Brittisk generalstrejk mot högerns stålbad

Från Shetlandsöarna och Nordirland i norr till Southhampton i söder deltar i dag 2.6 miljoner arbetande britter från 29 fackförbund i storstrejken mot David Camerons högerregering och dess råa överfall på den gemensamma välfärden och dess arbetande människor.

Det vi ser är en historisk vändpunkt. En oerhört viktig återkomst för örikets fackliga rörelse. För efter ”Missnöjets vinter” 1978-79, med dess rullande storkonflikter, kom Annie Lööfs idol järnladyn Margaret Thatcher till makten och lyckades till sist under den långvariga gruvarbetarstrejken 1984-85 slå av ryggraden på fackföreningsrörelsens mest stridbara förbund.

Läs resten av artikeln HÄR

En extrem vision på väg att förverkligas

I ett klipp från 1997 som ännu ligger på SVT-play låter Janne Josefsson ekonomiprofessorn Marian Radetzki ge sin bild av vad som krävs för att få rätsida på ekonomin. Till skillnad från politiker som behöver tänka på opinionssiffror kan han tala fritt ur hjärtat och hans program är enkelt: halvera lönen för alla lågpresterande med ”knaper utbildning” och ”obefintliga kompetenser”.

Eftersom ”hungriga lejon jagar bäst” ser han just hunger som ”ett väldigt incitament”. Problemet med att de berörda troligen inte skulle uppskatta förslagen gör dock att hinder som fackföreningar och demokratiska val först måste övervinnas.

Då kunde man rysa åt en sådan extrem vision (eller, om man var lagd åt det hållet, längtansfullt drömma om den). Idag håller den på att förverkligas inför våra ögon när ”opolitiska teknokrater” ersätter valda regeringar i Grekland och Italien för att genomföra hårda nedskärningar. Som om skatter, pensioner, vård och barn­bidrag inte vore politik och det funnes objektiva ekonomiska sanningar, ovanför alla motstridiga klassintressen!

Över hela Europa jublar politiker och ledarskribenter när demokratin devalveras och sprider bilden av lata och oansvariga greker. I verkligheten lever var femte grek under fattigdomsgränsen och ordföranden för landets sektion av läkarorganisationen Médecins du Monde vittnar om att antalet undernärda barn nu ökar för första gången sedan andra världskriget. Och det krävdes inga kupp­överstar med pansarvagnar på Atens gator, det räckte med fjärrstyrning från EU och IMF.

Denna avdemokratisering är inget nytt, bara en hårdhänt tillämpning av det Carl Bildt en gång kallade ”den enda vägens politik” där politikerna alldeles frivilligt överlämnat viktiga delar av sin makt i ”experternas” handelshögskolade händer. Kreditmarknaden avreglerades, riksbanken drogs undan politisk kontroll, ”utgiftstak” bakband de folkvalda och så vidare.

När överheten för ett knappt århundrade sedan gav vika för kraven på demokrati var det bland annat för att dämma upp hotande revolutioner, en lärdom som tycks ha bleknat. För i ett Europa där barnen hungrar samtidigt som de demokratiska säkerhetsventilerna täpps till kommer vi ”lågpresterande” säkert att ge oss ut på jakt. Dock är det inte alls säkert att bytet vi då tar sikte på blir det som Radetzki och hans gelikar tänkt sig.

Lars Henriksson, medlem i Socialistiska Partiet, i dagens Göteborgs Posten

 

De rika kan skatta sig lyckliga

De två senaste decennierna har skatterna i Sverige sänkts med hundratals miljarder kronor. År 1990 låg det totala skatteuttaget på 55,7 procent av BNP, tjugo år senare hade det sjunkit till 45,8 procent. År 2010 låg BNP på 3308 miljarder kronor, vilket betyder att vi då haft 327 miljarder mer att röra oss med till offentliga utgifter om skatteuttaget legat kvar på 1990-års nivå. Som jämförelse budgeterar regeringen inför nästa år med 70,5 miljarder för posten arbetsmarknad/arbetsliv och med 85 miljarder i allmänna bidrag till kommunerna, sammantaget inte ens hälften av de bortskurna miljarderna. Att denna nedrustning inte lett till värre konsekvenser än det gjort beror på att Sverige som nation är så mycket rikare idag än för tjugo år sedan, då BNP/capita låg på drygt 250 000 kronor mot drygt 350 000 i nuläget.

