den nuvarande krisens snarare strukturella än temporära natur. Långt ifrån att generera keynesianska lösningar har krisen givit upphov till strama planer som tenderar att institutionalisera nyliberalismen och skriva in den i samhällets genetiska kod.

I Tyskland, till exempel, används stränga mått för att omdefiniera begreppet för ”existensminimum” med ett tak för hushållen på 180 euros per månad. I Frankrike, Spanien, Grekland, Irland är det pensionssystemen och arbetsrätten som är måltavlorna. Och i Italien är det det nationella arbetskontraktet – som fixerar den nationella nivån för arbetskraftens försäljning till ett lägstapris – som är ifrågasatt.

Denna politik, som genomförs i en social och klimatkris, åtföljs av auktoritära åtgärder, utveckling av rasism och återgång till ”värden” som tenderar att legitimera hundratusentals kvinnor återgång till hemmet. Därutöver, bland annat i Tyskland, Schweiz och Polen, finns en ny offensiv för att favorisera uppbyggnaden av kärnkraftverk som bara har börjat.

Det faktum att detta möte ägde rum mitt i rörelsen mot pensionsreformen i Frankrike underströk nödvändigheten av att samordna kampen på europeisk nivå, och mera blygsamt, koordineringen av anti-kapitalisternas egna ingripanden. Det är detta som deltagarna önskade bära vittnesmål om genom att avbryta sitt arbete för att delta i demonstrationen i Paris. En polsk kamrat, en från Spanien och en från Grekland riktade sig till demonstranterna genom NPA:s försorg. Konferensen föregick också mobiliseringen som förberedes i olika europeiska länder, som under de två följande månaderna skulle ge uttryck för folkligt motstånd mot inskränkningarna i Storbritannien, Irland och Portugal, och mot kärnkraften i Tyskland.

Det fanns tre punkter på konferensens dagordning: krisen, dess politiska konsekvenser och motståndet från arbetarna; svaren på krisen framlagt av anti-kapitalisterna; vårt gemensamma ingripande och perspektiv och dess samordning.

Den första punkten, som inleddes av Alex Callinicos från SWP, gav tillfälle till ett stort utbyte. En bred enighet uppstod vad gäller att betona krisens djupa och varaktiga karaktär, det handlar inte om en enkel cyklisk episod utan om en total vändpunkt förkroppsligad i den nedskärningspolitik som förs i alla europeiska stater. Det är liktydigt med en utmaning till social omfördelning som inte vet någon annan gräns än arbetarnas och de lägre klassernas motstånd. Det skapar en kris för nyliberal ideologi; långt ifrån att ge demokrati och framsteg identifieras marknadsekonomin med social tillbakagång och åtföljs av uppgången för reaktionära idéer från den nya ytterhögern.

Ingripandena illustrerar den stora åtskillnaden i arbetarnas motstånd. Och även de paradoxala politiska konsekvenserna av krisen, som i Spanien där vänsterns kollaps har lämnat fältet öppet för högern trots succén för generalstrejken. I vilket fall, för anti-kapitalister innebär frågan om att agera gemensamt genom en enhetsfrontspolitik medan man försvarar anti-kapitalistiska perspektiv, att agera så att arbetarna leder sina strider på gemene mans nivå utan att lämna över dem till byråkratin, genom att hålla demokratin levande inom rörelsen. Flera kamrater underströk vikten av den franska rörelsen som representerar ett hopp bortom aktivisternas skara.

Den andra punkten, som introducerades av Yvan Lemaitre från NPA på basis av dokumentet ”Våra svar på krisen”, framlagt för diskussion på NPA:s kongress, visade en bred enighet kring kravet att arbetarna ska vägra bära kostnaderna för krisen och kring nödvändigheten av att greppa frågan kollektivt på en europeisk nivå för att bättre integrera denna dimension i vår politik. Även om den nationella arenan förblir klasskampens grundstomme så består också den europeiska dimensionen vilket visades i Bryssel 29 september.

