En vänster med skygglappar.

Det är en mycket märklig debatt. En viss del av den internationella vänstern ser bara en imperialistisk aggression mot Libyen. Revolutionen existerar inte eller så fanns den bara ett par dagar då folket demonstrerade över hela landet. Därefter kidnappades den av imperialisterna och lydiga gäng av banditer och islamister. Det krävs stora skygglappar för att upprätthålla den bilden.

En skygglapp tjockare än alla andra är idén att Khaddafi var en nagel i ögat på imperialismen och att upproret kom lägligt eftersom USA och andra imperialiststater redan ville göra sig av med den obekväme ledaren i Tripoli. Det baseras på en föreställning av Khaddafi som en antiimperialistisk kämpe och bundsförvant i kampen mot imperialismens ledare –USA. En hållning som framför allt Hugo Chavez har bidragit till men som går tillbaka till den maoistiska föreställningen om en huvudmotsättning i världen som allt annat måste underordnas. För honom är det inte klasskampen i världen mellan de arbetande och kapitalägarna som motiverar politiken utan kampen mellan stater där alla som på ett eller annat sätt inte direkt lyder under Vita Huset och Wall Street är bundsförvanter i den anti-imperialistiska kampen och det oavsett hur förtryckande dessa regimer är inom det egna landets gränser.

På det viset blir en Ahmadinejad eller en Lukasjenko bröder i kampen. För att inte tala om Bachar Assad. För att hålla ihop världsbilden av regimer som bundsförvanter i kampen mot imperialismen blir man då förblindad till att stödja exempelvis Assads blodiga förtryck och mord på tusentals demonstranter och köpa regimens paranoida proklamationer om ”utländska terrorister” och ”väpnade gäng”. Det påminner om maoisternas stöd till den pakistanska militärdiktaturen då den 1971 marscherade in i Bangladesh för att dränka upproret i blod. Under Pekings lysande ideologiska ledning radade Europas maoister, självfallet med KFML (med och utan r) i spetsen, upp sig bakom militärdiktaturen. De lärde inget av historien. I dag står de bakom alla ”krafter” som ses som anti-USA oavsett det sociala innehållet i dessa ”krafter”.

Nästa bottennapp kommer vi att få se när folket i Nordkorea gör uppror mot Kung Kim. Då kommer terrorregimen att få fullt stöd från alla ”anti-imperialister” med Maos lilla röda fortfarande i bakfickan och Khaddafis lilla gröna gömd i ryggsäcken.

Men hur är det verkligen ställt med Khaddafis ”anti-imperialism”? Står han verkligen i någon vettig mening för en anti-imperialism? Har han någonsin gjort det? Fram till 2003 finns det ett visst fog för att kalla honom ”anti-imperialist”. En ”anti-imperialism” som dock inte hade ett uns av progressivt socialt innehåll i vare sig inrikes- eller utrikespolitiken som han förde. Det omfattande stödet till PLO under lång tid var visserligen en äkta hjälp till en anti-imperialistisk kamp. Men det ändrar inte helhetsbilden av diktaturens politiska karaktär.

Efter 2003 finns det absolut ingen grund för att kalla honom för anti-imperialist. I och med att Tripoli erkände sitt ansvar för Lockerbie och betalade ut miljardsummor i skadestånd till de drabbade familjerna ströks Khaddafis regim från listan över ”skurkstater” och inom ett par år var det bara solsken mellan Washington, Paris, Rom och Tripoli.

Khaddafi och hans söner gjorde allt för att komma in i stugvärmen hos de stora grabbarna på Wall Street och City i London. I januari 2006 erbjöd Tripoli 15 licenser för oljeprospektering. Av dem gick elva till amerikanska oljebolag. I Vita Huset var man så nöjd att man inte ens väntade på en lösning av de bulgariska sjuksköterskornas situation innan diplomatiska förbindelser återupptogs med Tripoli.

Under sommaren samma år erbjöds ytterligare ett stort antal prospekteringsrätter som till större delen vanns av europeiska oljebolag. Italien seglade upp som Libyen största oljekund och samtidigt kunde Khaddafis investeringsfonder investera stora kapitalmängder i italienska industrier, bland annat Fiat.