Under efterkrigsperioden 1945-1980 byggdes den offentliga sektorn ut i rask takt, samtidigt som de sociala klyftorna drogs ihop och Sverige utvecklades till det kanske mest jämlika kapitalistiska samhälle som någonsin funnits. Trots dessa framsteg bestod dock två basala problem:
Dels att kapitalismen och borgarklassens makt inte på något grundläggande sätt rubbades. Utbyggnaden av den sociala välfärden ägde rum parallellt med att Wallenbergimperiet och de övriga rika kapitalistfamiljerna växte och frodades. När tillväxten på 1970-talet mattades av efter de tidigare rekordåren hade den maktpotenta svenska borgarklassen möjlighet att gå till motoffensiv. Utvecklingen de senaste decennierna – med skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar – talar också sitt tydliga språk om hur väl man lyckats med denna offensiv.
Det andra problemet var att arbetsorganisationerna i den offentliga sektorn i mångt och mycket byggdes upp på samma hierarkiska sätt som i det privata näringslivet. Trots att en sektor skapades som bröt med marknadslogiken togs inte det naturliga nästa steget. Om de anställda istället hade fått verklig makt och bestämmanderätt hade man troligtvis på ett helt annat sätt haft kraft och intressegemenskap till att göra motstånd när de nyliberala vindarna svepte fram.

Idag ser vi bland annat effekterna av nyliberalismens framfart i form av de aktuella skandalerna i den privata vårdsfären. Det är hög tid att resa ett starkt och brett motstånd mot skattesänkningarna och profithärjningarna i den sociala välfärden. Skatteuttaget måste generellt bli högre och mer progressivt. All vård, skola och omsorg bör drivas i offentlig regi. Att kasta ut månglarna ur templet är en precis lika akut uppgift idag som under Jesu tid.

Fackföreningsaktivister i Pakistan dömda till 490 års fängelse – Vädjan om solidaritet

En anti-terrordomstol i Pakistans tredje största stad Faisalabad, som är centrum för landets textilindustri, har dömt sex medlemmar i Textilarbetarnas fackförening till sammanlagt 490 års fängelse för att ha lett en textilarbetarstrejk i juli 2010 som samlade 100 000 strejkande. Domen är en serie av attacker mot det Pakistanska arbetarpartiets LPP:s aktivister, som just nu har 24 av sina ledande medlemmar fängslade.

På strejkdagen den 20 juli 2010 började inhyrda gangsters, betalda av ägaren Thekri Wala, skjuta på arbetarna när de lämnade fabriken för att kräva högre löner. Några arbetare återvände till fabriken och såg till att avbryta skottlossningen varpå de inhyrda gangstrarna blev misshandlade. Nu är strejkledarna dömda av den pakistanska klassdomstolens anti-terrorlagar.

Domarna är en krigsförklaring mot den pakistanska arbetarrörelsen i Faisalabad och det är nu viktigt att facket LQM och arbetarpartiet LPP mottar internationell stöd. Vi kan bidra på följande sätt:

- Informera våra fackföreningar i syfte att inleda internationell facklig solidaritet.

- Skicka solidariska stöduttalanden till LPP och uppmuntra internationella påtryckningar för att de fängslade släpps.

- Sänd ekonomiskt stöd till kamraterna i Pakistan så att de kan fortsätta juridiskt försvara sina aktivister, mobilisera stöd (den demonstration som förbereds den 26 november kommer att kosta 5000 euro), samt hjälpa familjerna till de fängslade som nu står utan inkomst.

Utan vårt stöd riskerar textilarbetarna i Faisalabad att drabbas av ett hårt bakslag som kommer få konsekvenser i hela landet!

Ekonomiskt stöd skickas till ESSF (Europa utan gränser) som vidarebefordrar till ansvariga i Pakistan:

Bank
Crédit lyonnais
Agence de la Croix-de-Chavaux (00525)
10 boulevard Chanzy
93100 Montreuil
France
ESSF, compte n° 445757C

International bank details
IBAN : FR85 3000 2005 2500 0044 5757 C12
BIC / SWIFT : CRLYFRPP
Account name : ESSF
ESSF, compte n° 445757C

Grekland: Accelererande kris och kapitalistiskt barbari

Grekland under den nya regeringen:

Accelererande kris och kapitalistiskt barbari

Nyligen avgick Greklands premiärminister Papandreou och resultatet av regeringskrisen blev tillsättandet av en ”bred interimsregering” under Lukas Papademos med deltagande av det socialdemokratiska PASOK, högerpartiet Ny demokrati samt yttersta högerpartiet LAOS. Det blev resultatet av den fars som i själva verket var den politiska elitens eget maktspel. De reformistiska partierna KPG (KKE) och SYN/Syriza kräver nu att val utlyses omedelbart.

