Saab ska ställas i samhällets tjänst

När Saab Automobile i förra veckan sattes i rekonstruktion jublades det i Trollhättan. Inte så konstigt, att gå utan lön är självklart ohållbart för alla anställda. Men det har jublats lite för många gånger på Saab och denna rekonstruktion kommer, lika lite som den som ägde rum 2009, att innebära någon långsiktig lösning, varken för Saabs hårt prövade arbetare och tjänstemän eller för samhället Som Internationalen skrivit ett flertal gånger är det ingen väg framåt att hoppas på olika kapitalgrupper eller statliga subventioner för biltillverkning och än mindre att tro att kapitalismens ”skapande förstörelse” ska låta nya jobb växa ur askan efter ett slaktat Saab.

Det som istället kan rädda jobben är en omställning från dagens klimatskadliga bilproduktion till produkter som krävs för att bryta oss ur fossilberoendet. En sådan omställning kräver ett förstatligande, bara om beslutandemakten tas ifrån Muller och hans finansiärer kan Saabs produktionsapparat sättas i samhällets tjänst under de anställdas kontroll. Dessa har det största intresset av att rädda jobben och de största kunskaperna om vad de själva kan utveckla och tillverka. En sådan förändring kan låta som önsketänkande men så har de flesta viktiga krav som arbetarrörelsen drivit tidigare avvisats: åtta-timmarsdag, rösträtt, semester… Liksom för alla dessa erövringar finns inga tekniska hinder för en omställning, bara politiska. Och det som kunnat undanröja sådana hinder och göra verklighet av drömmarna har aldrig varit tilltro till överheten utan facklig och politisk kamp.

Men varken arbetarnas eller tjänstemännens fackföreningar knystar ens om något sådant, inte heller socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Istället fortsätter alla att passivt hoppas på det hopplösa, att Viktor Mullers trollkonster ska frälsa företaget. Vad som helst utom aktivitet underifrån. När arbetarrörelsen sätts på prov svarar de istället med en mun: Lita på kapitalet!Med krav på en omställning som redskap skulle det vara möjligt att skapa en bred rörelse i samhället för att försvara jobben och göra de saabanställdas kamp för jobben till den angelägenhet för hela arbetarklassen som den är. Både som ett sätt att bekämpa den arbetslöshet som nu riskerar att skjuta i höjden igen och för att rädda den tillgång för samhället som Saabs produktionsmaskineri ännu är.

Internationalen har tidigare lagt fram tanken på ett Miljonprogram för klimatet, på samma sätt som staten på 60- och 70-talen organiserade bygget av en miljon nya bostäder, som ett alternativ till dagens passiva väntan. Kravet är än mer aktuellt efter de senaste turerna i Saab. Men liksom varje annat krav kan det bara bli verklighet om de anställda och deras organisationer själva bryter passiviteten och tar täten.

Har Behring Breivik något med Backa att göra?

Pressmeddelande från Socialistiska Partiet/Göteborg:

Eller för den del Biskopsgården, Hammarkullen och andra invandrartäta förorter?  Kanske det. I alla fall arrangeras på torsdag 29 september ett offentligt panelsamtal, som tar upp den frågan: Hur kan folkliga motkrafter mot social nedrustning, våld & rasism skapas? Vad behövs i förorterna? En av deltagarna i panelen är debattören och författaren Andreas Malm, som skrivit den omdiskuterade och prisbelönta boken Hatet mot muslimer. Han har också lusläst den norske massmördaren Behring Breiviks ”manifest”.
- Det första som slår en är manifestets förskräckande normalitet. En stor del av innehållet skulle lika gärna kunna återfinnas i en genomsnittlig borgerlig blogg eller tidskrift, säger Andreas Malm inför debatten.

I paneldebatten, som hålls i Folkets Hus, deltar också Majsa Allelin, som är aktiv i Pantrarna för upprustning av förorten i Biskopsgården, samt Erik Helgeson, aktiv i Hamnarbetarförbundets avdelning 4 och tillika medresenär på Ship to Gaza-flottiljen i somras.