Diskussionen om frågan om slogan rörande utträde ur euron illustrerar detta. Frågan är högst närvarande i den grekiska arbetarrörelsen där känslan av att Grekland blivit föremål för diktat från EU och IMF kommer till uttryck i denna slogan i en sådan utsträckning att rörelsen inte kunnat göra motstånd mot attackerna från PASOK-regeringen. Utträde ur euron framstår som ett ”möjligt” svar. Det är en illusion, den enda vägen ut ur krisen är ett ingripande från arbetarnas sida för att bryta med borgarnas institutioner, nationalisera bankerna genom att skapa en enkel kreditorganisation och sen bryta med det kapitalistiska Europa, men agera i betydelsen av ett annat Europa, arbetarnas och folkens Europa. Diskussionen är inte avslutad, den har bara börjat.

Behovet av att fördjupa denna diskussion i ett anti-kapitalistiskt perspektiv var en av konferensens huvudsakliga slutsatser, introducerad och utvecklad av Vanina Giudicelli från NPA. Det handlar om att fånga varje tillfälle för att agera tillsammans, demonstrera existensen av en europeisk anti-kapitalistisk strömning, utarbeta gemensamt material, gynna ingripanden på möten, visa internationell solidaritet med kampen osv. Ett gemensamt datum sattes på våren 2011 för att fira 140-årsdagen av Pariskommunen.

För alla deltagare markerade denna tredje konferens en etapp, utan tvivel ett steg framåt i relationernas och diskussionernas kvalité, trots bristen på utvecklade förberedelser. Det beslöts att hålla två konferenser per år för att ge oss möjlighet att förbereda dem bättre. Frågan om mer strukturerad samordning diskuterades, det mötte inte enhälligt bifall från deltagarna och vi föredrog idén om flexibel koordination. En slutdeklaration diskuterades, förbättrades och formulerade huvudpunkterna i synsättet som enade oss.

Här hittar du den översatta artikeln och efter den kommer uttalandet (på engelska).

Ett år i Högersverige

Postat av

Kjell Pettersson ser sig om i det absurda land vi hamnat i.
Att sammanfatta ett år som 2010 och framför allt vad som har hänt på den inrikespolitiska fronten på några sidor låter sig inte göras på några sidor.

”Ska ett år som detta sammanfattas går det knappast att undvika att det är valår, inte heller det katastrofala läget för arbetarrörelsen. En arbetarrörelse där de styrande politrukerna i det som en gång var det socialdemokratiska partiet med näbbar och klor tycks kämpa för att partiet ska hamna under 20 procent nästa val, om det inte sjunker ihop helt som den berömda sufflén. Att socialdemokratin sedan urminnes tider haft ett nära samarbete med fackföreningsrörelsen är inte obekant för någon. Ett samarbete som i mångt och mycket var förödande för den fackliga rörelsen och inte minst medlemmarna. Inte minst efter det att socialdemokratin under de senaste 25 åren stadigt varit på glid högerut.”

Läs hela artikeln…

Ernest Mandel: A Revolutionary Life, del 5

Postat av

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Share

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Sosselobbyisterna –”kapitalets betalda hemliga agenter”

Postat av

Några veckor efter valet höll jag en föreläsning om ”Socialdemokratin och de intellektuella” på Nobelmuseet. Min huvudtes var att det fruktbara samarbete som länge kännetecknade förhållandet mellan socialdemokratin och radikala intellektuella numera hade upphört. Istället för att rekrytera unga människor med progressivt samhällsomvandlande ambitioner fylldes kanslihus och ämbetsverk från 1980-talet i ökad utsträckning av ekonomer med nyliberal touch.

Och på senare tid är det folk från PR- och konsultbyråer som flockas runt partiledningen. Medan Gustav Möller knöt Per Nyström till socialdepartementet och Tage Erlander gjorde Olof Palme till sin intellektuelle sparringpartner är Mona Sahlins närmaste man kommunikationsexperten Stefan Stern.

Att vara samtidshistoriker har sina sidor. Om man skriver om Karl XII:s ryska fälttåg är risken begränsad att någon hör av sig och säger att ”så var det inte, det vet jag för jag var med”. Men för samtidshistorikern är det annorlunda – där kan man snubbla på sina källor.

