Revolutionerna i Libyen och Syrien

Just nu rasar striderna om Tripoli. Efter månader – ja ett halvt år – ser vi förmodligen ett slut på detta inbördeskrig som inleddes med den Libyska arméns slakt av de som i demonstrationer drog fram för att kräva demokrati i landet. Detta är inget försök att göra ett bokslut över den debatt som varit inom den internationella vänstern, och inte heller ett försök att kronologiskt beskriva händelseutvecklingen fram tills nu. Fortfarande sitter Khaddafi kvar vid makten (åtminstone enligt de senaste rapporterna) och striden om Tripoli är långt ifrån över. Fortfarande gäller det – som under hela konflikten – att göra sansade bedömningar utifrån knappa fakta.

På följande sajter kan du själv läsa de senaste uppdateringarna om vad som händer:

Aljazeera Libya Live Blog och The Guardian: Libya, Syria and Middle East unrest – live updates

Det är en historisk scen som spelas upp framför våra ögon och en lärdom av revolutionära processer som kommer eka i generationer. 2011 kommer gå till historien lika mycket som årtalen  1917, 1968 och 1989. Tänk på det, kamrater! Det är först i efterhand man brukar förstå vilken dignitet historiska händelser haft. På samma sätt som vi idag med stort intresse lyssnar på någon som var i livet när andra världskriget rasade och berättar om sina upplevelser då, kommer våra barn och barnbarn fråga ”Hur upplevde du det som hände 2011″.

Samtidigt som kampen i Libyen har upproret i Syrien fortsatt. Två från början väldigt lika uppror, men som ett träd förgrenat sig åt olika väderstreck. I Syrien har masslakten fortsatt utan att en organiserad rebellarmé bildats. Inga vapen har heller ställts till upprorets förfogande. De fredliga demonstrationerna har fortsatt och omvärldens reaktioner har sträckt sig till fördömanden, och på sistone sanktioner. Varför är det så, kan man fråga?

Svaret står att finna i en avgörande händelse. Den 20 februari dödas hundratals protesterande i Libyens näst största stad, Benghazi. De protesterande civila inser att om man inte gör motstånd kommer slakten att fortsätta. I en lastbil full med sprängmedel kör så en man rakt in i muren på en militärbarack och med detta spränger upp ett hål som gör det möjligt för massorna att övermanna soldaterna däri. Folket beväpnar sig och fler polis- och militärposteringar angrips och tas över. Här startar det avsnitt som i förlängningen leder till bildandet av en rebellarmé med befriade områden som gör det möjligt att upprätta en front mot Khaddafis soldater. Skapandet av fronten skapar förutsättningar för att ge det understöd NATO senare ger i luften och till sjöss. Med befriandet av Misrata och Benghazi kan också rebellerna upprätta den struktur som krävs för att försvara sig. Sjukhus, militära utbildningar, vapendepåer, vapentillverkning, och informationsspridning på möten och via radio sammansvetsar motståndet samtidigt som det skapar ett ledarskap och drar till sig andra från närliggande områden. Revolutionen får en riktning. En bas.

Ovanstående händer aldrig i Syrien. Armén behåller sitt grepp och motståndet fortsätter huvudsakligen genom demonstrationer inne i städerna och sammanstötningar med en militär som är vida överlägsen demokratikämparna. Oppositionen poängterar att de vill störta sin diktator utan vapen pga riskerna det skulle kunna föra med sig i form av etniskt-separatistiskt våld. Först den 29 juli – efter fem månader av brutal slakt på tusentals syrier – framträder en grupp som kallar sig ”Free Syrian Army”, bestående av avhoppade officerare, men som tycks isolerade och få. Utan skapandet av en folkligt förankrad upprorsrörelse som med militära medel vill försvara sig, och störta diktatorn Assad, och med detta skapandet av befriade områden kan inte något egentligt stöd ges. Åtminstone inte av den dignitet som (om än bristfälligt) getts från NATO till demokratikämparna i Libyen. Så svaret till de som retoriskt frågar ”Varför bombar inte NATO Syrien?” är: ”Var ska dom bomba? Vad hjälper bombningar mot en armé som inte möter militärt motstånd?”. På samma sätt som det var upp till Libyerna själva att begära hjälp i yttersta nöd, är det upp till Syrierna att bestämma hur deras kamp ska organiseras och gestalta sig. Vad exemplet Libyen visar är att om även det syriska folket ska kunna andas de politiska fri-och rättigheterna så krävs det ett ledarskap som finner vägar ut ur den återvändsgränd man för närvarande verkar stå i.

Nu tycks i alla fall solen gå ner för ännu en diktator. Så snart han och hans närmaste är störtade fortsätter kampen om vilket Libyen som ska komma efter Khadaffi. Då går, precis som i Egypten, revolutionen in i en ny fas. Då måste arbetarklassen och progressiva omedelbart formera sig för att inte låta revolutionen kidnappas av den gamla byråkratin och de inom rebellerna som försöker göra sig själva till herrar på täppan. I råden i Benghazi och Misrata och den explosion av skaparkraft, självförtroende, solidaritet och politisk debatt som uppstått där ligger fröet till ett Libyen som går bortom störtandet av en diktator.

Läs också: Gilbert Achar – Natos dubbelspel i Libyen och Adjöss Gaddafi på bloggen Röda Malmö, samt veckotidningen Internationalens Frihetsvåg till Damaskus.

http://rodalund.wordpress.com/2011/08/21/revolutionerna-i-libyen-och-syrien/

You may also like...