månadsarkiv: mars 2011

JAS-vägen till helvetet

Postat av


Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Sällan har väl det gamla talesättet varit mer träffande. I en ”nationell enighet” utan motstycke firar nu svenska NATO-vänner julafton medan JAS-industrin får testa sin exportprodukt i skarpt läge. Att Gripenplanens insats över Libyen främst har politisk och inte militär betydelse står klart för alla bedömare. Att det inte handlar om den libyska revolutionen utan om stormaktspolitik borde vara lika uppenbart. Svenska folket ska vänjas in på ytterligare en nivå av militärt NATO-deltagande.
Kaoset i vänstern signalerar att ännu en check point bort från den forna neutralitetspolitiken passeras. Nya perspektiv bryter fram och stridslinjer dras upp. Radikala internationalister finner sig omklappade av bombliberaler. Antiimperialister anklagas för att svika revolutionen. Allt medan den nuvarande världsordningens makthavare och Khadaffis kontrarevolution omvandlar den folkliga resningen till en bricka stormaktsspelet. När stridsröken skingras kommer mycket att vara förändrat. Oppositionen i Libyen kan ha förvandlats till västs marionetter. Radikaler till ”ockupationsvänster”. Och det svenska samhället till en banal NATO-kugge utan inskränkningar. Låt oss kämpa för att en självständig, revolutionär och antimilitaristisk socialism överlever även in i den tidsåldern.

Ska valet av Juholt bryta isen?

Postat av


”Steget lite grand åt vänster var snarast en normaliserande placering i mitten.”
Den socialdemokratiske vänsterdebattören Daniel Suhonen bedömer valet av den nye s-ledaren Håkan Juholt men tillfogar en lättad utandning: ”Han gav rörelsen hoppet tillbaka”.

Jo, så illa ute är arbetarrörelsen och det svenska samhället. Juholt – med Suhonens ord en ”mittens man” – som troget följt årtiondets vandring högerut ses som en förlossare från vänster och hopplös marknadsfiende från borgerliga media. I dagens Sverige räcker det med en antydan av kritik mot avreglerade elmarknader och barnfattigdom för att väcka både hopp och motvilja. Det säger något om hur långt vi pressats tillbaka, hur solidariska och demokratiska ideal ödelagts, hur anpasslingar och medlöpare tillåtits dominera.

Valet av Juholt är tyvärr inte resultatet av en aktiv revolt mot 2000-talets kapitalistiska ödeläggelse utan snarare uttryck för en växande misstro – och en svag reflex, inte bara av s-nederlaget 2010 utan också av nyliberalismens kontinentala europeiska kollaps.

Att finanskraschen 2008 inte utgjorde något tillfälligt tjall på linjen framstår idag med förödande tydlighet för miljontals européer – för att inte tala om amerikaner. De finansiella systemen darrar på randen till nya kriser. Hela statsfinanser hotas av bankrutt. Europa kokar av folkliga protester när miljoner löntagare tar till gatorna mot nedmontering av välfärd, massarbetslöshet och lönesänkningar. Samtidigt utmanas hela den industriella fossilkapitalismen av klimatkris och hårdnande kamp om oljan, allt medan kärnkraftskatastrofen i Japan ifrågasätter illusionen om gränslös tillväxt. Revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern signalerar att världen vänder och ingenting kommer att bli som förut.

Det är i det svaga återskenet av den globala vändningen som det institutionaliserade funktionärsväldets mönsterland Sverige byter s-ledare. Det är lätt att ta sig för pannan inför den lättköpta tacksamheten från vänster eller medelklassgnället från RUT-liberalerna. Men i ett land där klasskamp underifrån varit bannlyst i trettio år och namninsamlingar kallas ”uppror” kan en förskjutning ”lite grand åt vänster” väcka björnar som sover. Det är inför den risken borgerligheten blåser i dombasuner och låter drevet löpa mot Juholts nära. Själv garderar han med NATO-politik och hushållsnära tjänster, medan de som fäster sitt hopp till rockaden i s-ledningen lär få inkassera många smällar.

Men isen i fördelningspolitiken har framkallat en spricka ända upp i Sveriges största och äldsta maktparti. Genom den sprickan kommer undertryckta idéer och alternativ att försöka pressa sig fram – om kraften hämtas från djupet, misstron omvandlas till aktivt motstånd och stormen från globala massprotester förlängs in i också det svenska samhället.

Därifrån kan mottrycket, spärrarna och gränserna för tålamodet mobiliseras och blockera fortsatt marsch högerut. Där ligger hoppet och uppgiften för en vänster värd namnet, inte hos vaktombytet i s-toppen.