I debatten efter mitt föredrag reste sig således en man glatt upp och meddelade att han tillhörde den nya gruppen socialdemokrater som livnär sig på att sälja åsikter till högstbjudande. Han hade sina rötter i SSU, varit statssekreterare i en socialdemokratisk regering men var nu anställd i en internationell lobbyfirma. Emellertid ville han framför allt bidra till debatten genom att presentera en alldeles ny analys som tagits fram av konsultbyrån Prime och som kunde förklara det socialdemokratiska valnederlaget – nämligen att man samarbetat med vänstern, angripit RUT, velat skärpa fastighetsskatten och återinföra förmögenhetsskatten och på så sätt fjärmat sig från storstadsväljarna och fört en tillväxtfientlig politik.

Alltså samma mantra som allt sedan valet trummats ut av lejda socialdemokratiska företrädare för den näringslivsfinansierade kampanj som Aftonbladet avslöjade i förra veckan. En viktig del i denna kampanj har varit att gå runt på olika konferenser och sammankomster för att sprida sina åsikter, och jag förstår nu varför jag där fick äran av den före detta statssekreterarens besök. Att konsulten möjligtvis trodde att även denna lilla tillställning skulle kunna vara ett intressant forum för att föra ut sina analyser säger något om med vilken målmedvetenhet de lejda opinionsbildarna arbetat.

Skandalen med de näringslivsbetalda socialdemokratiska lobbyisterna avspeglar alltså en långsiktig trend där partiets ledning gradvis ändrat karaktär parallellt med att det förlorat sin karaktär av folkrörelseparti. Att socialdemokratin haft en näringslivsvänlig politik är ingen nyhet, men att socialdemokrater öppet enrollerat sig i näringslivsfinansierade organisationer är det.

De ekonomer som spelade en central roll i partiets omvandling i marknadsorienterad riktning under 1980-talet blev också här stilbildande. För första gången skedde en massiv övergång från regering och kanslihus till de stora bankernas ledning, till Stenbecks-koncernen, Volvo och så vidare. Finansministrar, som Feldt och Åsbrink har efter fullgjort värv blivit styrelseproffs. För att få perspektiv på utvecklingen: tänk er Wigforss eller Gunnar Sträng i den rollen!

Under det senaste decenniet är det istället de välbetalda jobben som PR-konsulter som lockat. Med Persson och Nuder i spetsen (även dessa som bekant gamla finansministrar) har det framför allt efter regeringsnederlaget 2006 skett en veritabel massflykt till JKL, Prime, Rud Pedersen och allt vad de heter.

I spetsen för dessa lobbyorganisationer står ofta personer med bakgrund hos moderaterna, uppdragen kommer så gott som uteslutande från näringslivet och syftet är självklart att påverka politiken – och politikerna – i uppdragsgivarnas intressen. Och här kommer personer med socialdemokratisk bakgrund ofta väl till pass.

Låter det konspirativt?

Låt oss då bara citera den ledande marknadstidningen Resumés initierade beskrivning av hur det gick till då Apoteken privatiserades. Privatiseringarna väckte som bekant stor ilska inom socialdemokratin och många ombud på partikongressen i våras krävde ett upphävande av beslutet vid en eventuell valseger. Mona Sahlin och inte minst Ylva Johansson – som på kongressen frankt deklarerade att det nu fick vara slut på systemkramandet – avvisade blankt alla sådana förslag. Läser man Resumé (från 30/4 2009) förstår man kanske varför.

“Attacken mot Apoteksmonopolet inleddes i början av 2000-talet och leddes då av läkemedelsbolaget Bringwell, skriver tidningen. ”En av deras rådgivare och styrelseledamöter var Erik Åsbrink, då nyss avgången finansminister … Några år senare drogs Vårdforum i gång, där bland annat Apoteket och läkemedelsbolaget Pfizer deltog.

Vårdforum sköttes av JKL och Anders Lönnberg, tidigare statssekreterare på socialdepartementet och politiker för Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting och JKL-konsult. Vårdminister var då Ylva Johansson, sambo med Erik Åsbrink, som hade Lil Ljunggren Lönnberg, gift med Anders Lönnberg, som statssekreterare. När Ylva Johansson ville utreda ett första steg mot apoteksavreglering gick uppdraget till – Anders Lönnberg. Efter utredningsuppdraget blev Anders Lönnberg public affairschef på läkemedelsbolaget Novartis.

