månadsarkiv: juni 2011

Erkänn rebellerna i Libyen!

Postat av
I dagens Aftonbladet demaskerar Andreas Malm den vänster i Europa som förrått den libyska revolutionen.
Den vänster som inte kan skilja på folk och fä. På ett folkligt uppror och en fähund som Muammar Khaddafi.
Inlägget kommer passligt. För samtidigt bekräftar Frankrikes regering att den valt att förse rebellerna i den bergiga Nafusregionen med lättare vapen. Ett beslut som går lätt att försvara även för de stormaktsvurmare som ser FN:s resolutioner som enda rättesnören i internationell politik. Resolution 1973 med dess klara skrivning om att Libyens civilbefolkning ska få hjälp ”med alla nödvändiga medel” ger utan vidare klartecken för vapenhjälp till rebellerna. Man kan inte försvara sig mot stridsvagnseld med filtar och barnvälling.
Ett av de tydligaste uttrycken för den vänster som Malm generar, vid sidan av Kommunistiska Partiet, är Ung Vänster. I en tidigare blogg skrev jag om den kongresstext Vänsterpartiets ungdomar antog så sent som under Kristi Himmelsfärdshelgen. I dess mest makabra avsnitt hette det att:

.

”I stället för att upprätta ett vapenembargo och en vapenvila har NATO:s medlemsländer levererat vapenmateriel till den inhemska oppositionen.”
Dessvärre var detta inte sant! Det enda rebellarmén har fått är en del skyddsvästar och en del utrustning för radiokommunikation. Unga människor i gummiskor och jeans har  tvingats att möta en fullt utrustad reguljär armé med endast enkla handeldvapen till buds. Västmakterna, som tidigare tillsammans med Ryssland, har försett Khadaffis bödlar med tunga vapen, har konsekvent vägrat att beväpna revolutionen. Vare sig de kapitalistiska klasserna i Europa, USA, Turkiet, Egypten eller Ryssland, vill se en självsäker segrande revolution. De vill i Libyen, på samma sätt som i Egypten eller Tunisien, ha en övergångsregering  som de själva kan kontrollera. Khaddafis regim följde dirigenterna i IMF och var i full färd med att organisera det libyska samhället i linje med diktaten från nyliberalismen. Liksom politiken för sin egen subimperialism i Afrika. Så sent som i okotober 2010 applåderade IMF i ett uttalande Khaddafis beslut att avskeda 340 000 statsanställda! Självklart vill västmakterna att även en ny, mer demokratisk regim, ska fortsätta på denna väg. Telekommunikation och stålindustrin var på tur att säljas ut under Zaif Khaddafis ledning. För västmakterna var inte familjen  Khaddafi i sig något problem.
Skälet till att man tvingades att ingripa var att det libyska folket gjorde uppror!
Sarkozys Frankrike, Camerons Storbritannien eller Berlusconis Italien /liksom det tveksamma USA/ hade naturligtvis sina egna goda skäl för sin intervention. Det handlade inte om att försvara ett folk i uppror. Revolutionerna i Nordafrika hotade att radera ut deras inflytande. I full  panik efter Ben Alis och Mubaraks fall beslöt man att överge också Khaddafi. Men var samtidigt inte beredda att handgripligen ge den väpnade resningen nödvändig vapenhjälp. En ny libysk regim ska få sin makt till skänks av Västmakternas insatser med flyg. Att många av revolutionens dåligt utrustade  fotsoldater stupar i onödan bryr man sig inte om. Att Frankrike nu till sist försett rebellerna i sydväst med en del  begränsade vapensändningar och en del ammunition beror säkert på att Sarkozy av inrikespolitiska skäl vill forcera tempot i befrielsen. Han vill gärna berätta om segrar framför Bastiljen den 14 juli när den egna nationaldagen och den en gång segerika franska revolutionen ska firas…
Men för Ung Vänster – och för många andra – skapar denna vändning en pinsam situation. Ska ungdomsförbundets nye ordförande Stefan Lindborg nu gå ut i ett kraftigt fördömande av Frankrikes vapenleveranser? Eller ska han bara tiga?
En stor del av Europas vänster har svikit den första väpnade folkliga resningen under den arabiska revolutionen. En diktaturkramare som Sarkozy – helt avklädd under revolutionernas första månader- kan nu komma att pråla i ny kläder som ”Libyens befriare”. Det nya seklet och Nordafrikas nye lille Napoleon.
Libyens revolutionärer kommer säkert – åtminstone tillfälligt – att älska honom. Frågan är hur mycket de älskar den poststalinistiska vänstern…
Göte Kildén