Intressant?
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, DN1, 2, 3, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Göteborg: De rödgröna väljer bort välfärden

Postat av

Det tog drygt tre månader. Från det att kommunfullmäktige i Göteborg tog beslut om att gräva ner ett miljardöverskott  (ja, en dryg miljard!) i ett ”infrastrukturpaket” (läs motorvägstunnel) till att man sitter här på ett stadsdelsnämndsmöte igen – och hör om det vanliga underskottet – och ”åtgärder för budget i balans”.

När den nya rödgröna kommunmajoriteten i november tog beslutet om nedgrävandet hade protesterande föräldrar och välfärdsaktivister offentligt vädjat om att överskottspengarna skulle satsas på att börja reparera välfärden (året innan genomfördes nedskärningar på skola, förskola och fritids på drygt en kvarts miljard) Men ”det kan vi inte”, sade fullmäktige då. Budgetreglerna, ni vet.

Så nu sitter man här en tisdagskväll på Askim-Frölunda-Högsbo:s stadsdelsnämnd i västra Göteborg, som har att besluta om 20 miljoner i ”anpassning” (jo, nedåt), eftersom det ”uppstått ett underskott” igen.

Jag funderar då lite på det som en av fullmäktigeledamöterna ändå uttryckte i november, att det är ”barockt med överskott samtidigt som välfärden kvävs”. Visst. Kanske ska det därför bli andra bullar nu. Han (vänsterpartisten Jöran Fagerlund) hade ju också sagt att nedgrävandet av miljarden skulle ”frigöra” pengar till framtida välfärdssatsningar. Och här i salen sitter ju nu samma rödgröna majoritet. Och nu är det ju just framtida. Men nej - så blir det inte denna tisdagkväll i Frölunda.

Det tog alltså drygt tre månader från överskott till underskott  – och nedskärningar på 20 miljoner. I en stadsdel. Över hela linjen; alla sektorer. Det tog tre månader från ”varje barn ska få möjlighet att i en trygg miljö få utveckla sin fulla potential (…) genom kvalitetsförbättringar i förskola” (de rödgröna kommunalrådens policyartikel  i november) till den nu mer lakoniska formuleringen i förskoleavsnittet i stadsdelsförvaltningens nedskärningsrapport: ”Risken finns att stadsdelens förskolor inte kan ge det stöd som det enskilda barnet behöver”.

På allmänhetens frågestund innan det beslutande nämndmötet börjar ställer föräldrar, personal och brukare frågor om just glappet mellan november och mars. Bordläggning av beslutet, föreslår anställda i socialtjänsten som inte känt till förslagen och än mindre fått yttra sig om dem. Bordläggning för att alla; brukare, anställda och allmänhet ska kunna utöva ett demokratiskt inflytande på sina valda representanter. ”Det kan vi inte”, svarar nämndpolitikerna. När frågan ställs igen ändras verbet till ”det får vi inte”.

De låter lite uppgivna; ja nästan maktlösa, politikerna. Kan inte och får inte. Det står ju nämligen i beslutsunderlaget att ”åtgärderna ska presenteras för nämnden senast 20 dagar efter det att avvikelsen konstaterats” (måhända är det en naturlag..?) S-ordföranden i nämnden berättar därför om deras bråda tider; de har suttit hela dagen och jobbat med åtgärdslistan för att hinna i tid.

Och ”samverkan” med de fackliga organisationerna har skett samma dag – protokollet delas ut på själva mötet. Att Kommunals representant sedan ställer sig upp och säger att deras ”samverkan” innebär att de förklarat sig oeniga med nedskärningsförslagen ändrar ingenting. Det är bråttom nu. Så när det beslutande mötet väl är igång så går de (maktlösa) nämndpolitikernas snabbt till beslut. Nämnden är enig och dessa nedskärningar är de som ”gör minst ont” för barnen, de äldre och de psykiskt funktionshindrade”  får åhörarna information om. Så kan det gå.

Jag funderar på rubriken jag ska sätta på denna bloggkommentar. ”Glappet” känns lite tunt. ”Demokratiskt underskott”, kanske? Njae, det fångar inte riktigt det hela tillräckligt bra. Och kanske saknar politikerna bara litet energi. Men ”energiunderskott”  låter lite krystat. Ja, vi får se. Det viktiga är kanske ändå förhoppningen, tänker jag,  att detta och alla de många liknande nämndmötena, ger energi till dem som drabbas av besluten. Brukarna, de anställda… ja, väljarna helt enkelt. Energi till att gå emot – och säga stopp. Inte nödvändigtvis överskottsenergi, men ändå lite kraftsamling.