I denna artikel, skriven av en grekisk revolutionär socialist, skärskådas den nya regeringen, hur den kaptalistiska krisen nu accelererar, och perspektiven för fortsatt folklig kamp mot det rådande elitstyret.

Efter flera dagar av smutsiga gräl, intriger och förhandlingar bakom kulisserna, nåddes den första november en överenskommelse om att utse Lukas Papadimos, en toppbankir som åtnjuter det absoluta förtroendet hos de härskande klasserna i Europa och IMF, till ny regeringschef. Kampen om den nya regeringen och dess premiärminister började när det poltitiskt redan uträknade PASOK:s parlamentsgrupp (som minskat från 160 till 152 röster) bekräftade sitt ”förtroende” för Papandreous regering den fjärde november. Då tillkännagav Papandreou bildandet av en koalitionsregering. Hela proceduren bröt mot konstitutionen (vilket väldigt få bryr sig om under de aktuella omständigheterna) eftersom Papandreou inte ens hade lämnat in sin avskedsansökan.

”Demokrati” på reträtt
Med installationen av den nya regeringen blir det tydligt att till och med de sista resterna av den så kallade demokratin (”folkstyret”), inom ramarna för borgerligt parlamentariskt styre, är på väg att elimineras – och det effektivt och skoningslöst. Denna tendens till auktoritärt agerande når en nivå som ingen någonsin hade väntat sig. Papandreous tillkännagivande av en folkomröstning om de överenskommelser med den så kallade trojkan (EU, IMF och Europeiska centralbanken) som nåtts den 27 oktober avblåstes snabbt efter ingripande från Merkel, Sarkozy & co .

Högeroppisationspartiet Ny Demokrati, som alltid har hållit distans till regeringens politik, tvingades av trojkan att bilda en koalitionsregering med PASOK under en ny premiärminister.
Således blir den grekiska republiken, även officiellt, en regim som uteslutande bryr sig om nationella och internationella bankirers vinster. I grund och botten ville ingen ta ansvar för de ångvältsliknande åtsramningsåtgärder som skall vidtas av den nya regeringen i enlighet med gällande ultimatum från Bryssel och Berlin. Hela affären är särskilt generande för Ny Demokrati, som enligt opinionsundersökningar ligger minst sju procentenheter före PASOK och förväntas få 22 procent i ett val. Men partiet kommer snart att förlora denna gynnade ställning till följd av sitt regeringsdeltagande.

Efter en lång tid – och utan att ha blivit tillfrågade – ställs den grekiska befolkningen återigen inför ministrar som representerar den yttersta högern (tre ledamöter) plus en uppenbart fascistisk minister (vid namn Voridis)och medlemmar i det rasistiska LAOS-partiet. De misslyckade PASOK-företrädarna, bland dem särskilt den hatade ekonomiministern Venizelos, innehar samtliga viktiga ministerposter. Ministerteamet utökas med en del redan kasserade före detta PASOK- och Ny Demokrati-ministrar. Det är därför uppenbart att bara en mcket ordinär regeringsombildning har genomförts och inget verkligt nytt kan förväntas.

För första gången är de tre systemförsvarande partierna, PASOK, ND och LAOS, kollektivt ansvariga för ”promemoria-politiken” som den stora majoriteten av befolkningen betraktar som misslyckad och bedräglig. Detta bådar inte gott för det borgerliga politiska systemet framtid i Grekland, i synnerhet inte för dess demokratiska fasad. Det är också ett dåligt tecken att denna regering är fast besluten att hålla kvar Grekland i eurozonen, eftersom det är mycket troligt att euron inte längre kan räddas. Denna regering kommer snart vara utsliten och det finns stor anledning att befara att valen kommer att ”skjutas upp” på obestämd tid.

Den förda politikens katastrofala effekter
PASOK-regeringen plundrade landet på mindre än två år, genom en aldrig tidigare upplevd räd av förödelse, som drev Grekland till runens brant i delat ledarskap med trojkan, det vill säga de härskande klasserna i Europa och USA och deras regeringar. Detta monstruösa bedrägeri, en stöld av tiotals miljarder från arbetande människor, de socialt missgynnade, men också den tidigare ”medelklassen”, tjänar inga andra än borgenärerna, dvs den nationella och internationella finansiella oligarkin som skamlöst fortsätter att berika sig själv.