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/06/30/erkann-rebellerna-i-libyen/

 

Nya myter att spräcka om det grekiska folket

Postat av

I en liten undanskymd artikel skriver Ulrika Stahre i lördagens Aftonbladet under rubriken ”Den uppblåsta myten”. Hon tar fasta på Svenska Dagbladets påstående om att ”Bakom den grekiska krisen ligger den uppblåsta offentliga sektorn”, och avlivar punkt för punkt detta påstående som valsar runt i media efter media sedan den senaste grekiska krisen startade.

Sanningen är att delar av den offentliga sektorn har privatiserats. Tele-, olje- och energibolagen är delvis privatiserade. Utgifterna för sjukvården ligger långt under Sveriges. Den statliga skolan saknar en uppsjö av lärare. Den offentliga sektorns löner ligger långt under EU-snittet.

Nu är det Greklands offentliga sektor som ska ramponeras. Förra året handlade kampanjerna mot det grekiska folket om att sprida myter om den låga pensionsåldern och extra månadslöner.

Ulrika Stahre konstaterar med all rätt att ”i själva verket har Grekland gjort allting rätt ur nyliberal synvinkel. Sålt ut den offentliga egendomen och sänkt skatter”.
”I veckan kastade demonstranter på Syntagmatorget i Athen, förutom gatsten, både yoghurt och apelsiner. Jag är frestad att ta till detsamma mot alla dessa redaktioner som mer eller mindre avsiktligt vinklar sin rapportering”, skriver hon.

Hon behöver inte gå långt. Hon kan börja på Aftonbladets egen redaktion.
För i samma nummer finns en stort uppslagen artikel där en figur vid namn Peter Kadhammar skriver direkt från Aten.

”Två män sitter på de rangliga stolarna utanför Konstitutionstorget nedanför parlamentet.
De heter Dimitris och Nikos. Den förstnämnda har tältat här i 22 dagar. Nikos sover hemma hos sina föräldrar.

Övriga Europa skrattar, skakar på huvudet åt, eller är mest troligen förbannade på Dimitris, Nikos och deras landsmän. De fifflar med balanserna, ljuger om ekonomin, kräver hundratals miljarder euro i nödlån och kastar gatsten när långivarna vill ha garantier för sina pengar.
Ekonomerna har räknat ut att om grekerna betalade skatt som andra skulle de inte behöva tigga om bistånd och stå i klass med Pakistan i kreditvärdighet. Men skattesmitning är det enda system i Grekland som fungerar med hundraprocentig smidighet. Dimitris och Nikos är en del av det.”

Mer kommer längre fram i artikeln.
”Så hur ska Dimitris ta ansvar för sitt land?
De anser att de gör det genom att protestera på torget, där vanliga ungdomar, religiösa svärmare, gamla arbetare, herrar ur medelklassen, en hel del knarkare och fyllon förenas i raseri.”

När Kadhammar sagt vad han har på hjärtat är det på nästa uppslag dags för Wolfgang Hansson att ge sin syn på Grekland. Han presenteras som reporter och nyhetskrönikör:
”För mig framstår grekerna som en patient som av läkaren ställs inför valet att sluta röka eller dö i förtid. Och sedan går raka vägen från läkarmottagningen till tobakskiosken och köper ett paket cigg.”

De där apelsinerna Ulrika Stahre skrev att hon kände för att kasta på sina journalistkollegor borde kanske vara ruttna?

Tidigare publicerad i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, K & Å, Rapporter, Henry Ascher, Vänsterekonomerna,
I media: AB1, 2, 3, GP1, 2, 3, DN1, 2, 3, SVD1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Revolution och kontrarevolution i Egypten: Om vänsterns roll

Postat av

Nya massdemonstrationer svepte genom Egypten i går, fredag: de politiskt viktigaste på länge. En ny konfliktlinje har dragits upp, mellan å ena sidan Muslimska Brödraskapet och salafiterna, som bojkottade demonstrationerna – vissa av deras talespersoner brännmärkte rentav organisatörerna som ateister och kättare – och å andra sidan samtliga fortsatt revolutionära grupper, d.v.s. liberaler, nationalister och socialister. I grunden gäller striden den egyptiska statens kommande karaktär. Brödraskapet och salafiterna är allt mer explicita med att de vill se en religiös stat, medan de sekulära krafterna förespråkar en dawla midaniya, en stat som är ”medborgerlig”.