Jag läser sedan att det i London i lördags var mer än en kvarts miljon människor som samlats i demonstrationen mot nedskärningar. ”No cuts!” Och där gick både brukare och fackföreningar sida vid sida. Jo, jag vet, dit är det lång väg. Men varje litet steg (åt rätt håll) är ju ändå ett steg på vägen.  Eller vad tror ni?

Björn Rönnblad

Ursprungligen publicerad på bloggen Gemensam

Läs också: Om V och miljarden i Göteborg: Man undrar ju…

Facket får inget till skänks

Postat av

– Visst pågår det ett klasskrig. Men det är min klass, den rika klassen, som driver på kriget och det är vi som vinner. Så sa den egensinnige Warren Buffet, världens tredje rikaste man, i New York Times för några år sedan.

Alltsedan president Reagan krossade flygledarfacket PATCO i ett blixtangrepp 1982 har fackföreningarna varit huvudmål i detta krig. Med sina förmögenheters tunga artilleri och mediedominansens luftherravälde har landets ekonomiska elit i årtionden malt ner stora delar av de arbetandes försvarsbastioner. Guvernör Walkers fackliga undantagslagar i Wisconsin har nu tagit kriget till ny nivå. Och inte bara där, i delstat efter delstat förbereds lagstiftning där nedskärningar kopplas till upprensningsaktioner mot de fack som ännu håller stånd.

Att Buffets klass driver på kriget stämmer fortfarande. Men om bombardemangen av de arbetandes ställningar varit ihållande har det också funnits stora problem bakom fronten. Ledarnas taktik har oftast varit reträtt och i mängder av avtal har pensioner, försäkringar, arbets- och lönevillkor försämrats, ofta listigt paketerat så att det främst drabbat dem som ännu inte anställts. Allt för att ”rädda jobben”, med följd att den fackliga organisationsgraden i industrin nu ligger på 1800-talsnivå. Det förr så starka bilarbetarfacket UAW har till exempel mist två tredjedelar av sina medlemmar. För, som mina vänner i Detroit brukar säga, man behöver ingen fackförening för att gå bakåt. Även fackens ingrodda, ”business unionism” – att lösa frågor som sjukvård och pensioner genom egna avtal i stället för att driva kraven politiskt för alla arbetare – har gjort att när de nu angrips är det svårt att få stöd från dem som saknar sådana rättigheter.

Därför kom det som en chock för många när elden nu besvarades i Wisconsin. Och som den besvarats! I över en månad har Walker mötts med de största fackliga demonstrationerna i USA:s historia och i Indiana, Michigan, Idaho och Ohio samlas tusentals, ibland symboliskt kamouflageklädda, till försvar av de fackliga rättigheterna.

Walkers opinionssiffror sjunker och i Indiana läggs lagförslag på is. Om det är en vändpunkt eller bara en desperat slutstrid från de hårt pressade facken återstår att se. Oavsett lagarna är det viktigaste ändå om mobiliseringarna kan återuppväcka insikten att fackföreningarna inte fått sina rättigheter till skänks, att förhandla och upprätthålla avtal är en rätt vi tagit oss genom hårda strider. En lärdom värd att uppmärksamma också på vår sida Atlanten där den ”europakt” som nu förbereds ska undergräva fackföreningarnas ställning genom regeringskontroll över lönerna.

Lars Henriksson, metallarbetare

Tidigare publicerad i GP

Nej till svensk krigsinsats – ja till solidarisk hjälp

Postat av

På ett extrainsatt möte den 24 mars diskuterade Socialistiska Partiets partistyrelse den senaste händelseutvecklingen i Libyen och det förslag till uttalande som verkställande utskottet arbetat fram och som publiceras i denna veckas Internationalen (nr 12). Partistyrelsen genomförde ett antal justeringar av uttalandet. I det uttalande som antogs anser styrelsen att rebellerna förtjänar vårt solidariska stöd, men att detta inte har något att göra med en eventuell svensk inblandning under NATO-flagg.

Nej till svensk krigsinsats – ja till solidarisk hjälp

Det svenska politiska etablissemanget, från moderaterna till vänsterpartiet, diskuterar att delta i den militära stormaktsinsatsen i Libyen. Förslag har väckts om att sätta in svenska JAS-plan i flygangreppen.

