Tio månader efter Ben Ali tar revolutionen ett nytt steg

I morgon söndag 23 oktober hålls det första fria valet i Tunisiens historia. Det är en frukt av revolutionens seger den 14 januari då despoten Ben Ali jagades på flykten av ett folk i uppror.

Med diktatorns flykt föddes många förhoppningar om ett nytt Tunisien. Ungdomen och landsbygdens folk segrade trots diktaturens försök att stoppa dem med brutalt dödligt våld. Framtiden lovade ett nytt liv. I dag tio månader sedan är det många förhoppningar som inte infriats och risken att de aldrig infrias finns.

Men nu ska det hållas val till en Konstituerande församling med uppgift att skriva och anta en ny grundlag. Den som finns var skräddarsydd för Ben Ali. Liksom i Spanien efter Francos fall och liksom i dagens Egypten finns det en uppsjö av partier, koalitioner och individer som ställer upp i valen. De ska slåss om 217 platser i den nya församlingen. Det är nästan elva tusen namn på de 1 750 vallistorna som cirkulerar. Ett stort antal partier presenterar sammanlagt 790 listor, 79 av listorna står partikoalitioner för och 701 av listorna representerar individuella kandidater till en lagstiftande post.

Allt är i sin tur uppdelat i 27 valdistrikt plus 6 valkretsar i utlandet. I Frankrike finns närmare en halv miljon tunisier. De är en del av de sammanlagt sju miljoner medborgare som har rösträtt i morgondagens historiska val. En mycket omskriven aspekt på valsystemet är att absolut paritet råder mellan män och kvinnor på röstsedlarna. Alla listor måste bestå av varannan man varannan kvinna. Det innebär att det finns lite över fem tusen kvinnor på valbar plats i valet. Det innebär inte att det kommer att bli hälften kvinnor i den konstituerande församlingen. För vallagen preciserar inte hur första namnet på valsedlarna ska utses. Därför är det bara 5 procent av de existerande 1 750 listorna som har en kvinna på första plats vilket antagligen speglar kvinnornas andel i den kommande församlingen.

Det är dock inte mycket av människornas vardagsliv som ändrats sedan de omtumlande dagarna i januari. Ett vykort över Tunisien ”före och efter” är förvillande lika. Det visar ett smalt välmående band utefter landets kustremsa med hotell efter hotell, villaområden för de rika, inhemska och framför allt utländska företag som under Ben Ali stod för 70 procent av landets industriproduktion. Innanför den vackra kusten finns det mest bara misär. Inget har blivit bättre materiellt sett för den stora majoriteten av befolkningen. Tvärtom har arbetslösheten ökat och dyrtiden skjutit en stor del av befolkningen ner under fattigdomsstrecket som beräknas ligga kring 200-250 euro i månadsinkomst.

-Bakom de blänkande fasaderna finns analfabetism, två miljoner personer under fattigdomsstrecket, byar utan el och vatten, en nation där avloppen svämmar över när det regnar, skriver Le Mondes reporter på plats två dagar innan valet.

-De två presidenterna Habib Bourguiba och Ben Ali såg enbart till kuststädernas utveckling och lämnade resten av landet i träda, fortsätter Le Mondes reporter.

Ändå har mycket ändras och ingen som deltog i revolutionen vill vrida klockan tillbaka. Frihet att säga vad man tycker är en lika stor skatt för en fattig tunisier i Sidi Bouzid som för Svensson på Söder. Samtidigt är det uppenbart att om inte revolutionen uppfyller vad den lovat då kommer vinden att vända och all sorts demagoger riskera att vinna gehör.

Det var de fattiga och de unga arbetslösa som gjorde revolution och som jagade diktatorn på flykt. Men det spontana upproret skapade inte en ny makt som svarade mot revolutionens krav. Den hastigt bildade övergångsregeringen innehöll till sin huvuddel representanter för den härskande eliten och dess viktigaste uppgift att rädda vad som räddas kunde av etablissemangets plats. Även om den omedelbart tvingades till eftergifter, som att göra sig av med de mest hatade representanterna för Ben Ali och hans parti RCD, förblev makten kvar i händerna på de som vill begränsa revolutionen till formellt borgerligt demokratiska förändringar utan att ta tag i den sociala situationen för majoriteten av landets arbetande befolkning. Under de tio månader som gått efter Ben Alis fall har övergångsregeringen stått för en sorts mjuk kontrarevolution, där gamla höjdare i RCD kommit tillbaka köksvägen sedan RCD förbjöds.

Sihem Bensedrine, den kvinnliga chefen för den fria radiostationen Kalima pekar på fyra områden där övergångsregeringen släpat fötterna för att skydda den gamla regimens anhängare.

-Arkiv med information om diktaturens missdåd och korruption har inte släppts och delar av arkiven har också förstörts. En polischef som avslöjade fifflet med arkiven åtalades till och med men har nu släpptes efter fyra månaders fångenskap.

