Nej till flygförbudszon över Libyen!


När detta skrivs (tisdag kväll) pågår striderna i Libyen mellan rebellstyrkorna och Khadaffis trupper med oförminskad kraft. Samtidigt möts utrikesministrarna i G8 i Paris för att rådgöra om ett eventuellt ingripande. Från EU, USA och delar av arabvärlden har röster höjts för någon form av aktion i Libyen till stöd för den kämpande oppositionen – en ”humanitär intervention”. I första hand handlar det om att en så kallad No-fly zone, flygförbudszon, inrättas i landet. En sådan upprättades exempelvis i Irak 1992, dock utan FN-mandat.

Att den tongivande delen av den libyiska oppositionen själv lyft fram kravet har nu gett det en extra legitimitet. Kravet förs också fram av politiska aktörer i Sverige, exempelvis arbetar Vänsterpartiet för ”en flygförbudszon över Libyen med ett tydligt FN-mandat”. Kravet kan tyckas fullt berättigat idag, när Khadaffis yrkesarmé och legoknektar trycker tillbaka motståndet. Striderna böljar fram och tillbaka i de libyiska kuststäderna, och sjukhusen fylls med revolutionsoffer. Mot Khadaffis relativt välutrustade och professionella styrkor tycks nu allt oftare revoltörernas blandade frivilligarmé dra det kortaste strået.

En flygförbudszon är dock inte bara en formalitet, att dra några streck över en karta. För att den ska fungera praktiskt måste man slå ut det libyiska luftvärnet, flygplatser, depåer och andra anläggningar. Det innebär att omvärlden – läs NATO – ingriper militärt i händelseutvecklingen. Flygförbudet blir en krigsförklaring från länder som på intet sätt hotats militärt av Khadaffi. Det kommer att kräva civila offer och förödelse, som kan spela Khadaffi i händerna. Han har ju alltid hävdat att revolten är ett verk av utländska krafter och al Qaida.

För det andra är det långt ifrån säkert att ett flygförbud får striderna att tippa över till revoltörernas fördel. Khadaffis armé har troligtvis med sina tanks och artilleri även tillräcklig styrka på markplanet. Att vinna militärt mot Khadaffi, och att inta Tripoli, kan förmodligen vara omöjligt om inte USA/EU/ NATO sätter in marktrupper. Men om så sker står vi inför en definitiv upprepning av Irak-invasionen. En stor del av upprors- och befrielseprocessen överlåts då åt andra krafter än det folkliga motståndet, utomstående imperialistiska krafter vars primära syfte är att upprätta kontroll över Libyen. När rebeller och delar av oppositionen vädjar om ett flygförbud tycks de omedvetna om att detta bara utgör första steget i en obönhörlig logik som till slut leder till fullskalig invasion – något oppositionen INTE vill se hända. Ett flygförbud sätter INTE punkt för inbördeskriget eller oskadliggör Khadaffi; det FÖRLÄNGER kriget, och utan segergarantier för oppositionen.

Den libyiska oppositionen befinner sig i ett kritiskt läge. Det som verkligen skulle kunna ge den nytt hopp är om befolkningen i Tripoli på allvar börjar röra på sig. Stadens arbetarområden hålls hårt övervakade och radikala kämpar har massarresterats. Men de arbetande väntar på det rätta tillfället. Flygattacker från NATO, med civila offer, kommer dock inte att gynna deras sak. Lika mycket som man hatar Khadaffi, lika mycket är man också patrioter. För att göra skillnad krävs sannolikt dessutom att den styrande kretsen runt Khadaffi bryts upp, att officerare och soldater deserterar en masse och ansluter sig till oppositionssidan. Det kommer för eller senare att hända, men det är tveksamt om just ett flygförbud gynnar den utvecklingen.

Så vad kan göras? Frågan hade kunnat få ett verkligt radikalt svar om nationer vars ledare framställer sig som ”befrielsekämpar” hade gått in och försett rebellerna med vapen, utrustning och militära rådgivare. Men Castro, Chavez, Ortega med flera har alla vägrat att stödja upproret mot ”vännen” Khadaffi. Därmed står det libyiska upproret utan viktiga möjligheter att snabbt vinna en egen seger. Och vi som stödjer rebellernas kamp mot diktaturen befinner oss också ”between a rock and a hard place”. Våra materiella/militära resurser är små – för att inte säga obefintliga. Vi kan verka för att läkarvård, mediciner, olika förnödenheter med mera når motståndet på bästa sätt. I övrigt måste vi förlita oss på att interna krafter i landet kan underminera diktaturens krigsmaskineri. 6000 soldater i östra Libyen sägs nyligen ha gått över till oppositionen, men ännu inte synts vid fronten. Är dessa det kavalleri vi väntar på?

You may also like...