Samtidigt spred de styrande och mainstream-medierna medvetet illusionen att det misslyckade globala finansiella systemet och därmed det globala kapitalistiska systemet, kan räddas genom denna sorts manövrerande. Det kan redan förutses att andra länder, som Italien, Spanien, Portugal, Irland, Storbritannien och även Frankrike, kommer att följa den grekiska ”modellen” steg för steg. Men ingen kan förklara hur euron kan räddas i den här situationen och hur resten av EU-länderna kan undvika den allmänna utarmningsprocessen. Nästa europeiska lågkonjunktur har redan börjat.

I Grekland har den ekonomiska nedgången nått 15 procent under de senaste två åren. Förlusten av löner och pensioner uppgår till 40 procent eller mer. Hundratusentals arbetstillfällen har gått förlorade, arbetslösheten galopperar, arbetarrättigheter som kollektivavtal har nyligen avskaffats till förmån för obegränsad godtycklighet från arbetsgivarnas sida. Statlig egendom, i princip nationell sådan, kommer att privatiseras och helt avvecklas under oacceptabla förhållanden. Det offentliga hälsosystemet är nedmonterat och 50 procent av landets sjukhus kommer att stängas. Åtstramning påtvingas det offentliga skolväsendet. Universiteten ska säljas till storkapitalet.

Den materiella fattigdomen åtföljs av en mental depression i masskala. Självmordsfrekvensen når rekordnivåer. Tusentals människor försöker få psykiatrisk vård utan att ha råd att betala för det. Man kan säga om Grekland att det kapitalistiska samhället, som ”framgångsrikt” avreglerats under de senaste decennierna, återigen har blivit dödsbringande. Den unga generationen har inga framtidsutsikter och de ”tursamma” som får arbete kommer att erbjudas futtiga löner på mellan 400 och 700 euro.

Kapitalistisk plundring och socialt motstånd
Sedan september är det uppenbart för alla att memorandum-politiken (beteckning för diktaten från trojkan), som påstås syfta till att rädda euron och banksystemet men också att skydda Grekland ”från konkurs” och insolvens medmera, är ett bottenlöst hål. Det innebär ingenting annat än ändlös åderlåtning av arbetare, och fungerar som ett slags gravplundring av den grekiska ekonomin som man låtit gå på grund. Endast det härskande systemets parasiter, de tio procent so tjänar på den snabba intensifieringen av exploateringen och omfördelningen, är tillsammans med de rika som har 560 miljarder euro deponerade på utländska konton, undantagna från effekterna av krisen, och lyckas i hög grad att öka sina inkomster.

I vilket fall som helst så förblir den totala situationen för grekiska kapitalismen hopplös. Åtstramningspolitiken har visat sig vara en ond cirkel, i takt med att lågkonjunkturen orsakar sjunkande skatteintäkter och därmed högre statsskuld. Detta kräver i sin tur nya ”åtgärder” på bekostnad av den grekiska befolkningen som förment ”lever över sina tillgångar”, förvärrar lågkonjunkturen osv – och skapar på så sätt en oändlig slinga, en spiral ut i avgrunden.

I september tillkännagavs nya skatter, särskilt på egendom (lägenheter och hus), vilket gör situationen ännu mer outhärdlig. För en cirka 100 kvadratmeter stor lägenhet måste cirka 700 euro betalas för att tillfredsställa borgenären-långivarens aptit (de internationella bankerna med flera). Denna skatt kommer att taxeras tillsammans med elräkningen och i händelse av utebliven betalning kommer hushållets el att stängas av! Och i februari kommer nästa delbetalning av samma skatt förfalla till betalning.

Med tanke på att en betydande andel av befolkningen redan befinner sig under brytpunkten på grund av de olika åtstramningsåtgärderna, arbetslöshet, skulder medmera, kommer många människor helt enkelt inte att kunna betala. Det grekiska samhället som helhet håller på att nå bristningsgränsen.

I denna nya situation har majoriteten av befolkningen förlorat den sista illusionen om att det trots memorandum-politiken fortfarande kan finnas vissa individuella lösningar, eller möjlighet att överleva. Detta är den verkliga anledningen till den extraordinära framgången för generalstrejken den 19 och 20 oktober då 500 000 demonstranter gick ut på gatorna enbart i Aten, även om denna framgång minskades betydligt av den kontraproduktiva taktiken från det grekiska kommunistpartiets (KKE) och deras fackliga formation PAME å ena sidan, tillsammans med det ”svarta blockets” Molotovcocktail-kastare å den andra. Godkännandet av nya åtgärdspaket i parlamentet kunde inte förhindras.