Pantrarna driver bland annat kravet på att starta en fritidsgård i Biskopsgården som ett första steg i riktning mot social och politisk upprustning av förorten, vilket enligt dem skulle kunna bidra till att röja undan grogrunden för hotande rasistiska krafter och strömningar. Hamnarbetarförbundet arbetar mot rasismen genom gammal klassisk internationell facklig solidaritet, där det gemensamma klassintresset står i förgrunden oavsett medlemmarnas nationella eller etniska bakgrund.

Allmänheten, inte minst de boende i Biskopsgården, välkomnas att delta i debatten, som startar klockan 18.30. Mötet arrangeras av tidskriften Röda rummet, Socialistiska Partiet och Ordfront

Journalister är hjärtligt välkomna. En presskonferens med de tre paneldeltagarna arrangeras i foajen till Vårväderstorgets Folkets Hus (samma hus som biblioteket) klockan 17.00.

Göteborg: Kom på offentligt möte på torsdag

Offentligt möte: Våld och rasism

Göteborg:

Våld och rasism

Välkomna till ett samtal om hur vi kan arbeta mot social nedrustning, muslimhat och våldsamma rasister. Var Behring Breivik ett undantag? Vilka folkliga motkrafter kan skapas? Vad behövs i förorterna?

Torsdag 29 september, kl.18.30

Folkets Hus vid Vårväderstorget i Biskopsgården (spårvagn 5,6,10)

Medverkande:

Andreas Malm – debattör och författare till boken “Hatet mot muslimer”

Majsa Allelin – aktiv i Pantrarna – För upprustning av förorten

Erik Helgeson – aktiv i Hamnarbetarförbundet och passagerare på Ship to Gaza

Fika kommer att säljas

Välkomna!

Arrangör: Socialistiska Partiet, Tidskriften Röda rummet och Ordfront

Här skolas framtidens marxister utan dogmer

När jag sätter mig för att skriva ner den här lilla reseskildringen så funderar jag på exakt hur otidsenligt det kan låta att driva ett institut som ska utbilda (eller rentav ”skola”) en ny generation revolutionära socialister. Men som reporter måste man ju sätta kravet på saklighet i första rummet, så så får det bli. Därför: välkomna att följa med på ett besök i en förort till Amsterdam och ”International Institute for Research and Education”.

Efter att i alla år i mitt läkaryrke försökt hålla stånd mot läkemedelsbolagens ”inbjudningar” åkte jag nu för ett par veckor sen på mitt livs första mutresa (”mognad” säger vissa kollegor, själv funderar jag mer i termer av kapitulation…) på internationell konferens. Resan gick till Haag i Holland.
En av kvällarna bytte jag dock ut restaurangmiddagarna (på vilka notan betalades av Lundbeck AB) mot ett besök i Amsterdam. I någon mening i ”andra änden” – av storstadsområdet Haag-Amsterdam, men också av den sociala och politiska verkligheten. Efter att två kvällar tidigare ha beordrats (ja, det var så!) att tillsammans med åttahundra läkare från hela världen ställa mig upp och applådera för att hälsa och hylla ”Her Royal Highness Princess Mariana of Holland” som invigde den vetenskapliga konferensen (vi var bara tre som förblev sittande i bänkraderna…) så kändes den här aftonen rätt annorlunda.

