Mina önskningar inför 2012

Det är tradition att vår blogg inför ett nytt år spekulerar i vad som väntar oss. Att skriva prognoser är att sätta ut hakan. De gångna åren har våra gissningar väl varit si och så, inget att skryta över och inget att skämmas över.
Inför 2011 missade vi dock det som skulle överskugga allt annat under året –den arabiska våren. Trots att upproret startade i Tunisien just dagarna innan Jul 2010 var det ingen som såg vad som skulle komma i land efter land. Än en gång visade det levande livet att det är mycket lättare att ”förutspå” det som redan skett än att säga något vettigt om framtiden.
Så i år blir det ingen prognos om vad som kan tänkas ske 2012. I stället ska jag avslöja vad som finns på min önskelista inför det nya året. Går de i uppfyllelse är det bara att korka upp bästa champagnen till Nyår 2013. Men små framgångar och delsegrar är inte heller att förakta, speciellt inte i en period där borgerligheten tror att den kan tillåta sig allt.
Min första och högsta önskan är att 2012 går till historien som det år då den arbetande befolkningen stod upp och slog tillbaka den tre decennier långa trenden av ökade vinster på lönernas bekostnad. Den mest grundläggande av alla förändringar som nyliberalismen inneburit är den sjunkande löneandelen av bruttonationalprodukten till förmån för vinsternas andel. Det handlar om förskjutningar på några procent, upp till 10 procent i vissa länder, vilket svarar mot enorma överföringar av rikedom från de lönearbetande till de som lever på inkomst av kapital. Finansens toppar har tagit makten med benägen hjälp av underdåniga politiker. Mitt hopp är att allt fler, ja miljoner och åter miljoner, ska börja inse att dagens maktstruktur endast kan leda till allt större klyftor och orättvisor i samhället och att det finns bara ett sätt att sätta stopp på denna katastrofala utveckling –ta ifrån dem makten.
Min andra önskan inför 2012 är att den arabiska revolutionen som tog världen med överraskning för exakt tolv månader sedan ska segra. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Mäktiga krafter i Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder verkar, tillsammans med Obama, Sarkozy och andra försvarare av det bestående, för att de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och rättvisa inte ska rubba de härskandes grepp om makten. Farorna är många, alltifrån generaler med en kontraevolution på agendan till reaktionära fundamentalisters strävan att sätta religionen i maktens säte och kvinnorna i baksätet.
Hoppet står till alla de som de senaste tolv månaderna stått i spetsen för en verklig befrielse av de förtryckta. De har med sitt mod och sin beslutsamhet visat att allt ännu är möjligt. En seger för upproret i Syrien skulle betyda enormt mycket för att ge ny energi och stimulans till hela regionens revolt mot förtryck och despoti.
Min tredje önskan och förhoppning inför 2012 kan uppfyllas i Mittens Rike. På ett par decennier har ett par hundra miljoner kinesiska män och kvinnor dragits in i den kapitalistiska marknadsekonomin vilket gjort Kina till världens verkstad för konsumtionsvaror. Under det gångna året har många förtryckta i Kina, både arbetare och fattiga jordbrukare, rest sig mot det kinesiska kommunistpartiets envälde och den djungelkapitalism som frodas i partiets beskydd. Mitt hopp är att partiets maktmonopol bryts, att den förstelnade byråkratin störtas i gruset och att den kinesiska arbetarklassen befriar sig från sina bojor. Det blir också slutet för alla multinationella företags utnyttjande av billig arbetskraft utan rätt till organisering i självständiga fackföreningar och politiska partier. Ett sådant Kina ser jag gärna växa ut till en gigant. En stor seger för de arbetande i Kina är en seger för hela världens arbetarklass.
Med det är min önskelista slut. Jag har många andra hopp inför framtiden. Men infrias de tre önskningarna ovan då blir 2012 det år då hela Världen förvandlades. Det är väl något att se fram emot?

Gott Nytt År till Er alla.

 

 

 

 

 

 

 

 

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/12/30/gott-nytt-ar/

Kapitalismens slut

Året går mot sitt slut, liksom kapitalismens korta klang- och jubeltid. Borta är sedan länge den nyliberala triumfalismen efter Murens fall och Sovjetunionens upplösning med vad som kallades ”historien slut”, en evighet bort. Massarbetslöshet och nyfattigdom, raserade välfärdssystem och förhoppningar är idag vardag från Aten till Detroit, från Riga till Reykjavik.
Finanskrascher, skuldberg och valutakriser får även kapitalismens trognaste att darra på manschetten. Finns det alls någon framtid för kapitalismen, frågar sig borgerlighetens think tanks. Oroliga av de folkliga röster som både från Syd och i metropolernas hjärta ifrågasätter den världsordning som berikar en bråkdel, på de 99 procentens bekostnad. ”Kapitalismen närmar sig slutet”, skriver inte bara den svenska socialdemokratins anrika Tiden. Insikten om att den nuvarande ordningen befinner sig i en återvändsgränd sprider sig från världens Tahrirtorg upp i departement och styrelserum.