Några dagar senare inramades den nationella helgdagen (28 oktober) ”Nej” (Oxi) (som firas till minne general Metaxas’ “nej” till Mussolinis begäran om att italienska trupper skulle stationeras på grekisk mark i början av andra världskriget – översättarens anm) av massprotester. Landsomfattande upplopp dominerade dagen. Detta var den sista bekräftelsen av att memorandum-politiken och de i regeringen som verkställer den, trojkan, men också de övriga parlamentariska grupper som indirekt stöder dem, framför allt från Ny Demokratis led och yttersta högern i LAOS – har förlorat all trovärdighet, eller närmar sig den punkten.

Med andra ord har den stora majoriteten av befolkningen kommit till slutsatsen att ingen kompromiss med regeringarna och de styrande är längre möjlig, att det viktiga är att förhindra genomförandet av samtliga åtgärder som åläggs uppifrån. Detta kan vara möjligt med lagliga protester, ockupationer och demonstrationer, eller genom ”olagligt” motstånd, såsom utebliven betalning av koppskatt på fastigheter – det vill säga genom civil olydnad.

Ett antal borgmästare och kommunfullmäktige i olika delar av staden Aten, har tillsammans med resten av landet, redan beslutat att stödja folk i denna angelägenhet och ge dem möjlighet att försvara sig mot betalningen och undvika avstängning av strömmen. Utvecklingen den senaste månaden har visat att den klyfta som alltid finns mellan de styrande, men också hela det politiska systemet, å ena sidan, och den stora massan av den styrda befolkningen å den andra, har blivit till en oöverstiglig avgrund.

Trojkans villkor
Det råder ingen tvekan om att regeringarna i Aten, Berlin, Paris och Washington visade tecken på rädsla och panik när de registrerade denna hårda skärpning av deras front. Men de svarade också omedelbart. Trojkan ökade drastiskt sina påtryckningar på alla partier som stöder systemet att omedelbart genomföra de nya åtgärderna och med alla medel sätta stopp för socialt motstånd. Trojkan tvekar inte längre att ställa oförtäckta hot och att de facto sätta Grekland under konkursförvaltning. Den tar heller inte hänsyn till att den ”politiska eliten” i Aten är avklädd inpå bara kroppen och förnedrad. Det som räknas är naturligtvis mycket verkliga intressen, ”räddningen av euron”, etcetera.

Med allt detta manövrerande, denna utpressning, och andra allehanda åtgärder, spelar frågan om hur den grekiska befolkningens grundläggande levnadsstandard kan skyddas, inte längre någon roll i de styrandes tänkande. Enligt en rapport av ”Capital.gr” är trojkans villkor för överföring av den sjätte delen av sitt lån till den nya grekiska regeringen följande:

a) Rättslig institutionalisering av skatten på fastigheter som en permanent åtgärd. Med denna åtgärd avser trojkan och regeringen att dra in 1 670 miljoner euro i år, och allt högre summor under de följande åren.

b) permittering av tiotusentals offentliganställda, till att börja med 30 000 omedelbart som en nödåtgärd.

c) ett åtgärdspaket för att stänga, ”slå ihop” och avveckla företag som tidigare var statligt ägda, i form av ett lagförslag som antas under sommaren.

d) överföring av alla företag som privatiserats i år eller som ska privatiseras nästa år till en ”fond för utvärdering av privat egendom.” Detta inkluderar aktier i rikstäckande hamnanläggningar, vattenverk, det vinstinriktade spelbolaget OPAP, rikstäckande flygplatsanläggningar, gascentrat mitt i Kavala-distriktet, de nationella motorvägarnas vägtullar och regeringsbyggnader. Likaså ska ”konsulter” eller övervakare av privatiseringarna utses för några av dessa företag.

e) en ny ”lista på läkemedel”, vilket innebär att patienterna i framtiden själva får betala för ett antal dyra mediciner.

f) en minskning av antalet personer som tidigare kvalificerat sig för sjukpension.

g) de åtgärder som hittills antagits och information om deras genomförande skall biläggas statsbudgeten för 2012.

Det är överflödigt att kommentera dessa krav eftersom de talar för sig själva. Noteras bör dock att de i praktiken innebär en dödsdom för tusentals eller tiotusentals människor under de kommande månaderna och åren.

Allt detta bekräftar att det huvudsakliga syftet med memorandum-politiken inte i första hand handlar om ”en minskning av skulden” och så vidare. Det som är mest angeläget för de härskande klasserna, vilket flera intervjuer med bland andra IMF:s och Ekofinrådets företrädare redan tidigare visat, är genomförandet av ”reformer” i Grekland. Det innebär att levnadsstandarden för arbetare och den stora majoriteten av befolkningen måste minskas med cirka 50 eller 60 procent i genomsnitt om inte mer. I själva verket har den nedåtgående spiralen inga gränser.