Socialistiska Partiet motsätter sig alla sådana planer och insatser. Vi är för ett materiellt militärt stöd till de upproriska men under rebellernas egen kontroll. Ett svenskt militärt deltagande har ingenting att göra med en sådan solidaritet med den folkliga kampen mot Khadaffidiktaturen och kommer inte att påverka den. Dess enda innebörd vore att bryta ned kvarvarande hinder mot ett fullskaligt svenskt NATO-inträde. För den svenska militärledningen handlar ett deltagande helt krasst om stridsträning och för industrin om framtida exportutsikter för JAS. ”Ett uppenbart PR-trick från försvarsmakten och försvarsindustrin”, som Svenska Freds uttrycker det.

Däremot måste den svenska regeringen erkänna övergångsregeringen i Benghazi. Det är inte någon tom diplomatisk gest utan en åtgärd med reell betydelse. Det folkliga upproret har tagit kontroll över stora oljetillgångar i östra Libyen, utan statliga erkännanden och internationell legitimitet är det dock ytterst svårt att få avsättning för denna olja.

Det libyska folkupproret har manat omvärlden till stöd med vapen och förnödenheter. Sådana resurser ska ställas till de folkliga krafternas förfogande. Men det betyder inte att solidaritetsanhängarna kan ge den svenska krigsindustrins och militärledningens hökar fritt spelrum för sina egna strategier tillsammans med de gamla imperialistiska stormakterna.

Där vi och det svenska samhället idag kan göra skillnad är istället att mobilisera solidaritetsinsatser med humanitär hjälp till folkupprorets Libyen; sjukvårdsteam, medicin och förnödenheter. Kring den uppgiften kan breda grupper i det svenska samhället samlas; från den politiska och fackliga arbetarrörelsen till biståndsorganisationer och kristna och muslimska samfund.

Låt oss istället för att sprida illusioner om JAS-insatser samlas kring ett praktiskt solidaritetsarbete byggt på djupa folkrörelsetraditioner av internationalistiska fredsinsatser, från Spanienhjälpen till Ship to Gaza. På varje arbetsplats och skola, i varje fackförening, folkrörelse och aktivistorganisation – organisera hjälpinsamlingar till folkupprorets Benghazi!

Socialistiska Partiet kommer att göra vad vi förmår för att bidra till en sådan solidaritetskampanj.

Socialistiska Partiet
Partistyrelsen
24 mars

Offentliga möten med Lars Henriksson om klimatet

Postat av

Lars Henriksson, metallarbetare och SP-medlem, turnerar just nu runt om i landet med sin nya bok Slutkört (Bokförlaget Ordfront). Närmst på tur står Umeå den 2 april kl. 13:00 i Aulan på Folkuniversitetet, ingång Nygatan 43, och Skåne på följande tider och platser (klicka för större bild):

MALMÖ:

LUND:

Ur Slutkört::

”En majdag 1978 uttalade jag mitt livs mest betydelsefulla lögn. Jag var 19 år och stod i kö på Volvos anställningskontor i Torslanda. Killen framför mig sa att han ville ha sommarjobb, men fick svaret: »Det har vi inga« och vände snopet om. Jag, som tänkt fråga detsamma, omformulerade snabbt mitt ärende och sa helt enkelt att jag sökte jobb, blev anställd och gick nöjt hem. De kunde ju inte gärna tvinga kvar mig efter sommaren, tänkte jag. 32 år senare är jag fortfarande kvar i monteringsfabriken och mycket vatten har runnit under broarna, och många bilar har kört över dem  sedan dess.

På Volvo i Göteborg slog det till på allvar en decembermorgon 2008. Efter ett halvår av vånda stannades monteringsbanorna och förmännen visade overheadbilder i tio minuter. Var och en skulle under dagen kallas in för ett kort samtal och komma ut med ett vitt kuvert som antingen skulle vara tomt eller innehålla en uppsägning. Banan startade och vi började jobba i väntan på våra samtal.

Idag rullar banorna på lika snabbt som innan krisen och allt verkar normalt. Men det är en synvilla. Överproduktion och kris lurar runt hörnet och minst en Volvofabrik ska byggas i Kina. »Ordförande Li«, som en del av ledningen utan självironi kallar den nye ägaren, har inte köpt Volvo av välgörenhet.

Det tyngsta hotet mot våra jobb kommer dock varken från kreditkriser eller kinesiska låglönefabriker. Det kommer från produkten själv, de bilar jag och mina arbetskamrater kör ut ur fabriken en gång i minuten.”