Också flera andra läkemedelsbolag har (S)uperlobbyister. På Pfizer finns den tidigare statssekreteraren Sven-Eric Söder och på AstraZeneca den tidigare statssekreteraren Ingrid Petersson. GlaxoSmithKline är helgarderade: Johan Thor, Årets lobbyist 2008, täcker högerflanken, medan Agneta Karlsson, tidigare S-statssekreterare i socialdepartementet, tar hand om vänsterflanken.

På Läkemedelsindustriföreningen är Jan Ström kommunikationschef, tidigare informationschef hos Göran Persson. Per-Egon Johansson är tidigare kristdemokratisk statssekreterare och numera konsult på Interpares. Som sådan har han anlitats av Apoteket. Att han är gift med Karin Johansson, statssekreterare hos Göran Hägglund, ledde till en intressekonflikt när hon till en början sattes att ansvara för avregleringen av apoteksmonopolet. … Farmacevtföretagarna som har startats av Farmaciförbundet leds av Sverker Littorin, som tidigare har verkat i läkemedelsindustrin, och är bror med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.”

Är det fler än jag som får blodstörtning av att läsa detta?

Att i politiken representera olika intressegrupper är naturligtvis helt legitimt – det är i sista hand en avspegling av klassamhällets olika fraktioner. Genom socialdemokratin har bland annat fackföreningsrörelsen haft en viktig företrädare.

Men det här är något helt annat. Problemet med de socialdemokratiska lobbyisterna är att de bokstavligt fungerar som kapitalets betalda hemliga agenter inom arbetarrörelsen. På samma gång bidrar de aktivt till att urholka det som fortfarande återstår av socialdemokratins legitimitet som arbetarparti.

Och på ett vidare plan, ger inte utvecklingen snarare associationer till en smygande statskupp där penningen gradvis äter sig in i och tar över det parlamentariska finrummet?

Kjell Östberg

Intressant?
Bloggat: Fredrich, Ronge, Sommestad, Moberg, Approximation, Röda Berget,
I media: AB1, 2, 3, 4, 5, Makthavare, Sydöstr 1, 2, Resumé, AiP, DM
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lidköping: Snart avgörs framtiden för Vestas

Postat av

De närmaste veckorna kommer framtiden för Vestas gjuteri i Västra hamnen avgöras.

Flera intressenter har diskuterat ett köp av fabriken, men just nu är det bara en som är aktuell. Ett besked från en köpare kan komma när som helst.
- Vestas har sagt att fönstret är öppet ett par veckor in i januari – sedan måste det slutgiltiga beslutet fattas om gjuteriets framtid.

En möjlighet som återstår om inget utomstående företag vill köpa fabriken och driva den vidare är att Vestas arbetare tar över fabriken och driver den som ett kooperativ. Det kan verka som en konstig idé, speciellt eftersom vi i Sverige inte har en tradition av arbetarstyrda företag. Men det finns många exempel på framgångsrika företag som ägts och drivits av de som arbetar där.

Som en följd av den svåra ekonomiska krisen 2002-2003 blev arbetarstyrda företag allt mer vanliga, inom en mängd olika branscher, efter att ägarna försvunnit och efterlämnat tömda fabriker, enorma skulder och arbetslöshet, samt flytt från anklagelser om skatteflykt eller bedrägeri. De flesta bildade kooperativ och utformade en modell för gemensamt
beslutsfattande, samtidigt som de också fick råd och stöd från statliga institutioner och andra företag i samma situation. Exempel på företag som tagits över av arbetarna och framgångsrikt drivits vidare som kooperativ hittar vi hundratals i Latinamerika och i sydeuropa, men även på så nära håll som i Sollefteå  i Ångermanland tog sömmerskorna på textilfabriken Eiser över produktionen på 1981.

Det är en av de möjlighet som finns kvar om det inte skulle dyka upp en ny köpare.

- Socialistiska Partiet -Lidköping

I samma ämne:
Om social dumpning och nedläggning av vinstgivande industrier.
Ta strid mot företagsflytt
Stoppa uppsägningarna på Vestas i Lidköping
Förbjud nedläggning av företag som går med vinst
Det behövs konkreta krav

Mot ojämlikhetslandet

Postat av


Forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har i den omtalade boken ”Jämlikhetsanden” visat att ökade inkomstskillnader leder till ökade hälsorelaterade och sociala problem, allt från hög spädbarnsdödlighet till kriminalitet och dålig läs- och skrivkunnighet hos skolelever, till sänkt förväntad livslängd.