Det verkar som om denna politik är ett strategiskt beslut av de europeiska, och kanske även av de nordamerikanska, kapitalistklasserna. Grundtanken är naturligtvis att etablera förhållanden under vilka ”produktiva investeringar” återigen är effektiva och lönsamma. Detta kan bara uppnås genom ett avgörande nederlag för arbetarklassen och dess fullständiga underkastelse. Endast på detta sätt kan realistiska utsikter bli funna för det globala kapitalistiska systemet att hitta en utväg ur den fruktansvärda kris i vilken den kört fast.

Situationen för den grekiska vänstern
Arbetarnas och de förtrycktas nya former av masskamp, med torgockupationer på sommaren, sedan andra ockupationer och strejker, samt olika former för självorganisering från och med september, påverkar direkt alla politiska vänsterkrafter. Det grekiska kommunistpartiets (KKE) ledning, som insåg att det alltmer var på väg att bli omkört av massmobiliseringarna, försökte stärka sig genom olika sekteristiska aktioner utförda av sin fackliga formation PAME (ockupationer av ministerier, rådhus och skolor, kampanj för att vägra betala ”koppskatt”). Detta är en liten förskjutning i ”partilinjen”, som resulterar i ett försök att ge ledning åt massrörelsen.

KKE:s uppträdande och allmänna politiska propaganda är inriktade på en mer radikal retorik ”mot kapitalismen”, men överskrider ändå aldrig byråkratisk rutin. En djupare förståelse av den ekonomiska och sociala verkligheten finns inte. Även om det är sant att partiets uttalanden i allmänhet ryms inom en antikapitalistisk och mekaniskt marxistisk ram, är dess sekteristiska taktik tragiskt farlig, vilket 20 oktober rikligt demonstrerade. De motsvarar inte arbetarklassens behov av en enhetsfront, vilken är idag mer nödvändig och mer angelägen än någonsin tidigare.

Den vänsterreformistiska alliansen SYRIZA, som domineras av SYN, ett reformistiskt parti med rötter i euro-kommunismen, försöker att presentera ett trovärdigt alternativ på den parlamentariska vänsterkanten. PASOK:s snabba fall i opinionsmätningarna väcker hopp om att denna allians kan komma att åtnjuta ett nytt uppsving. Förslaget från Syrizas ordförande Tsipras att sträva efter en regering baserad på den förenade vänstern för att främja arbetarnas vitala behov står i själva verket i motsättning till massrörelsens omedelbara självorganisering och stärkandet av de militanta mobiliseringarna.

Det kan inte uteslutas att denna inriktning kan försvaga den framväxande dynamiken i motståndsrörelsen mot memorandum-politiken, och skapa nya parlamentariska illusioner. Orubblig i sin ”proeuropeiska” inriktning, försöker partiledningen desperat att klamra sig fast vid det halmstrå som euro-obligationer och en demokratisering av EU-institutionerna utgör. Men alla dessa fina saker har högtidligt avslagits av de tyska regeringspartierna, och även av ”oppositionspartierna”, socialdemokraterna (SPD) och De gröna, och givetvis av deras klienter i bankväsendet och industrin, samt av EU-byråkratin och ECB. Partiets radikala ungdom och de radikala element i Syriza, som har gått till vänster på grund av den massiva motståndsrörelsen, krockar alltmer med de gränser som fastställts av SYN:s ledarskap.

Vänsteralliansen ANTARSYA samlar utan tvekan de mest militanta och politiserade gräsrotsaktivisterna i fackföreningarna, och bland ungdomar och studenter. Organisationen höll framgångsrikt sin första nationella kongress i slutet av oktober. Det bör dock noteras att bildandet av alliansen har fram till idag utvecklats i snigelfart, främst på grund av de utdragna fraktionsstriderna mellan de ingående organisationerna.

”De politiska teserna” är säkert ett utmärkt programmatiskt dokument. Men det blev tydligt i diskussionen före och under kongressen att en inte obetydlig minoritet av ANTARSYA tenderar att sträva efter ”vänsterenhet” i betydelsen av ett framtida regeringsprojekt. Detta skulle vara ett strategiskt koncept baserat på en ”folkfronts”-politik inom ramen för det befintliga systemet, särskilt den borgerliga staten.