Namnet på gårdagen – den arabiska revolutionen har konsekvent format sin egen kalender genom att döpa fredagarna efter olika teman – var ”den andra vredens dag”. Den första vredens dag var förstås den 25 januari, startdatumet för den egyptiska revolutionen, redan en mytologisk siffra; restauranger, bildekaler, reklam, en oändlig mängd krimskrams som saluförs på Kairos gator använder ”25” som säljande kod för Egyptens befrielse. I går var första gången sedan den dagen som de sekulära krafterna kallat till fredagsdemonstrationer utan Brödraskapets medverkan – tvärtom gjorde denna den mäktigaste och mest etablerade oppositionsrörelsen, med snart ett sekel på nacken, allt för att hålla folk hemma. Därmed blev det hela ett test på de sekulära krafternas förmåga att mobilisera på egen hand.

Läs hela artikeln.

Intressant?
Borgarmedia: SVD, DN, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nya myter att spräcka om det grekiska folket

Postat av

I en liten undanskymd artikel skriver Ulrika Stahre i lördagens Aftonbladet under rubriken ”Den uppblåsta myten”. Hon tar fasta på Svenska Dagbladets påstående om att ”Bakom den grekiska krisen ligger den uppblåsta offentliga sektorn”, och avlivar punkt för punkt detta påstående som valsar runt i media efter media sedan den senaste grekiska krisen startade.

Sanningen är att delar av den offentliga sektorn har privatiserats. Tele-, olje- och energibolagen är delvis privatiserade. Utgifterna för sjukvården ligger långt under Sveriges. Den statliga skolan saknar en uppsjö av lärare. Den offentliga sektorns löner ligger långt under EU-snittet.
Nu är det Greklands offentliga sektor som ska ramponeras. Förra året handlade kampanjerna mot det grekiska folket om att sprida myter om den låga pensionsåldern och extra månadslöner.

Ulrika Stahre konstaterar med all rätt att ”i själva verket har Grekland gjort allting rätt ur nyliberal synvinkel. Sålt ut den offentliga egendomen och sänkt skatter”.
”I veckan kastade demonstranter på Syntagmatorget i Athen, förutom gatsten, både yoghurt och apelsiner. Jag är frestad att ta till detsamma mot alla dessa redaktioner som mer eller mindre avsiktligt vinklar sin rapportering”, skriver hon.

Hon behöver inte gå långt. Hon kan börja på Aftonbladets egen redaktion.
För i samma nummer finns en stort uppslagen artikel där en figur vid namn Peter Kadhammar skriver direkt från Aten.
”Två män sitter på de rangliga stolarna utanför Konstitutionstorget nedanför parlamentet.
De heter Dimitris och Nikos. Den förstnämnda har tältat här i 22 dagar. Nikos sover hemma hos sina föräldrar.
Övriga Europa skrattar, skakar på huvudet åt, eller är mest troligen förbannade på Dimitris, Nikos och deras landsmän. De fifflar med balanserna, ljuger om ekonomin, kräver hundratals miljarder euro i nödlån och kastar gatsten när långivarna vill ha garantier för sina pengar.
Ekonomerna har räknat ut att om grekerna betalade skatt som andra skulle de inte behöva tigga om bistånd och stå i klass med Pakistan i kreditvärdighet. Men skattesmitning är det enda system i Grekland som fungerar med hundraprocentig smidighet. Dimitris och Nikos är en del av det.”
Mer kommer längre fram i artikeln.
”Så hur ska Dimitris ta ansvar för sitt land?
De anser att de gör det genom att protestera på torget, där vanliga ungdomar, religiösa svärmare, gamla arbetare, herrar ur medelklassen, en hel del knarkare och fyllon förenas i raseri.”

När Kadhammar sagt vad han har på hjärtat är det på nästa uppslag dags för Wolfgang Hansson att ge sin syn på Grekland. Han presenteras som reporter och nyhetskrönikör:
”För mig framstår grekerna som en patient som av läkaren ställs inför valet att sluta röka eller dö i förtid. Och sedan går raka vägen från läkarmottagningen till tobakskiosken och köper ett paket cigg.”
De där apelsinerna Ulrika Stahre skrev att hon kände för att kasta på sina journalistkollegor borde kanske vara ruttna?