En motsatt ståndpunkt har sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, Filippa Reinfeldt, som i flera intervjuer upprepat: ”Vi vårdar inte hus utan människor.” På så sätt försvarar hon att Vårdval Stockholm tagit bort alla extra resurser till primärvården i socialt och ekonomiskt utsatta områden. Ojämlikheten i vården har ökat.

Att hon säger så, bör inte förvåna. Det handlar ytterst om borgarklassens egenintressen och om kapitalismens logik. Budskapet att ökade inkomstklyftor leder till ökad ekonomisk dynamik har förstärkts under den nyliberala epoken, de senaste 30 åren, och att gå emot det är att gå emot kapitalismen i vår tid. Det kan man inte vänta sig av Filippa Reinfeldt.

Möjligen kan man vänta sig något annat av socialdemokraterna. Nu kan vi läsa i en artikel i Dagens Medicin 15 december att socialdemokraterna i Stockholmslandstinget vill kompromissa om vårdvalsreformen. Syftet är att få till stånd ett mer rättvist system, men det är ändå uppseendeväckande. Vårdvalets negativa effekter för multisjuka äldre, för låginkomsttagarområden och för vårdpersonalen, handlar inte om detaljer. Att Stockholmsalliansen skulle ge upp den fria etableringsrätt som gjort att flest nya resurser hamnat i välbärgade områden är knappast troligt, när riksdagen redan lagstiftat om densamma.

De senaste veckorna har vi sett flera liknande socialdemokratiska sidbyten. Socialdemokraterna fick med V och MP på att gå till val på en politik, där de praktiska förslagen låg så nära de borgerliga som möjligt. I flera frågor där det ändå fanns en viss skillnad – a-kassan, Afghanistan, FRA-lagen, skatterna – har partiet eller ledande partiföreträdare efter valet skyndat att göra avbön. Det tycks bottna i analysen att socialdemokraternas enda chans att få regera igen är att de blir bättre än borgerliga partier på att föra borgerlig politik.

Driver S den linjen på grund av räddhågsenhet och brist på självförtroende som Lars Ohly menar i en debattartikel i Dagens Nyheter 19 december? ”De vågar inte stå för något som kan uppfattas som samhällsförändrande”, skriver Ohly.

Sådant politiskt psykologiserande är en lika ytlig förklaring, som när Ohly på valnatten talade om ”valvinden” som gått emot de rödgröna.

De enda samhällsskikt med vars stöd socialdemokratin någonsin kunnat regera är arbetande människor, i arbetarklassen och den lägre medelklassen. Det är de samhällsskikt som har ett egenintresse av ökad jämlikhet. Det är inte, som det ibland framställs i debatten, ett krympande ”särintresse”. I en rapport som sociologen Stefan Svallfors nyligen presenterade framkommer att över 80 procent av de tillfrågade anser att det offentliga ska ansvara för skola och sjukvård. 66 procent var beredda att höja skatterna för sjukvårdens skull, och 60 procent för skolornas skull.

Men för att få dessa samhällsgruppers stöd, måste S ompröva hela sin politik och säga nej till systemskiftet – som kommer att ha gått så oerhört mycket längre ifall det inte kraftfullt utmanas under åren fram till nästa val.

Det vill inte socialdemokratins ledning. Det har den inte velat på många år – men dilemmat har blivit skarpare under trettio år av offensiv från kapitalägarna och deras politiker.

Vad vill vi andra? Att vänsterpartiet har fått 3 000 nya medlemmar trots valförlust innebär att det finns så många som inte är opportunister, utan som vill göra något själva. Utmaningen för vänsterpartiet blir att aktivera sig i motståndet mot de accelererande samhällsförändringarna, istället för att till varje pris försöka komma in i S-stugans värme. Utmaningen för oss alla blir att oförtröttligt söka efter vägar att visa motståndet och göra alternativen kända och trovärdiga.

Den broschyr som LO-distriktet i Stockholms län tagit initiativ till och som sammanfattar ”Jämlikhetsanden” har följande rubrik: ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i.” Det är just för att flertalet inte vill ha en sådan skada som kampen för välfärden och för jämlikheten har en chans.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2,
I media: DN, SVD1, 2, DPS, AB, Tvärdrag, Newsdesk,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,