Jag tar pendeltåget till Amsterdam Muiderpoort och går av i en förort där intrycket omedelbart är väldigt globalt. Personligen har jag under de senaste åren blivit alltmer förortsförtjust tack vare många besök i Hammarkullen i Göteborg, och här i Indische Buurt West känner jag mig på nåt sätt genast hemma. Det är faktiskt nästan godare med en snabb standardkebab serverad av en immigrerad indier här än en trerätters (med gräddig creme brulé som final) på lyxig restaurang i Haag City.
Maja, ung student med rötter i Afghanistan, hjälper mig att hitta vägen genom kvarteren: folk vi möter har synbart många olika nationella rötter. Denna förort, lär jag mig senare under skolbesöket, beboddes ursprungligen av fattiga immigrantarbetare som jobbade i de stora hamnarna några kvarter bort, dit båtarna skeppade guld och kryddor från de holländska kolonierna. Nu är hamnarna borta och husen i älvstrandskvarteren ”gentrifierat” lyxrenoverade till dyra bostadsrätter. I resten av området består dock fortfarande befolkningen till stor del av immigrantarbetare med rötter i Marocko, Turkiet och ett flertal andra länder.
Hittar till slut Lombokstraat, och på nummer 40 välkomnar Marijke Colle mig till ett hus i tre våningar (”här i Holland har vi inga berg, men mycket trappor”). Från bottenvåningens kök och matsal över första våningens mötessalar och umgängesrum, via kontoret och biblio

Nu senast, i slutet av augusti, arrangerade institutet en ”ungdomsskola” med 26 deltagare från 11 olika länder i olika världsdelar, varav två från Sverige. Det digra programmet täckte in flera aspekter av kapitalismens globala kris, samt feminism och hur den ekologiska krisen ska kunna bekämpas. I november väntar nu en ”Global school”, om hur en annan värld ska kunna bli möjlig.
Marijke är pensionerad biologilärare som på frivillig basis är en av två personer som förestår institutet. På kontoret träffar jag också Alex från Spanien, anställd ”fulltimer”. Tillsammans samordnar de kurs- och mötesverksamheten. I trappan möter vi en andfådd José, även han spanjor, på väg in från sin joggingrunda. Han frivilligarbetar på skolan vid sidan om gäststudier i staden.

Alla tre drivs de av sin politiska övertygelse och hemhörighet. Det är Fjärde internationalen (FI), den internationella organisation som Socialistiska Partiet tillhör, som står bakom skolan. I dagligt tal kallas institutet ”Amsterdamskolan” och har funnits i ganska exakt trettio år. Häromåret, 2007, flyttade skolan till detta huset. Ett lyft, tycker Marijke, för lokalerna är luftiga och ljusa (”möjligen lite kalla ibland på vintern”). De ojämlika ekonomiska förhållanden som råder i samhället i stort avspeglas direkt här i det lilla. Privatkapitalet, i form av Haags handelskammare, äger 90 procent av huset medan Fjärde internationalen (hittills…) har kontrollen över resterande tio procent.
Marijke Colle är ursprungligen från Belgien och har i över fyrtio år varit aktiv i olika radikala rörelser, framför allt den feministiska kampen och miljörörelsen. Som ung student anslöt hon sig redan 1971 till den belgiska sektionen av FI. Det var under en tid då Ernest Mandel, senare välkänd marxistisk ekonom och ledande kraft inom FI, var en av de tongivande personerna i sektionen. Ernest Mandel var tillika en av initiativtagarna till att skapa institutet. Invigningen skedde 1981.

Sedan dess är målsättningen – även om såväl politiska frågor som kursernas omfattning och ”stilarter” varierat – fortfarande densamma. Att bidra till att de rika och samlade erfarenheterna från den kamp som arbetarrörelsen i allmänhet – och dess revolutionärt socialistiska strömningar i synnerhet – fört under alla decennier, med rötterna tillbaka till Marx tid, kan föras vidare till nya generationer.
Marijke och Alex betonar att det definitivt inte handlar om någon korvstoppning av lärofädernas teser. Tvärtom är marxismen, menar de, kritisk och odogmatisk och det måste också utbildningen på skolan vara. Kurserna bygger till stor del på diskussioner och grupparbeten.
Deltagarna bor i huset och maten lagas kollektivt under professionell ledning. Det eleganta köket i bottenvåningen erbjuder dessutom sina tjänster externt, på samma sätt som institutet i sin helhet gör. Ett antal olika radikala folkrörelseorganisationer och debattörer arrangerar regelbundet officiella seminarier på skolan i olika politiska frågor.