Ännu kan SAAB räddas

Postat av

- Vägen ur krisen kan vara att Saab ställer om tillverkningen mot kollektivtrafik och miljövänliga prudkter, skriver debattörer för Socialistiska Patiet i Lidköping i en debattartikel som även tar upp flera andra saker.

Dagen före midsommar får personalen på Saab reda på att de inte får någon lön.
De ansvariga på Saab kan heller inte säga när det blir någon lön eller om det blir någon. Det här borde ju vara droppen som får bägaren att rinna över. Dags att kräva alla papper på bordet och slut med all mörkande av Saabs verkliga tillstånd.

Spektaklet har fått fortgå alltför länge. Äventyrare, spekulanter och klåpare har fått hålla på och bedriva ett spel med de anställdas jobb – och nu löner.

Det har från början stått klart att Saab lever farligt som liten biltillverkare. Det har länge rått överkapacitet i den globala bilindustrin. Samtidigt står det lika klart att Sveriges, Europas och stora delar av världens transportsystem är miljömässigt ohållbart. Det gäller inte minst massbilismen.

En omställning mot kollektivtrafik och förnyelsebar energi är oundviklig.

Istället för att låta marknadskrafterna, med regeringens tysta bifall, låta Saab gå omkull och göra tusentals kunniga och välutbildade arbetare arbetslösa, borde arbetarrörelsen tillsammans med de radikala delarna av miljörörelsen kräva att Saab förstatligas under de anställdas demokratiska kontroll som ett första steg mot att ställa om produktionen vid fabriken i Trollhättan till att bli en del i en satsning på produktion för en miljömässigt hållbar utveckling,

Det är ”omöjligt” kommer många att säga, men det skulle inte vara första gången det ”omöjliga” blir möjligt under trycket av en kraftfull och välorganiserad opinion som samlats kring tydliga och konkreta krav. Med utgångspunkt från den ilska inte bara Saabs anställda i Trollhättan utan stora delar av arbetarrörelsens gräsrötter måste känna inför det galna spelet med de Saab-anställdas jobb och framtid, skulle det inte vara omöjligt att bygga en stark rörelse för att rädda jobben.

Saabs anställda är en fantastisk resurs för utveckling och produktion av allt som behövs för en klimatomställning i Sverige. Med en omställning av produktionen kan nyttiga saker produceras; spårvagnar, lok, solcellsanläggningar, vindkraftverk osv.

Även om tiden börjar bli knapp finns det fortfarande möjlighet att rädda jobben för Saabs anställda och använda deras samlade kompetens istället för tillåta att den kastas bort.

Vägen till överlevnad går genom att våga styra in på ett nytt spår!

Erik Edlund, Anders Hagstöm och Ludvig Sunnemark. Medlemmar i Socialistiska Partiet i Lidköping.

Publicerad 110625 i Lidköpingsnytt

http://www.lidkopingsnytt.nu/2011/06/25/debatt-annu-kan-saab-raddas/

Vart tog globaliseringsrörelsen vägen?

Postat av

Med början i Seattle 1999 drog en massiv våg av protester över världen – globaliseringsrörelsen – löst samlad under den gemensamma parollen ”en annan värld är möjligt”. För tio år sedan nådde den en av sina höjdpunkter i Sverige, då tiotusentals människor möttes för att protestera och lära i samband med EUs toppmöte i Göteborg. Under några år växte vågen, för att sedan synbarligen stanna upp och dra sig tillbaka. Hur kunde det komma sig?

Den nyliberala högern tvekar inte om svaret: globaliseringskritiken var felaktig, vilket Utvecklingen visade, varpå globaliseringskritikerna förlorade och globaliserarna vann – inget kunde vara mer fel. Tvärtom var ett av skälen till att globaliseringskritiken tystnade att vi som drev den faktiskt lyckades! Vi avslöjade och satte sökarljuset på långtgående planer för privatiseringar och nedskärningar inom den gemensamma sektorn. Vi avslöjade planer på att utöka äganderätten på ett sätt som skulle stärka de multinationella jättebolagen, men drabba majoriteten av människor och försvaga de flesta av världens länder. Planerna var långt utvecklade, inskrivna paragraf för paragraf i avtal framförhandlade i internationella församlingar under största sekretess, men när de drogs fram i ljuset möttes de av så starka protester att de förpassades till papperskorgen för all framtid.