Sedan François Mitterrands dagar har franska politiker haft mycket goda och intima kontakter med Khaddafi som efter 2003 varit fransk vapenindustris största kund utomlands. Det är minst sagt svårt att hålla fast vid en tes om att imperialisterna ville göra sig av med Khaddafi för att satsa på något så okänt som ett folkligt uppror. Det stämmer helt enkelt inte. De som gapar högst om ”imperialismens attack” på Libyen säger att väst aldrig agerar av humanitära skäl utan alltid ser till sina intressen. Just precis! Just därför finns det inget som bekräftar att Washington, Paris eller London innan upproren i Tunisien och Egypten letade efter en ursäkt för att göra sig av med den färggranne diktatorn i Tripoli. De hade helt enkelt allt de kunde önska sig med Khaddafi vid makten. Det vill säga en stabil diktatur som öppnade alla portar för ”marknaden” och som investerade sina oljepengar i den internationella finanskarusellen. En idealpartner likt alla andra diktaturer i Mellanöstern. Tills den tunisiska revolutionen öppnade den arabiska våren. Då ändrades allt.

Khaddafis son Seif ledde den nyliberala öppningen mot ”väst” med hjälp av en nystartad statlig investeringsfond med namnet Libyan Investment Authority som strax innan den arabiska våren hade 70 miljarder dollar placerade i framför allt City London. Största enskilda posten som LIA placerat fanns i Italien med 3,5 miljarder dollar. Som kuriosa kan också nämnas att LIA äger 3 procent av Financial Times aktiestock. Av en ”bundsförvant” i den anti-imperialistiska kampen kunde man kanske vänta sig någon enstaka investering i åtminstone lite fair-trade. Icke sa Nicke.

Ett annat argument som lyfts fram av de som vill ”nyansera” bilden av Khaddafi är att han påstås ha ”hjälpt” många afrikanska länder med investeringar och lån. När Sverige eller något annat land i väst gör stora investeringar i fattiga exempelvis afrikanska länder brukar vi kalla det ”imperialism” och det med rätta. När regimen i Tripoli investerar stora summor i olika projekt i Afrika blir det plötsligt ”broderlig” hjälp.

Det mesta av Khaddafis investeringar i Afrika har gjorts via två fonder: LibyanArab African Investment Company och Libya Africa Portfolio. Den förstnämnda fonden äger investerat kapital i 25 länder och den senare med ett kapital på 8 miljarder dollar har specialiserat sig på lyxhotell i afrikanska huvudstäder. Även flygbolag, telekommunikation, fastigheter, banker och raffinaderier är prioriterade som investeringsobjekt. Listan över alla investeringar är mycket lång men det är en lista som inte skiljer sig kvalitativt från ”imperialisternas” investeringar på kontinenten. Khaddafi och korrupta klienter i afrikanska regeringar vill hålla fram en ”broderlig afrikanska” relation länderna emellan. Men faktum är att förhandlingarna om de libyska fondernas investeringar förs med hårda nypor och är ofta förknippade med krav på speciella villkor som exempelvis noll vinstbeskattning. Villkor som brukar fördömas kraftigt av vänstern. Eller är kanske inte Khaddafis investeringar i Afrika kapitalistiska?

I Burkina Faso förhandlade Libyen fram total skattebefrielse för dess investeringar i infrastruktur, gruvor, olja och fastigheter. I Burundi kan Khaddafis företag glädja sig åt samma villkor för investeringar som de lokala företagen. Inte heller följer de libyska investeringarna i Afrika Khaddafis retorik om att bara lita till egna afrikanska krafter. Till hotellbyggen och andra projekt anlitas både kinesiska och europeiska företag på bekostnad av lokala företags intressen. Att lokala politiker och affärsmän på den ”mottagande” sidan lovsjunger Broderns solidaritet med Afrika betyder på sin höjd att de är nöjda med de pengar som ramlar ner i de egna fickorna. Sett till de privata bankkonton som den afrikanska eliten äger i Schweiz och London handlar det inte om småsummor.

Mellan familjen Khaddafis egna fickor och den libyska statens fickor är gränserna minst sagt gråzoner. Khaddafi säger att han inte äger någonting men den som har total makt över statens kassakistor behöver inget formellt ägande. Nu är det ändå inte sant att han sitter på bar backe. Enligt seriösa beräkningar är familjens medlemmar delägare i cirka 800 företag fördelade på 63 länder.