Läs intervjun med Lasse i LO-tidningen

Fjärde Internationalen om Libyen

Postat av

Statement by the Fourth International

Down with the Gaddafi regime!
Stop the imperialist intervention now!
Support the Libyan revolution!

The intervention of the western powers in Libya constitutes a turning point in the
situation in the Arab region. Since the beginning of the social and political shock
wave which covers almost all the countries of the Arab region, the Fourth
International has stood on the side of the democratic and social interests of the
Arab people against their tyrants. This has led us to full support for the Tunisian
and Egyptian revolutions alongside the revolutionary socialist militants of these
countries. This is why we supported all the democratic demands – right to free
expression, trade-union and political organization, pluralism, freedom of the press;
and social ones such as job creation, wage increases, fight against high cost of
living – of these popular mobilizations, supported the overthrowing of the
dictatorships, and the demand for a real break with the former regimes in a
democratic and socialist perspective.
In Libya, this policy led us, from the beginning, to support the mobilizations and
then the popular insurrection to overthrow the Gaddafi dictatorship. In Libya,
solidarity with the popular mobilizations means doing everything to help the people
against Gaddafi: total embargo on arms sales to the dictatorship, freezing the
assets of the Libyan regime abroad, organization of medical, food and humane aid for
the hundreds of thousands of Libyans persecuted by the regime… Supporting the Libyan
people and protecting the civilians, means giving them the means to defend
themselves against the massacres by Gaddafi’s mercenaries freeing themselves from
the dictatorship. The Arab peoples and armies, starting with the Tunisians and
Egyptians, can play a decisive part in this military aid.
The French, English and American bombardments do not aim to “protect the civil
populations”, as is claimed in the UN Resolution Security Council 1973 establishing
a « no-fly zone » on Libya. As the hours and the days pass, the goals of this UN
resolution of appear more and more “vague”. Is it really a question of protecting
the civil populations? Then why risk bombarding other civilians? Is it rather a
question of finishing with Gaddafi or of imposing an agreement on his regime, even a
partition of Libya? The risk of escalation that could lead to one or more ground
interventions cannot be ignored, contrary to what the resolution says. In fact, for
the imperialist coalition it is a question of re-establishing itself in the area,
trying to confiscate the revolutionary process in progress by installing governments
in its pay, or by putting pressure on the processes underway. And their strategic
oil interests should not be forgotten. Lastly, how can anyone believe these
hypocritical governments, who are occupying Iraq and Afghanistan and say they want
“to protect the civil populations” but leave the populations, in Bahrain, in Yemen,
in Syria or in Gaza to be massacred.
Support for the Libyan revolution and overthrowing the Gaddafi dictatorship means
today humanitarian and military aid to the insurrectionists and an end to the
imperialist intervention. The Libyan people are not alone. Their fight is part of
the current revolutionary rise that is shaking the Arab world. It is more than ever
for the Arab peoples to take control over their destiny without neocolonialist
intervention by the western powers.
Secretariat of the Fourth International Bureau
March 23rd, 2011

I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism

Postat av


I revolutionära tider är händelseutvecklingen oftast lika hastig som den är motsägelsefull. Den massiva bombattacken mot Khadaffis styrkor i Libyen tog de flesta på sängen, och vänstern kastade sig yrvaket in i en debatt som till största delen redan var postfaktisk.

På några timmar gjordes frågan om vi skulle vara ”för” eller ”mot” en flygförbudszon överflödig – som Carl Bildt uttryckte det: ”det finns helt enkelt ingenting kvar i Libyen som kan flyga”.

Nästan lika snabbt blev kravet på JAS till Medelhavet meningslöst. Att efter ett par veckor skicka åtta svenska bombplan för att bomba ett land där inga mål finns kvar vore i bästa fall den tommaste av alla tomma gester.

Flygförbudszonen är ett faktum, huruvida det påskyndar eller hindrar den arabiska revolutionen är en fråga för historien, inte för politiska aktivister. Kanske kommer händelsen visa sig inte vara så avgörande som den verkar när bomberna faller. Den revolutionära vågen i arabvärlden inspireras av uppror i andra länder, men det är inte det som driver den – den drivs av fattigdom, vanstyre och förtryck.

Men låt oss vara glasklara med en sak: stöd till imperialismens krig mot Khadaffi är inte ett stöd till revolutionen i Libyen. Gång på gång upprepar också de högsta representanterna för USA att syftet med angreppen inte är att stödja rebellerna.