Debatten om att lämna euroområdet och EU som del i en strategi av övergångskrav, liksom strykande av den så kallade ”icke-acceptabla delen av skulden,” måste genomföras på en mycket bredare basis. Men viktigast är att inom en mycket snar framtid måste ANTARSYA börja fungera med sina lokala enheter och nationellt ledarskap som en faktor i landets politiska liv. Denna process av alliansbygge tycks i dag vara absolut nödvändigt som ett politiskt svar på den kapitalistiska krisen från den grekiska arbetarklassen.

Andreas Kloke, Aten, 11 November 2011.

Andreas Kloke är en ledande medlem av OKDE-Spartakos, som är Socialistiska Partiets systerorganisation i Grekland. Han är regelbunden medarbetare i tidskriften International Viewpoint.

Översättning från International Viewpoint: Anders Hagström & Martin Fahlgren

”Vi under skatter digna ner”

Flygbladstext från Socialistiska Partiet i Hässleholm.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet vill höja kommunalskatten med 38 öre, utöver det så vill vänsterpartiet höja regionskatten med 70 öre. Helt klart behöver vård, skola och omsorg extra resurser. Problemet med att höja kommunal och landstingskatten är att det är den skatt som drabbar låginkomsttagare och löntagare hårdast. Det verkar som om de gamla arbetarpartierna (s,v) har glömt vad de brukar sjunga på sina kongresser.

Både stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
(Internationalen –fjärde versen)

Socialdemokraternas och vänsterpartiets skattepolitik drabbar låginkomsttagare hårdast. Direktörsbonusar, feta pensionsavtal och rövarbankernas vinster påverkas inte av höjd kommunalskatt. De rika kommer undan och de fattiga får betala hela kalaset. Hade socialdemokraterna och vänsterpartiet varit kämpande arbetarpartiet så hade de för länge sen dragit igång politiska kampanjer mot alliansregeringens utsvältning av kommuner och landsting. Mobiliserat fackföreningsrörelsen, anordnat demonstrationer, startat namninsamlingar för att tvinga alliansen att beskatta de rika och satsa på vården. Men för de orkeslösa och förbrukade gamla arbetarpartierna återstår inget annat perspektiv än att pungslå låginkomsttagarna i ett försök att rädda välfärden. Sverige behöver ett nytt arbetarparti om vi skall rädda välfärden och få ett rättvist skattesystem.

Ett skattesystem enligt den gamla principen ”Åt var och en efter behov – av var och en efter förmåga”, räddar både välfärden och låginkomsttagarnas magra plånböcker. Men för att det skall bli verklighet krävs kamp. Något som de gamla uppgivenhetspartierna inte kommer att dra igång – vi får göra det själva. Kan Egyptierna och Grekerna så kan vi!!!

Socialistiskt Forum: Är vi alla en enda medelklass?

Ett samtal om klass; den kanske avgörande frågan för alla som betecknar sig som socialister eller vänster. Målsättningen med detta panelsamtal är att utifrån deltagarnas tre olika infallsvinklar (egen klassbakgrund, forskning samt facklig arbetsplatskamp) belysa hur den svenska arbetarklassen egentligen ser ut idag. Och framför allt via en öppen diskussion med publiken sedan ställa frågan om hur vi kan gå vidare för att i sista änden avskaffa klassamhället. Medverkande: Åsa Linderborg, Göran Ahrne och Erik Helgeson. Moderator Björn Rönnblad. Från socialistiskt forum. Arrangör tidskriften Röda rummet.

Fukushima – vad hände sen?

Alla minns vi de dramatiska bilderna från jordbävningen vid Fukushimas kust i Japan och den kärnkraftskatastrof som följde i naturkatastrofens spår. Men vad hände sedan och vad händer nu och i framtiden.

Vi har all anledning att oroa oss. Svensk elförsörjning är helt beroende av kärnkraft och även om vi inte behöver ligga vakna om nätterna och bekymra oss för jordbävningar kan ett haveri hända här, även om det inte kan hända, för att nu travestera Tage Danielsson. I veckan var det en kvarglömd dammsugare inne i Ringhals som blivit som ett fiskben i halsen på all produktion och är det inte stopp där så fallerar säkerheten i Forsmark eller Oskarshamn. Vi kommer aldrig ifrån den mänskliga faktorn eller terrorhot i en oerhörd komplex verksamhet som egentligen inte tillåter några avvikelser. Förespråkarna för kärnkraft brukar säga att vi inte kan göra oss beroende av vindkraft eftersom det är vindstilla vissa dagar. Uppenbart står deras egna reaktorer också stilla – i månader. Trots alla löften om motsatsen från först Maud Olofsson och nu Annie Lööf. Vi vet också att Sverige har en unik naturresurs. De dagar när det mojnar och vinden vilar kan vi matcha detta med mer vattenkraft. Alla de andra dagarna när det blåser kan vi spara på vattnet.