Jag slås verkligen av hur fint det är. Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men här finns inga nedsuttna manchestersoffor à la göteborgsvänsterns sjuttiotal; receptionen är stram, möteslokalerna funktionella och rymliga, och ljudanläggningen för simultantolkning prydligt ihoppackad bakom glasrutor.
Sveper med blicken över bibliotekets alla hyllor (runt 25 000 titlar..!) och hittar marxistiska klassiker på ett stort antal olika språk vid sidan om debattböcker i de mest spretande sociala och politiska frågor.
Jag får en väldigt ”global” känsla när jag bläddrar i presentationsbroschyrerna på fem olika språk, och i en av dem läser att Amsterdamskolan också samarbetar med ett liknande institut i Manila på Filippinerna. Detta är en rörelse, eller snarare idétradition, som söker plantera sina rottrådar över hela världen och där socialister och rörelseaktiva kämpar under närmast sanslöst olika villkor. Från de filippinska djunglernas ekosocialistiska gerillaverksamhet, över den folkliga masskampen för att (åter-)erövra demokratin på Syntagmatorget i Aten till de bekvämt stillsamma studiecirklarna på gångavstånd hemma i Majorna. Fjärde internationalen har idag systerorganisationer och/eller kontakter i ett femtiotal länder.

Marijke ber mig hälsa hem till de svenska socialister hon lärt känna vid olika besök på skolan. Innan jag går ber jag henne översätta en rubrik i en holländsk dagstidning som jag nyfiket men förgäves försökt stava mig igenom på vägen hit. Den visar sig lyda ”Skräck för Breivik i PvdA”, där PvdA står för de holländska socialdemokraterna.
– De är livrädda att nån galning
ska göra samma sak här som i Norge, berättar Marijke. De rasistiska och muslimhatiska stämningarna breder ut sig i landet under Geert Wilders regering.
På vägen tillbaka tar jag, lika överfylld av intryck som trött och törstig, en Fanta hos turkiske Akhan på hans kebabbar några kvarter bort. Han bekräftar bilden från dagstidningen och Marijke, och har som muslim själv tydligt känt av ett hårdnande klimat den senaste tiden.

Under pendeltågsresan tillbaka till Haag bläddrar jag i det exemplar av Grenzeloos, den holländska FI-gruppens tidskrift, som jag fick. Rubrikerna är återigen svårbegripliga, men när jag blir nyfiken och nästan förstår får jag hjälp av en medresenär med översättningen. ”Marknadssystemet tränger sig in i den offentliga sjukvården”, är en av rubrikerna.
Jo jo, här som där. Och den rubriken blir närmast fysiskt påtaglig när jag sedan återvänder till hotellet i Haag, och till sponsrande Lundbeck AB. Just denna kväll avstår jag dock kvällsdrinken i hotellobbyn med dem och kollegorna. Innan jag somnar bläddrar jag i stället i den bok som jag köpte av Marijke på Amsterdamskolan. Titeln känns klockren: ”Living our internationalism”.

http://www.internationalen.se/2011/09/har-skolas-framtidens-marxister-utan-dogmer/

 

 

Rasismen och motrörelserna

Offentliga möten i Göteborg:

Tre diskussionsträffar med erfarna aktivister:

1. 11/10 Sverigedemokraterna: nazister, fascister eller ”bara” rasister?

2. 25/10 Kampen för en human flyktingsituation

3. 15/11 Vad gör vi nu? Att bygga en antirasistisk folkrörelse

Folkets Hus Vårväderstorget, kl.18.30

Välkomna!