Ett annat vanligt svar på frågan är att det var våldsamheterna kring toppmötet i Göteborg som fick rörelsen att gå tillbaka. Även om våldsamheter i samband med demonstrationer vid toppmöten – där en lite klick våldsinriktade aktivister satte dagordningen också för den stora fredliga majoriteten – var ett problem i Göteborg liksom på flera andra ställen så håller inte heller det svaret för en närmare granskning. Tvärtom präglades 2001 och 2002 av stor aktivitet i globaliseringsrörelsen, och många nya initiativ. Nedgången i Sverige kom först ett par år senare.

Så vad var det då som hände? Svaret är som vanligt sammansatt av flera delar. En del av svaret är att den ökande repressionen och den chauvinistiska vågen i USA efter terrordåden 11 september 2001 gjorde att rörelsen där tappade kraft – och med den rörelsen i resten av västvärlden eftersom motståndskampen i det dominerande imperialistlandet var en av protestvågens viktigaste inspirationskällor.

En annan del av svaret är att motståndet mot kriget i Irak blev en av globaliseringsrörelsens viktigaste frågor, men samtidigt dess fall. 15 februari 2003 demonstrerade miljontals människor över hela världen mot USAs väntade angrepp. Det över fem kilometer långa tåget i Stockholm kan ha varit det största i stadens historia. Trots det genomfördes angreppet – och globaliseringsrörelsen hade ingenting mer att sätta emot.

Ytterligare en del i svaret är att rörelsen aldrig har försvunnit. Utöver motståndet i USA var folkliga organisationer i tredje världen den viktigaste komponenten i globaliseringsrörelsen. När rörelsen tynade i västvärlden försvann den från mediaskärmarna i den rika delen av världen, men det innebar inte att rörelserna i den fattiga delen av världen gav upp kampen för en dräglig vardag. Tvärtom fortsatte många av rörelserna att växa och utvecklas, och gör så än idag.

Det är också det som blir den viktigaste lärdomen från de där hektiska åren kring millennieskiftet: spontana protester och idé-burna grupper är flyktiga. De flammar häftigt men på några år kommer de antingen ha falnat eller stelnat till institutionella NGO:er. De kan påverka det politiska klimatet i stor skala, men saknar uthållighet. Och om de som har makten bestämmer sig för att köra över opinionen har grupperna inget annat än ytterligare en demonstration eller ännu en namninsamling att sätta emot.

Det motstånd som ska leva under lång tid, och som ska klara av att inte bara påverka den redan existerande politiska dagordningen utan också vinna verkligt systemförändrande segrar, måste vara förankrat i de många människornas dagliga liv. De välmotiverade och högljudda demonstrationerna efter krigsutbrottet i mars 2003 hade stöd i den allmänna opinionen, men kunde inte göra någonting för att påverka utvecklingen i Irak – en generalstrejk mot kriget i de imperialistiska länderna hade haft en helt annan effekt.

Så vart tog rörelsen vägen? I dessa dagar – när Världsbanken, IMF och EU skriver politiska diktat som möts av hundratusenhövdat motstånd i Grekland och Spanien – kan nog svaret skrivas så här: den tog en sväng över Latinamerika, Afrika och Asien, men har nu kommit tillbaka till Europa med ny kraft – efter den arabiska våren europeisk höst?

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, 3, K&Å, Röda Malmö, Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Är det bra om EU spricker?