Den senaste tiden har det varit ett insläpp av journalister i det drabbade området runt kärnkraftverket i Dai-Ichi, Fukushima. Utrustade med skyddsdräkter har de under korta stunder fått se det område där allt gängse liv är över. 70 000 människor har evakuerats för all framtid inom ett område på två mils radie. På samma sätt som i Tjernobyl`s närområde håller den vilda naturen på att återerövra förlorad mark. Grisar har ätit ihjäl varandra innan de alla dött. Kadaver efter kor hänger döda i sina kättingar och i benknotor och ruttna köttslamsor rotar de utmagrade hundar och katter som överlevt. I motorvägarnas asfalt och spruckna betongblock växer redan gräs och på de övergivna risfälten söker sly nya fästen. Hur havsbotten ser ut kan inte journalisterna dokumentera. På vidsträckta områden runt den evakuerade zonen är det förbjudet med ris- eller grönsaksodling.

I Sverige säger Fredrik Reinfeldt att vi måste ha en regering som ser in i framtiden. Ända fram till 2050, understryker han. Men när det gäller vår energiförsörjning har vi uppenbart inte en sådan regering. Vi har heller inte en sådan opposition. Håkan Juholt har vuxit upp i skuggan av verken i Oskarshamn och lär aldrig se solen…

Ser dessbättre på Facebook att Maj Wechselman är hemkommen från en resa till det drabbade området i Japan och ska ha med sig i bagaget en dokumentation som ska få oss att tänka till.

Det är mer än välbehövligt.

 

 

 

 

 

 

 

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/11/20/fukushima-vad-hande-sen/

 

 

Bankerna styr politiken

Offentligt möte i Göteborg:

I åratal har vi fått höra av politiker, ekonomer och ”experter” att det inte finns några alternativ till att föra den politik som ”marknaden” kräver. Resultatet är enorma vinstökningar, nedskärningar i välfärden och en uppblåst finanssektor som vi tappat kontrollen över. Nu gungar hela världsekonomin på grund av detta, jobb och välfärd hotas överallt för att de banker som ligger bakom krisen återigen ska räddas med våra pengar.

Ekonomen Sten Ljunggren har i många år gått mot strömmen och visat att samhället aldrig varit så rikt som idag och att de beslut som förorsakat dagens kris är medvetna beslut från regeringar – borgerliga såväl som socialdemokratiska – som valt att gå i bankernas och storföretagens ledband.

Inför den djupa kris som redan brutit ut i Europa är det hög tid för en annan politik! En politik som utgår från våra behov av trygga jobb och försvar av vår välfärd och livsmiljö. Som använder samhällets resurser till detta istället för att slösa bort dem på riskkapitalister och spekulanter.

Det krävs också en arbetarrörelse värd namnet, som slutar föra en borgerlig politik och inte styrs av människor som lever som överklassen.

Kom och delta i diskussionen om hur vi ska göra detta möjligt! I paneldiskussionen ingår även Christer Lindsjö och Lars Henriksson, fackligt aktiva Volvo-arbetare, som talar mer specifikt om hur motståndet kan organiseras.

Fika och bokbord

15 december, kl. 18.30

Allégården/Dicksonska Kulturhuset, Södra Allégatan 4

Facebook-event: http://www.facebook.com/event.php?eid=291864584170049

Malmö diskuterade radikala lösningar

Drygt trettio personer lockades till mötet med rubriken ”Vad kan den svenska vänstern lära av Enhedslisten?” i kväll på Kvarnby folkhögskola.
Där kunde man lyssna till mycket kloka inlägg från Agnes från Socialistiska Partiet, Pernille Skipper från danska Enhedslisten och Martina Nilsson från Vänsterpartiet i Malmö.
Med utgångspunkt från den mycket framgångsrika Enhedslisten, som kraftigt ökat både i röstetal och medlemsantal, diskuterades vad anti-kapitalism och arbetarpolitik innebär idag och vad vänstern kan göra för att befrämja folkliga rörelser mot högerpolitiken.

Ett mycket intressant samtal som följdes av många frågor och inlägg även från publiken. Ett möte som gav mersmak. Mötet arrangerades av Socialistiska Partiet i Malmö. Får jag tid över kanske jag renskriver mina anteckningar från mötet så småningom. Helt klart är att ni som inte var där missade något.

Från Röda Malmö