Arr. Tidskriften Röda Rummet

Facebook-event:

http://www.facebook.com/event.php?eid=166406413445554&notif_t=event_invite

 

Ännu fler små steg av tyranni

I den i veckan av regeringen offentliggjorda budgeten finns ett förslag om skattereduktion för gåvor till ideella organisationer som sysslar med hjälpverksamhet eller främjande av forskning. Det handlar om att man som enskild individ ska kunna göra avdrag på 25 procent för gåvor till sådana organisationer. Gåvorna måste uppgå till minst 200 kronor per organisation och 2000 kronor per beskattningsår. Maximal skattereduktion är 1500 kronor per person och år. Förslaget ska träda i kraft från 1 januari 2012 och beräknas kosta 250 miljoner i minskade skatteintäkter.

Det är Kristdemokraterna (Kd) som varit pådrivande i regeringen, och att man nu får igenom det kan lite grann ses som plåster på såren efter att man fick bita i gräset i sin profilfråga om sänkt skatt för pensionärer. Till Kd:s förtret har det inte heller blivit någon höjd spritskatt, och alliansbröderna släppte inte heller i första vändan igenom ett förslag om ersättning till fosterhemsbarn som utsatts för vanvård. Sensommaren har kantats av nederlag för Göran Hägglund och Kd, illustrerat av ett allt kämpigare lindanseri runt fyraprocentsspärren.

”Under alldeles för lång tid har socialdemokraterna drivit en politik som resulterat i att det civila samhället försvagats”, så sa Göran Hägglund när han i Almedalen 2009 lanserade förslaget om skattereduktion på gåvor. Symptomatiskt är här att stärkandet av det civila samhället i Hägglunds värdekonservativa värld blir synonymt med mer stöd till välgörenhet. Om man istället talade om nödvändigheten av fler strejker och folkliga mobiliseringar, genom att också fackföreningar och sociala rörelser är en del av Hägglunds så omhuldade civila samhälle, skulle säkert denne Kd-ledare bli något blek om nosen.

Förslaget om skattereduktion på gåvor bör ses som en del av den borgerliga regeringens övergripande strategi; med de små stegens tyranni sänks skatter och privata intressenter får allt större spelrum inom den offentliga sektorn. Med lägre skatter och mer pengar i plånboken är det meningen att vi själva – och då framförallt medel och överklass – ska finansiera vår välfärd; genom bland annat privata försäkringar och rut-avdrag – samt välgörenhetsgåvor till mindre bemedlade när andan faller på.

I sin förlängning skapas ett samhälle där stödet vid exempelvis arbetslöshet, sjukdom, ålderdom eller ekonomiskt obestånd snarare blir en ynnest än en rättighet, ett samhälle där de som inte haft turen att hamna på solsidan tvingas stå med mössan i sin hand. Vi socialister avskyr denna typ av samhällsmodell som potentaterna i Rosenbad hela tiden sitter och snickrar på. Sällan har det varit mer påtvunget än idag att mobilisera till strid för den generella sociala välfärden.

Välkommen till nya Internationalen!

Varje dag ser vi en rad uttryck för hur destruktivt det samhällssystem som dominerar över hela vår värld är. Det är därför det är så viktigt att bygga upp motkrafter mot den rådande kapitalismen och att ge liv åt drömmen om en annan socialistisk värld. Veckotidningen Internationalen är en sådan motkraft.

Internationalen kom ut med sitt första nummer redan 1974 och har genom åren varit en röd röst som genom analyser och reportage försökt spegla den socialistiska rörelsen och ge politiska svar i kampen mot det kapitalistiska systemet. Stieg Larsson, Devrim Mavi, Ingrid Hedström, Johan Ehrenberg, Eva NikellRikard Warlenius och Håkan Blomqvist, är några av de skribenter som genom åren jobbat på tidningens redaktion. Nyligen började även författaren och debattören Andreas Malm att skriva för tidningen.

Fyra gånger om året medföljer även den teoretiska radikala tidskriften Röda rummet där utrymme ges för djupare analyser från både svenska och internationella röster.

Anledningen till den här lilla summeringen av tidningens innehåll och historia är att Internationalen nu fått en rejäl ansiktslyftning både på webben och som papperstidning. En ny och fräschare hemsida, och en ny design som denna veckan når Internationalen-prenumeranternas brevlådor. Gå gärna in och kika runt på hemsidan och teckna dig för en prenumeration om du inte redan har gjort det (nu till specialpris)!