Postat av
Fler än en röst höjs för att Grekland ska lämna euron och återinföra en nationell valuta. En åtgärd som enligt receptmakarna ska ge Grekland fria händer att föra en ekonomisk politik som tar landet ur den djupa krisen och ur EUs, IMFs och den Europeiska Centralbankens strupgrepp.
Med en nationell kontroll över valutan kan den grekiska regeringen devalvera den nya drachmen och exportera ekonomin ur krisen. Så ser i alla fall det lyckliga slutet ut i det scenario som förespråkarna för ett avhopp från euron tänkt sig.
Här i Sverige är det främst Jonas Sjöstedt i Vänsterpartiet som på ett seriöst sätt presenterat ett grekiskt avhopp från euron parat med en avskrivning av landets statsskuld som en lösning. Utomlands finns det förespråkare för samma recept både till vänster och höger. Londons högljudda borgmästare Boris Johnson ser ett grekiskt avhopp från euron som en god start på ett totalt sammanbrott av EU, något han hoppas innerligt på. Samma önskan finns här i Sverige hos den gamla maoistvänstern som bytt ut Kinas stjärnbaner mot den lilla blå-gula.
Men vore det bra om den Europeiska Unionen kraschade och upplöstes i sina beståndsdelar och euron gick upp i rök för att åter lämna plats för marken, francen, peson och andra gamla nationella valutor? Eller vore det att hoppa ur askan i elden?
Frågan kan inte besvaras abstrakt. Bra för vem måste man nämligen fråga sig. Bra för de arbetande? Bra för kapitalägarna? Det är inte samma sak. Bara för de som draperar sig i den svenska flaggan och sätter den ”nationella självständigheten” över alla anda intressen blir svaret att det är bra för alla om bygget Europa rasar.
Jag tillhör de som alltid varit emot EUs och inför folkomröstningen 13 november 1994 uppmanade att rösta Nej till medlemskap. EU är ett bygge som till hela sin konstruktion tjänar kapitalägarnas intressen. Varje beslut att stärka EU är ett beslut att stärka kapitalets makt. Den fria marknaden för kapitalrörelser och den sociala nedrustningen har mest negativa effekter på den arbetande befolkningens levnadsvillkor. Av samma anledning är jag också emot att Sverige inför euron som ersättning för kronan. Det skulle bara stärka bygget av det reellt existerande EU.
Men innebär det automatiskt att det vore positivt om EU upplöstes och euron avskaffades? EU måste ersättas av ett socialt Europa där den arbetande befolkningens behov sätts i centrum, där solidariteten mellan kontinentens arbetare och dagens trettio miljoner arbetslösa ersätter fästning Europas skamliga egoism.
Men det är inte det Europa vi kommer att ställas inför om dagens ekonomiska kris leder till ett sammanbrott av EU och eurons försvinnande. I stället väntar ett kaotiskt ”inbördeskrig” mellan kontinentens kapitalgrupper och nationella regeringar där var och en försöker kapa åt sig på bekostnad av grannen. Via successiva devalveringar, lönesänkningar och social nedrustning kommer varje nationell borgarklass att försvara sina intressen i ett EU i upplösning. En ekonomisk depression som följd blir oundviklig. Redan nu driver sparpaket, krispaket och åtstramningspaket den ekonomiska konjunkturen mot en allt djupare recession som med säkerhet slår över i en katastrofal depression om euron kraschar.
Men katastrofers bördor bärs ojämnt. Även i djupa ekonomiska kriser går det ingen större nöd på de som sitter inne med stora resurser. Däremot finns det inget gott att vänta för de arbetande av ett sammanbrott för EU om det inte ersätts med ett annat, solidariskt och socialt Europa. I en djup ekonomisk kris är det i första hand de som endast har sitt arbete som inkomstkälla som drabbas hårdast. Så är det ju uppenbart i Grekland i dag, där vanliga löntagare betalar skatt medan samhällets välbeställda inte betalar skatt alls.
Vad skulle ett avhopp från euron föra med sig för landets arbetare? Bara ännu värre misär än i dag är en god gissning. I en teoretisk konstruktion kan det fungera. Anntag att Grekland tilläts att i lugn och ro hoppa av euron, skriva av sina skulder och devalvera sig ur krisen. På pappret kan det fungera men nu är Grekland med i EU och fungerar i en omvärld som inte snällt kommer att sitta med armarna i kors om Aten beslutar att inte betala sina skulder till Europas storbanker, pensionsfonder och försäkringsbolag som äger den absoluta huvuddelen av den grekiska statsskulden.
Samma dag som Grekland inför en ny drachm kommer världens valutahandlare att kasta sig över den i en frenetisk spekulation och driva fram en spiral av devalveringar och inflation. Om den gamla drachmens växelkurs stod i 345 mot 1 euro när euron infördes kan en ny drachm snabbt sänkas till kanske 700 mot 1 eller ännu lägre. Det skulle naturligtvis vara bra för den grekiska exportindustrin men övriga konsekvenser blir oöverskådliga.
Till att börja med skulle den grekiska statsskulden omedelbart fördubblas eftersom den är till hundra procent noterad i euro. Avhoppet från euron som skulle bli en räddningsplanka har då i stället fördubblat den statsskuld som är noterad i euro och ägs av främst privata franska, schweiziska och tyska storbanker. Vad kan då den grekiska regeringen göra? Den enda lösningen är att vägra betala skulden. Men än en gång kommer inte storbankerna och andra regeringar att sitta med armarna i kors. Organiserat sabotage i form av kapitalflykt från Grekland följer omedelbart.
Det kan bara hindras om den grekiska regeringen är beredd att förstatliga alla större grekiska banker, att införa en strikt kontroll över kapitalflödet till och från landet, att konfiskera alla rika grekers undangömda pengar i skatteparadisen och skydda den egna industrin mot konkurrande import.
Sett till de politiska alternativ som finns inom räckhåll i dagens kris finns det inte en chans i h…e att sådana åtgärder ens kommer att beaktas. I stället kommer ett grekiskt avhopp från euron att kombineras med en ideologisk offensiv om ”att nu sitter vi alla i samma båt” med syftet att tysta all opposition mot åtstramningspolitiken och låta den arbetande befolkningen betala hela krisen.
Det är svårt att förstå varför ett krav på att skulderna ska avskrivas inte kan resas utan att kopplas till ett avhopp från euron. Det problem som euron skapar inom EU för de minst konkurrenskraftiga länderna som Grekland och Portugal kan ju inte lösas med införandet av en egen ny-gammal valuta.
Den isländska krisen påminner oss att landets befolkning inte var skyddad mot finanshajarnas pyramidbyggen. Tvärtom innebar kraschen att en stor del av befolkningen plötsligt var skuldsatt upp över öronen eftersom de lån som hushållen tagit ut i dollar och euro plötsligt växte lavinartat i isländska kronor. Likaså kan den engelska arbetarklassen intyga att den nationella valutan pundet inte hindrar regeringen Cameron från att gå till hårdare attack mot de arbetandes välfärd än vad till och med järnladyn Thatcher gjorde.
Det finns helt enkelt ingen återgång till det gamla Europa med progressiva förtecken. Det kan bara sluta i kaos och en växande nationalism där varje borgarklass för sig tar struptag på den arbetande befolkningen för att hålla den egna industrins konkurrenskraft uppe. En sådan reträtt in i forntiden kommer inte att ledas av dagens ”respektabla” borgare. I stället väntar dagens nationella ”demokrater” som Marine Le Pen och andra banaliserade högerextremister runt hörnet.
För den radikala vänstern är det förenat med livsfara att sluta upp i kören som lovsjunger den ”nationella självständigheten” som ett alternativ till bygget av ett förenat Europa. Racet mot ökad konkurrens mellan olika länder och nivelleringen nedåt av den sociala välfärden kan inte brytas av en nationell renässans. Den kan bara brytas i de arbetandes gemensamma kamp över hela kontinenten för ett annat Europa, ett solidariskt och socialt Europa. Då kan också den nationella suveränitet som krossats under globaliseringen bli en folkens suveränitet inte ett instrument i kapitalets tjänst.