Inte heller är syftet att förhindra att civila liv spills. Detta har kanske bäst sammanfattats av Phyllis Bennis från Institute for Policy Studies: ”Oppositionen i Libyen, eller åtminstone stora delar av den, gjorde en helt legitim begäran om internationellt stöd, och av goda humanitära skäl tycker många människor i stora delar av världen att det är något de har rätt till. Men regeringar är inte människor. De tar inte strategiska beslut av humanitära skäl. De använder inte sina krympande resurser, och de använder framförallt inte militärmakt, för att nå humanitära mål. Så regeringars kalla strategiska beräkningar kan inte ses som ett legitimt svar på de humanitära behoven hos Libyens folk eller den humanitära impulsen hos världens folk.”

USA upprätthåller inte en flygförbudszon för mellan 10 och 30 miljoner dollar per dag om landets mäktiga inte tror att de kan få något tillbaka. En bieffekt av angreppet kan bli att människoliv räddas, en annan kan bli att revolutionen i området stärks. Men det är inte det som är syftet, så stöd till det imperialistiska kriget är därmed inget annat än stöd till det imperialistiska kriget.

Ett verkligt stöd till rebellerna hade varit att ställa kortdistansmissiler och bombflyg under Benghazis kommando. Ett annat att ge de stridande där de vapen och ekonomiska resurser som de begärt. Den som tycker att ett sådant scenario låter orealistiskt har också förstått vad kriget mot Khadaffi i grund och botten handlar om, och vad det inte handlar om.

För oss som är solidariska med det demokratiska upproret i Libyen återstår två saker: för det första att i praktisk handling stödja de kämpande. Hur den praktiska handlingen kommer att se ut varierar med hur förutsättningarna ter sig där vi agerar. Praktisk solidaritet kan betyda allt från att organisera humanitära konvojer, precis som vi gjorde med Arbetarhjälpen till Bosnien eller Ship to Gaza, över konkreta insamlingar av pengar för att köpa vapen till de stridande som under Vietnamrörelsen till organiserandet av internationella brigader för att strida på de upproriskas sida, som i Spanien under trettiotalet.

Vår andra uppgift blir att bevaka de imperialistiska makternas försök att kontrollera den arabiska revolutionens förlopp. Meningen med att vi ska förstå det imperialistiska spelet – som ibland spelas med humanitära bomber, men mycket oftare med andra humanitära medel som USAID eller National Endowment for Democracy – är att beväpna den revolutionära rörelsen i alla länder med den kunskap som behövs för att inte våra taktiska manövrer ska motverka våra strategiska mål.

För en demokratisk revolution i någon djupare mening kommer med nödvändighet också att vara anti-imperialistisk. För att citera den indiska aktivisten och författaren Arundhati Roy:

”[Väst] hoppas på samma sorts färg’revolutioner’ som de iscensatte i östra Europa. Men arabvärlden har varit offer för 150 år av brutal kolonialism och nykolonialism, permanent israelisk aggression, otaliga USA-ledda krig och nyliberala härjningar dekorerade med västvänliga oljeprinsar som spelar upp ett Disneyarabien för de svältande massorna. Ett antal rabiata liberaler kommer inte att räcka för att vända det legitima hat mot väst som massorna närt i generationer. I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism.”

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Röda Malmö, Svensson
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ny ledare för Socialdemokraterna – men var är programmet, visionerna, omstarten?

Postat av

Det som hänt inom socialdemokratin de senaste åren är något unikt i partiets historia. Vi har sett ett tydligt uppror mot partiets högervridning, skriver Kjell Östberg. Men att socialdemokratin ensam inte kan bygga upp den radikala arbetarrörelse som krävs idag är uppenbart, skriver han. Det är en uppgift för hela vänstern.

Nya och gamla sociala rörelser måste vitaliseras och korsbefruktas.

Det som hänt inom socialdemokratin de senaste åren är något unikt i partiets historia. Vi har sett ett tydligt uppror mot partiets högervridning inom en rad områden, framför allt när det gäller den ekonomiska politiken och utförsäljningen av välfärden. Detta är en process som pågått under tre decennier men som accentuerades under Mona Sahlins ledarskap.

Sahlin använde sin första, och enda, partikongress som partiordförande att driva igenom beslut som en gång för alla skulle slå fast att socialdemokratin bejakade vinster inom välfärden och friskolor, att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, att inte återinföra 90-procentnivån inom a-kassan och att karensdagarna skulle bibehållas. Dessutom skulle Sverige fortsätta sitt krig under Natos ledning i Afghanistan.