Här kan du läsa det senaste numret gratis:
Veckotidningen Internationalen 38/2011

Spara eller Slösa? Varför inte Planera?

Pensionärerna är förlorare ( med undantag för politiker). Krögarna de stora vinnarna.

Det är den slutsats vi kan dra av budgetdebatten så här långt.

Själv känner jag mig mest beklämd inför politikers och medias sätt att diskutera.

”Vi pratar peanuts”, sa ofta mina chefer På Volvo Lastvagnar när de på något möte avhandlade mindre kortsiktiga investeringar. Språket var amerikanska och med detta menades ”småpotatis” på svenska och i ett lite längre perspektiv är det desvärre detta ”den råa tonen i riksdagsdebatten” handlar om.

Riksdagspartierna ligger förvisso skavfötters och tonen kan vara vara högljudd som det ibland blir syskon emellan. Men de ligger nerbäddade i samma säng och under samma bolster. ”Inga underskott i budgeten”, är deras gemensamma trosbekännelse.

Det är inte folket (demos) som styr utan marknaden. Finansindustrins herrar är våra makthavare och deras budord för dagen är att ”vi” inte ska skuldsätta oss. ”Den som är satt i skuld är inte fri”, som Göran Persson brukade domdera.

Det ligger självklart mycket i detta – så länge som vi låter finansindustrin ha makten över våra krediter och räntor. Det är därför många vanliga arbetande människor ”sitter still” inne i sina belånade bostadsrätter och småhus. ”Med Anders Borg får vi i alla fall en låg ränta”, mumlar  de tyst till varandra och röstar borgerligt.

Kapitalismens kriser ses som lika oundvikliga som regnen och alla höga vattenflöden.

”Marknaden” tycks dessutom vara lika outgrundlig som vore det en Gud.

Se bara till de ständiga ösregnen. Skördekatastrof och foderbrist får vi räkna med. Men eviga hällregn brukar också innebära att Norrlands vattenmagasin fylls och att vinterns elpriser sjunker. För tillfället stämmer tumregeln. Vattnet flödar och de rörliga elpriserna är låga.

Men till vintern när vi behöver mycket el då väntar ändå höga priser. Visserligen ska Maud Olofsson ha pratat med ägarna av kärnkraftverken. Men detta tycks inte ha hjälpt. ”Marknaden” är ändå orolig och räknar med nya kärnkraftsproblem. ”Om” vi får en ny extremvinter. Enligt Dagens Nyheter i dag har redan denna ”Marknad” räknat ”med kärnkraftsproblem i vinter och har bakat in det i elpriset”…

Vem eller snarare vilka är då denna ”Marknad”? Vi elkonsumenter?  DN vare sig ställer eller svarar på frågan och inte heller den marknadsanalytiker som intervjuas. Men ”Marknaden” i det här fallet är ägarna till elbolagen som redan på förhand har bokat in sina vinster i den stora del fasta elpriser som de redan debiterar. Nya redan säkrade miljardvinster för ägarna.

Men uppenbart var det väl ändå inte så här den liberala ekonomen Adam Smith hade tänkt sig det hela? Att ”marknadens osynliga hand” bara skulle vara en simpel ficktjuv?

Många av oss menar att det av flera goda skäl är nödvändigt med en dramatisk omställning av vår energianvändning och vår energiproduktion om vi både ska ha ett bra liv och stor välfärd. Inte bara för oss själva utan också för framtiden. En sådan omläggning kräver omfattande forskning och investeringar i vad och hur vi producerar.  Liksom i hur vi bor,  sätten vi färdas och med vilka medel vi transporterar våra varor. Framför allt om vi menar allvar med att bli av med kärnkraften.