Benny Åsman

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/06/22/avskaffa-euron-eller/

Vem styr egentligen Göteborg?

Postat av

Vad är det för mening med en ”stark ekonomi” om den inte används till att bygga ett Göteborg med bra skola, bra barn- och äldreomsorg? frågar sig representanter från Nätverket för Gemensam Välfärd.

Nyligen damp en tjänstemannarapport ner hos stadsdelsnämnden i Angered: ”Budgeten har gått back motsvarande 44 miljoner på årsbasis. Ni måste skära ner i utgifterna.” Nämnden väljer då att skära bort runt nittio tjänster inom skolan. Detta i Angered, där många skolor redan går på knäna, bokstavligen. Alla vet att en redan pressad situation kan komma att förvandlas till kaos. Men ett påbud är ett påbud och det tycks inte finnas några alternativ.

Detta är inte nytt, nedskärningarna har pågått flera år i de flesta stadsdelar. Barngrupper har tillåtits växa på förskolor, lärare fått gå, fritidsverksamhet försämrats. Påbudet har varit; ”håll budgeten!”. 2009 var nedskärningarna stora, med fortsättning i fjol. Vad hände sedan? Jo, i höstas visade det sig att kommunen i slutänden gått med över 1 200 miljoner i vinst under året. Mer än en miljard!