Det är ingen överdrift att påstå att dessa ståndpunkter inte reflekterade åsikterna inom partiet i stort. Där har tvärtom kritiken mot denna inriktning tilltagit. Tydligast är denna interna kritik avläsbar i den kriskommission som tillsattes efter valförlusten. Sida upp och sida ner kritiseras samhällsutvecklingen sedan 1980-talet, ökade samhällsklyftor och utförsäljningen av välfärden. Den nyliberala nytändningen från 1980-talet sägs till exempel ha tre ansikten.

1. Den ekonomiska, där penningvärdet ges företräde framför arbetslöshetsbekämpningen
2. Den förvaltningspolitiska, där den offentliga förvaltningen styrs av utbud och efterfrågan
3. Begränsningen av demokratins räckvidd, där de demokratsikt valda politiska representanterna delegerar bestämmanderätten över viktiga delar av statsmakten.

I samtliga dessa nyliberala nyckelområden har socialdemokratin inte bara accepterat den nyliberala utvecklingen utan varit pådrivande: Det var regeringen Carlsson som för första gången 1990 prioriterade inflationsbekämpningen. Det var Feldts grabbar och tjejer i finansdepartementet som redan på 1980-talet introducerade ”New Public Management”, nyliberalismens förvaltningsmodell. Och det var regeringen Persson som drev igenom en självständig riksbank och riksdagens budgettak. Kriskommissionen döljer heller inte socialdemokratins ansvar eller att partiet haft regeringsmakten 22 av de senaste 30 åren.

Istället tittar kriskommissionen, liksom den vänster som utkristalliserats, gärna tillbaks till efterkrigstidens klassiska socialdemokrati. Det stora ökade intresset för Olof Palme i samband med 25-årsminnet av mordet avspeglar samma fenomen. Tydligast har denna önskan att hitta ett svar på dagens problem i arvet från Palme kunnat avläsas i Göran Greiders nya bok, som betecknande nog heter Ingen kommer undan Olof Palme.

Greider går så långt att han hävdar att det rådde en dubbelmaktsstruktur i Sverige på Palmes tid. Visst var landet en marknadsekonomi, men socialdemokraterna styrde stat och kommun och hade betydande makt i den ekonomiska sfären. Framför allt var det den offentliga sektorn, det starka samhället, som bäddade för ett språng in i ett annat samhälle. Ungefär samma inställning har till exempel gruppen kring SSU:s tidskrift Tvärdrag: välfärdsstaten, utanför marknadens direkta kontroll, kunde ha fungerat som en hävstång in i ett annat samhälle. Den demokratiska socialismen var inte bara en gåbortkostym, menar Greider.

Gemensamt för dessa strömningar, och för kriskommissionen, är också att man lyfter fram betydelsen av folkrörelsetraditionen. Imploderingen av det socialdemokratiska folkrörelsekosmos – partiet har förlorat bortåt två tredjedelar av sina medlemmar på två decennier och SSU mer än 90 procent – beskrivs som en viktig orsak både till partiets tillbakagång och dess oförmåga att vitaliseras politiskt.

Det är klart att det var denna kombination av kritik av högervridningen och försök att hitta socialdemokratins samhällsomvandlande rötter som fällde Mona Sahlin och hennes entourage.

Och det är uppenbart att det var samma känslor som bar fram Håkan Juholt. Han personifierar gråsossen, menar Göran Greider nöjt. Ett riktigt bra val, menar SSU:s Daniel Suhonen. Till och med Aftonbladets Åsa Linderborg utropar belåtet: ”Äntligen en riktig sosse i sossetäten.” Dessutom med vänsterprägel.

Hur det är med vänsterprägeln återstår väl att se. En person som inom partiet profilerat sig som EU-, EMU- och kärnkraftsanhängare – länge de frågor som splittrat partiet i höger/vänsterriktning –; som är för att delta i kriget i Afghanistan; vars främsta politiska insats hittills varit att omvandla det svenska försvaret till ett högteknologiskt insatsförsvar redo att ingripa under Nato- eller EU-flagg över hela världen och som röstat för vartenda nyliberalt eller marknadsorienterat reformförslag som partistyrelse eller riksdagsgrupp fattat beslut om, har en del att leva upp till.

Och nog måste man precisera vad det är för bra med en gråsosse, både idag och på det numera så heroiserade 1960- och 70-talen. Det var gråsossarna som rensade ut socialismen ur det socialdemokratiska programmet, grundlade det institutionaliserade klassamarbetet, ledde Sverige in i kärnkraftsamhället, jagade vänstern med Säpo och IB och strejkande arbetare med Arbetsdomstolen.