Låter vi finansindustrin bestämma framtiden är detta uteslutet. För den diskussion som då krävs, den handlar inte bara om den ”småpotatis” som blir över när ”finanskrisens andra våg nu hotar att spola bort oss”. Nej, den handlar i stället om mycket stora och för marknadsekonomin otänkbara kostnader. Med till synes väldiga underskott i en tänkt budget.

Därför är det nödvändigt att vi börjar diskutera en socialisering av krediterna. Finansindsutrin och dess herrar måste ”störtas ner i gruset” som det heter i Internationalen. Genom en demokratiskt planerad ekonomi kan vi själva ta makten över våra egna liv.

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/09/21/spara-eller-slosa-varfor-inte-planera/

 

Ska rika också betala skatt?

Barack Obama siktar mot ny mandatperiod.

-De som tjänar över en miljon dollar om året ska åtminstone beskattas lika mycket som medelamerikanen, sa Barack Obama när han i går presenterade sin plan för att minska de statliga underskotten med 3 000 miljarder dollar under den kommande tioårsperioden.
-Klasskrig, ropar republikanernas budgetchef Paul Ryan och menar att det kommer att drabba ”jobbskapandet”. Har ni hört den förut?
Så här ser fakta ut i landet: antalet personer som tjänar mer än en miljon dollar om året är just nu 235 000 och i genomsnitt betalar de 24,4 procents inkomstskatt vilket är en lägre skattesats än vad ett hushåll  med medianinkomsten 55 000 dollar per år skattar. Obama fick för kort tid sedan hjälp av mångmiljardären Warren Buffet som i ett öppet brev uppmanade myndigheterna att öka skatten på de rika. Bill Gates och en del andra miljardärer har instämt med Buffet.
-Jag betalar lägre skatt än min sekreterare, sa den udda finanskapitalisten som är bland världens fem rikaste personer. En rikedom han byggt upp som huvudägare i kapitalfonden Berkshire Hathaway. Han förklarades som kuf när han vägrade låta sin fond investera i ”it-boomen” 1995-2000. Efter kraschen var tongångarna annorlunda.
Barack Obama kallar sitt förslag om skatt på miljonärerna för ”the Buffet rule” och sätter republikanernas motstånd mot varje tänkbar skatteökning i en svår sits.
Planen är till synes en klok taktik inför nästa års presidentval i november. För omedelbara ekonomiska konsekvenser har inte planen. Dels för att Obama säger att den bör sättas i verket efter 2013, dels för att den saknar alla chanser att antas av Kongressen som domineras av det alltmer reaktionära republikanska partiet. Men det kan skapa en gynnsam politisk terräng för Obama. I veckan publicerade landets statistiska centralbyrå, Census Bureau, uppgifter som visar att antalet fattiga i USA nu uppgår till 15,1 procent av befolkningen, eller 46,2 miljoner personer. Som fattig räknas alla hushåll som tjänar mindre än hälften av medianlönen på 55 000 dollar per år. Samtidigt ökar den redan rekordhöga arbetslösheten eftersom ekonomin stagnerar och inte ens skapar tillräckligt med jobb för att svara på befolkningsökningen.
Visserligen sitter ”nej-till-staten-nej-till-skatter-nej-till-påbud” djupt i den amerikanska ”själen”. Men det är mycket troligt att en strid med republikanerna om miljardärernas och miljonärernas beskattning kan få ett stort stöd i nästan alla skikt av samhället. Det kan leda ända till ett nytt mandat i Vita Huset. Hur beskattningen kommer att se ut i verkligheten efter 2013 är en annan sak.

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/09/19/ska-rika-ocksa-betala-skatt/

Veckotidningen Internationalens nya hemsida

Veckotidningen Internationalen, som ägs av Socialistiska Partiet, har nu en ny och fräschare hemsida. Gå gärna in och kika runt och teckna dig för en prenumeration om du inte redan har gjort det. Denna vecka kommer även den ”nya” Internationalen lanseras och nå alla prenumeranter i brevlådan i slutet av veckan. Trevlig läsning!

www.internationalen.se