Vissa vill hänvisa till den ”goda” sociala servicen i landet med ”bra” sjukvård och skolor samt andra sociala bidrag. Verkligheten är något annorlunda. Sedan Khaddafis maktövertagande har regimen haft 1 000 miljarder dollar i ackumulerade oljeintäkter. Med en befolkning på något över sex miljoner personer borde alla i det närmaste bada i pengar. I stället är kvaliteten på den offentliga vården och utbildningen så dålig att tusentals personer årligen söker sig utomlands för sjukvård och bra utbildning och en stor del av befolkningen fattiga. Bara 3,3 procent av BNP används till vårdsektorn vilket placerar Libyen på plats 170 av 185 länder, en bra bit efter alla andra stater i Nordafrika.

I stället har de stora inkomsterna använts att bygga upp familjens finansiella imperium och till enorma militära utgifter. Perioden 1979-83 användes 40 procent av statsbudgeten till militära inköp. Vilket löpte till 12 miljarder dollar i dåtida penningvärde. Det var fyra gånger mer än Algeriets militära utgifter och hela 36 procent av Afrikas samlade vapenimport. Resten försvann i mutor och stöd till olika ”befrielserörelser” ledda av ”befrielsekämpar” som Charles Taylor och Idi Amin Dada.

Den libyska statens struktur som den formats av Khaddafi brukar också av naiva personer målas upp som ett föredöme för en mer ”direkt demokrati”, ja rent av proklameras som ett ”socialistiskt” samhälle av blindbockar i sekten SKP. I Khaddafis ”lilla gröna” blandas plattityder om det mesta med en grotesk sofflocksfilosofi. Vissa skrivningar kan locka till gapskratt om det inte samtidigt handlade om allvar för landets befolkning.

I teorin är samhället uppbyggt av folkliga kommittéer från lokal, till regional nivå och i toppen en nationell folkkongress. I praktiken fungerar det som en pyramid där alla viktiga beslut fattas av Khaddafi och hans närmaste ministrar. I pyramiden sker inga val av delegater och det finns inga politiska alternativ att välja mellan. All organisering av politiska partier, fackliga organisationer eller andra intresseorganisationer är strikt förbjudet och kan leda till dödsstraff. I de ”revolutionära kommittéerna”, som existerar parallellt med ”folkkommittéerna”, finns omkring 300 000 personer varav cirka 30 000 formar en milis. De utgör regimens verkliga stödtrupper och är som ”statsanställda” beroende av regimen för sin inkomst. De ”revolutionära kommittéerna” är i själva verket regimens säkerhetspolis, Khaddafis egen STASI. När ”folkkongressen” samlas till sitt årliga möte finns det ingen dagordning. Den presenteras av Khaddadfi självt efter stundens behov.

-Jag kan inte avsättas eftersom jag inte har en officiell funktion, säger Khaddafi. Det stämmer sannerligen in på verkligheten eftersom han automatiskt är chef utan att någonsin väljas eller väljas om.

Inför en folkkongress 1990 sa Brodern:

”Jag är inte ansvarig inför någon av er eftersom den som gör revolution utan hjälp av en enda person äger en legitimitet som ger honom alla rättigheter, som ingen kan ta ifrån honom…Vi, skapare av revolutioner, är endast ansvariga inför vårt eget samvete.”

Vad ska man med val till om man äger alla rättigheter? I den ”lilla gröna” bespottas mycket riktigt val till demokratiska församlingar eftersom det enligt Khaddafi leder till partidiktaturer med 51% som stöd. Bättre då förbjuda alla partier och ge hela makten, 100 %, till den som ensam gjort revolution. I själva verket bör den libyska staten beskrivas som en enpartidiktatur, liknande många andra i Afrikas historia, om än med vissa egenheter för att inte tala om diktatorns egen excentricitet, en egenskap som uppenbarligen charmat både politiker och intellektuella.

Bländverket lockar till sig drömmare och naiva romantiker som gärna vill tro på den ”direkta demokratins” harmoniska och folkliga karaktär. Den brutala verkligheten färgas och bryts i tjocka ideologiska glasögon. Khaddafi är inte den enda diktatorn i historien som har ett hov av blinda beundrare i sitt följe. En hel generation av kommunister hyllade Stalin som en Gud. I dag vet vi alla hur den sovjetiska verkligheten såg ut under Lille-Fars välde. Förhoppningsvis kommer inom en snar framtid fjällen att falla från ögonen på dagens beundrare av Khaddafis ”direkta demokrati” och ”anti-imperialism”.

Benny Åsman

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/07/19/khaddafi-en-antiimperialist/