Men det är sant, det var också gråsossar som byggde välfärdsstaten. Men inte ensamma. Utan under trycket från, i kamp mot och i samspel med, en rörelse som under 1960- och 70-talens radikala våg var betydligt större än bara den socialdemokratiska. Daghemsutbyggnaden förutsatte såväl grupp 8 som kvinnoförbund och statlig jämställdhetsdelegation. LAS och löntagarfondsförslag såväl vilda strejker som världen starkaste fackföreningsrörelse. Palmes Vietnamtal, FNL-rörelsen.

Att socialdemokratin inte kunde inkludera dessa rörelser är kanske den viktigaste orsaken till att socialdemokratin stod avrustad inför 80-talet. Istället för en ny generation radikala samhällsreformatörer flyttade Feldts grabbar in i kanslihuset.

Den som idag av taktiska skäl ger Juholt och Carin Jämtin – berömd eller snarare beryktad genom sitt förslag om butlers i Stockholms tunnelbana – fria händer att leda det socialdemokratiska partiet åt vänster kommer snart att finna att socialdemokraternas väg mot mitten fortsatt i oförminskad takt. De har inte presenterat något alternativ till den linje de hittills stött. Inte heller i kriskommissionens digra rapport finns några konkreta förslag till kursändring. Detta alternativa program måste komma underifrån, utifrån.

Men samtidigt, de som inte ser att trycket inifrån på förändringar av socialdemokratin är större än någonsin, som inte förstår att det är en uppgift för hela vänstern att delta i denna diskussion och som inte inser att återskapandet av en radikal arbetarrörelse också måste bygga på erfarenheter från arbetarrörelsen i bred mening och på kämpande socialdemokrater, de kommer heller inte att kunna bidra till vänsterns vitalisering.

Och det finns idag ett program som kan ena breda grupper inom vänstern. Den offentliga sektorn måste återerövras, inte minst när det gäller produktionen av sociala tjänster. Ett hållbart samhälle som baseras på utveckling. Minskade samhällsklyftor. Ett värdigt, mänskligt och demokratiskt arbetsliv. Internationell solidaritet med kämpande rörelser, inte med världens makteliter. En antikapitalistiskt baserad systemkritik mot det kapitalistiska produktionssättet. Och för att uppnå detta, är det mer än någonsin viktigt att vitalisera och korsbefrukta nya och gamla sociala rörelser,

Kjell Östberg

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, Röda Lidköping,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN1, 2, 3, GP1, 2, AB1, 2, DA, VF, Folket1, 2, SVT1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Öppet brev till socialdemokraternas kongress

Postat av

Inför er kongress har det i media mest handlat om kris och personfrågor. Vi hoppas för er och allas skull att diskussionen om den politiska inriktningen ska dominera istället.

Den period då socialdemokratin var stark var också en period då klassklyftorna minskade och den gemensamma sektorn byggdes ut och bidrog till en ökning av både välfärden, jämlikheten och demokratin. Som man skriver i kriskommissionens rapport så vände denna utveckling efter 1980:

”Klyftorna i Sverige har ökat i trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar.”
Ska denna utveckling fortsätta, eller kan den vändas?

Den period då klassklyftorna minskade och den gemensamma välfärdssektorn byggdes ut var ett resultat av en tidigare period av intensiv klasskamp i hela samhället. Men när välfärdspolitiken genomfördes skedde det däremot i en period av kompromiss och samarbete med borgarklassen. En del av den nyliberala offensiven handlade därför om att man sa upp detta samarbete från borgerliga kanten.

I krisrapporten säger man att socialdemokratin ”inte är ett parti som andra”, men när ni anpassat er till nyliberalismen och själva bidragit till ökade klyftor har många haft allt svårare att skilja er från de borgerliga partierna. Att fortsätta på den inslagna vägen kommer knappast att stärka arbetarrörelsen.

Vi vet att det finns de bland er som vill genomföra en politik för minskade klassklyftor och en bra välfärdssektor utan marknadsinslag och vinstintressen. Men idag, med en borgerlighet som inte alls är inställd på eller har något att vinna på kompromisser, är läget annorlunda än under åren av välfärdens utbyggnad. För att genomföra denna politik idag måste man ta strid mot en mycket mäktig fiende som inte är inställd på kompromisser. Det kräver i sin tur en enorm aktivering och reorganisering av arbetarrörelsens alla delar. Kommer ni att vara med på detta?

Socialistiska Partiet
Partistyrelsen
20 mars 2011