Göteborgarna har alltså undanhållits välfärdstjänster för detta belopp. ”Barockt med miljardöverskott samtidigt som välfärden kvävs”, som en fullmäktigeledamot i den styrande S+V+MP-alliansen träffande uttryckte det. Samtidigt som han och de andra i kommunfullmäktige plöjde ner pengarna i ett ”infrastrukturpaket” innefattande bland annat en sexfilig motorvägstunnel. Fortfarande bakom stolta rubriker om att ”barnen kommer först i den rödgröna budgeten”.

De ekonomiska underlag som presenterats för politikerna visade sig vara felaktiga, nedskärningarna onödiga. Förtroendet för kommunens ekonomer borde vara obefintligt, deras prognoser och analyser kraftigt ifrågasatta.

Men nej, nu rullar allt på ”som vanligt” igen. Överskott i kommunen blir underskott i stadsdelarna. Kommunledning och SDN-politiker böjer nacken för ekonomernas påbud. I realiteten tycks det vara dessa som styr kommunen, inte den valda majoriteten. Tjänstemännen är antingen inkompetenta, vilket knappast är troligt, eller så har de en agenda som definitivt inte är i samklang med valresultatet. En agenda som innebär nedmontering av kvalitén i den offentliga välfärden till förmån för privata ”lösningar” och att driva kommunen med vinst för att motivera skattesänkningar. Allt detta utan hänsyn till hur det drabbar barn, unga och gamla ute i stadsdelarna.

För oss är det obegripligt att politikerna finner sig i situationen. I en tidigare debattartikel (första maj) ställde vi frågor om kommunalrådens inställning till det växande glappet mellan de stolta orden i deras målsättningar och verkligheten med försämringar i verksamheterna i stadsdelarna. Nu ser vi tydliga anledningar att upprepa, och skärpa våra frågor, – inte minst eftersom politikerna inom kort ska besluta om budget för 2012.

Det vi sett i budgetdebatten hittills både oroar och provocerar. Kommunalrådet Mats Pilhem (V), sade nyligen i en Metro-intervju att kommunledningen för säkerhets skull valt SKL:s (Sveriges Kommuner och Landsting) prognos för inkomstutvecklingen (vilken ligger 50 miljoner lägre är regeringens). Är det en rimlig politisk slutsats att dra av förra årets resultat? Har politikerna överhuvudtaget gjort en egen, självständig analys av vad som gick snett 2010?

Och har ordföranden i Angereds stadsdelsnämnd, som noga understrukit lagens krav om att ”hålla budget”, reflekterat över att kommunen förmodligen bryter mot både skollagen och arbetsmiljölagen när man skär ner ytterligare lärartjänster i Angered? När dessa rader läses har en andra protestdemonstration genomförts i stadsdelen. Lärare, föräldrar, fritidspersonal, barn och allmänhet samlas på torget för att säga ”Nej!”. De fackliga organisationerna är nu med och kräver stopp för nedskärningarna.

Har ni (för nu vill vi att ni svarar!) politiker i kommunledningen och SDN-ledningarna reflekterat över vilka de långsiktiga konsekvenserna blir av exempelvis att duktiga lärare inte orkar längre och att de sociala kostnaderna för barnen blir oöverskådliga framöver? Vad är det för mening med en ”stark ekonomi” om den inte används till att bygga ett Göteborg med bra skola, bra barn- och äldreomsorg? ”Möjligheternas Göteborg – skapar vi tillsammans” hette det, Anneli Hulthén, i er valpropaganda där ni skrev om ”välfärd efter behov”. Sedan vann ni valet. Och nu..?

Patricia Bergenhem

Björn Rönnblad

Håkan Sundberg

Nätverket för Gemensam Välfärd, Göteborg

Publicerad 110617 i ETC Göteborg

http://goteborg.etc.se/debatt/vem-styr-egentligen-g%C3%B6teborg

 

Beställ SP-pins

Postat av

Gå sommaren till mötes med Socialistiska Partiets snygga pin, perfekt till rockslaget och väskan. 2,5 cm/diameter. 10 kr/st. Vid köp av minst 10 st 5 kr/st. Alla priser inklusive frakt. Beställ genom e-post till info@socialistiskapartiet.se samt genom att betala in summan på Socialistiska Partiets kampfond PG 3 96 91-1, märk inbetalningen ”Pin” och skriv hur många du vill ha.