-En reform på djupet av rättsväsendet har lyst med sin frånvaro. Det gamla teamet i Justitiedepartementet sitter kvar och skyddar diktaturens nomenklatura. Bara de värsta typerna har avskedats. Samtidigt har inget hänt med processerna mot de ansvariga för de över 300 som dödades av regimens säkerhetsstyrkor och väpnade gangsters.

-Reformen av polisväsendet som tog fart omedelbart efter revolutionen har helt stannat av. Den nya ministern som ansvarar för reformarbetet har låtit arbetet helt stoppa upp.

-Reformen av media har också stannat av. Den gamla regimens lobby har lyckats bevara kontrollen över de flesta tevestationer och tidningar. Valet täcks därför huvudsakligen av media som manar till försoning, moderation och andra eufemismer för skydd av den härskande klassens intressen och makt.

Så hur går det i morgon? Vem vinner? Med det proportionella valsystem som införts kan inget parti eller koalition ensamt vinna en majoritet i den konstituerande församlingen. Störst av alla blir utan tvekan det islamska partiet Ennahda som leds av Rachid Ghannouchi som levde i landsflykt i London under Ben Ali. De vinner därför att de finns organiserade på landsbygden där revolutionens folk finns och därför att de oftast är de enda som reser deras problem. Många kommer att välja Ennahda därför att de förföljdes extremt hårt under diktaturen och som alternativ till partiet finns det mest helt okända och oprövade krafter.

Men vad står Ennahda för? Plattityder om emirat, sharialagar och religiös diktatur saknas inte i europeiska media vilket mest speglar den islamofobi som slagit rot i alltför många läger. Om Ennahda ska jämföras med någon politisk strömning blir det Erdogans islamska regeringsparti i Turkiet som ligger närmast.

Här på bloggen har vi naturligtvis inga sympatier för religiösa strömningar som blandar sig i politiken eller som vill blanda in religionen i politiken, vare sig om det gäller muslimska partier eller svenska kristdemokrater. Men nu finns de och så länge de förespråkar demokratiska fri- och rättigheter för alla och arbetande människor sluter upp bakom deras program ska de naturligtvis respekteras och garanteras deltagande i den poltiska processen. Erfarenheten av vad som hände när den algeriska militären konfiskerade islamisternas valseger förskräcker än i dag stora delar av Algeriets medborgare. Mycket av den fundamentalistiska terrorism som utvecklats hade aldrig sett dagens ljus om det algeriska folkets val hade respekterats.

I tal och skrift jämför sig också Rachid Ghannouchi med Erdogan och säger sig stå för en demokratisk statsform med islam som statsreligion. För vissa är det redan ett rött skynke. Men det beror på vad det döljer. I Sverige var protestantismen statsreligion till för inte så länge sedan och i katolska länder är den det fortfarande. Frågan är vad partiet Ennahda menar?

I ett öppet brev publicerat i den brittiska tidningen The Guardian skriver Rachid Ghannouchi att religionen ska vara en privatsak.

-Vi har länge förespråkat demokratin i huvudfåran inom politisk islam, vilket vi tror är bästa skyddet mot orättvisor och översitteri.

-Fredliga maktskiften via val, respekt för folkviljan, beskydd av kvinnans rättigheter, rättsväsendets självständighet, frihet för press och media och skydd av minoriteters rättigheter står inte i motsättning till islam, skriver Ghannouchi.

I samma text står det också klart att hans parti inte har något alternativ till den kapitalistiska ekonomin och inte ens till den förhärskande nyliberalismen.

-Vi förespråkar ett ekonomiskt system som uppmuntrar privat företagande och initiativ och som stimulerar investeringar… Vi vill göra vårt land till ett vibrerande och attraktivt ekonomiskt centra för inhemska och utländska investeringar, skriver han och lämnar inget tvivel om vilket system Ennahda står för.

Menar Ennahda allvar och kan man ta Ghannouchi på orden eller gömmer han en islamistisk agenda i skjortärmen som vissa menar? Det är inte möjligt att vara helt säker på den saken. Men allt tyder på att han är en tunisisk Erdogan. Vad som definitivt lägger hinder i vägen för en islamsk fundamentalism inom överskådlig framtid efter valet är att den bas som väljer att stödja Ennahda väntar sig reella sociala förändringar och inte nya religiösa förhållningsregler och moralkakor.

Så här säger en ledare för det socialistiska partiet Ettakol:

-Folk kommer att rösta på dem därför att de är besvikna. De rika har blivit rikare och de fattiga ännu fattigare… Ennahda pratar inte om religion, de talar om klassfrågor.

Den socialistiska vänster som finns och de sekulära borgerliga partierna kommer inte att vinna valet. Men den politiska terrängen efter diktaturens fall är öppen och fri. De som gjorde revolution förväntar sig verkliga förändringar till det bättre. De som går segrande ur morgondagens val kan inte bortse från de förväntningar som finns på dem.

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/10/22/tunisien-gar-till-val/