När växande miljontal av unga utbildade människor inte ens får tillfällighetsjobb, när ekonomisk tillväxt bara kan ske på välfärdens bekostnad och produktion övergår till destruktion – då har, med gamle Marx’ ord, de kapitalistiska ”produktionsförhållandena” blivit för trånga för ”produktivkrafterna”. Den privatkapitalistiska vinstjakten kolliderar med människornas kunnande och förmåga – med djupa kriser som följd. Kriser som kan förebåda slutet.
Men slut är relativa – och har sällan något att göra med sagornas ”slutet gott, allting gott.”
Den så kallade laissez-faire (låt gå) – kapitalismens slut på 1870-talet förebådade monopolens, trusternas och imperialismens blodiga epok med första världskrigets ragnarök. Mellankrigstidens heta börskapitalism slutade i kraschen på Wall Street, 30-talsdepressionen och det nya världskriget. Den reglerade välfärdskapitalismens gyllene efterkrigstid nådde vägs ände under 1980-talet men gavs konstgjord kreditandning fram till 2000-talets finanskollapser.
Kapitalismens tidigare slut tog en ände med förskräckelse – och ofantliga offer. Så måste det inte bli. Om tillräckligt många människor förenar sina insikter – och sin förmåga att skapa ett mänskligt samhälle bortom kapitalismens vinsttyranni, byggt på samarbete, ansvar och jämlika villkor. I viss mening är insatserna denna gång långt större än tidigare. Den globaliserade världsekonomin har flätat samman människors aktiviteter, teknologier och försörjningssystem tätare. Klimat- och överlevnadsfrågorna påverkar alla. Fallet kan bli djupare – och fler drabbas.

Men det betyder också att fler människor är beroende av varandra, samverkar – och inser att vi delar varandras öde. Häri ligger en reservoar av möjligheter att låta kapitalismens slut öppna vägen, inte för barbariet utan för den mänskliga historiens verkliga början.

Använd Saabs kunskap till klimatomställningen

Idag skriver Lars Henriksson (SP) på Newsmill att staten och facket bör ta över Saab. Företagets kunskap om massproduktion och dess flexibilitet behövs för att snabb bygga vindkraftverk, solfångare, tåg och spårvagnar. Lars Henriksson är sedan 1978 bilarbetare på Volvo Personvagnar i Torslanda och författare till boken Slutkört som kom ut på Ordfront förlag i våras om nödvändigheten och möjligheten av att ställa om bilindustrin för klimatets och jobbens skull. Läs gärna mer på Lasses blogg Bilpolitik.

Två års vinglig färd med Victor Muller vid ratten och olika finansiärer i baksätet är nu över för Saab Automobile. Medan Muller och hans kumpaner nu vandrar vidare mot nya projekt står tusentals anställda kvar i Trollhättan, de som gång på gång kastas mellan hopp och förtvivlan, som inte velat annat än att få jobba men som inte ens kunnat räkna med att få ut sin lön.

Alltsedan GM begärde Saab i rekonstruktion för snart tre år sedan har utgången varit mer eller mindre given. Affärsplanerna har ekat tomt och ihåligt vilket har varit uppenbart för alla som varit intresserade av att se. Men istället har politiker, fackliga representanter och de flesta journalister låtit önsketänkandet dominera och okritiskt hejat på de olika äventyrare som kommit i Saabs väg. Miljarder kronor och år av mänsklig möda har förslösats i väntan på att allt ska bli ”som vanligt” igen. Men ”som vanligt” är just vad det inte kommer att bli. [...]

Läs resten av artikeln på Newsmill

 

Nordkorea: En absurd familjediktatur

En gång i tiden framvuxen ur ett folkligt befrielsekrig mot ockupation och imperialism. Men snart stelnad i stalinism och nationalism. Nu sen länge helt urartad till en absurd familjediktatur där maktens succesionsordning stadgat en övergång av högsta ämbetet i tredje generationen.

Anspelningarna på socialism har inget som helst fog för sig. Det är bara en sorglig potemkin-kuliss för den byråkratiska styrande kasten. Den nordkoreanska arbetarklassen och bönderna har en enda roll att spela och det är att vara statister åt diktaturens kreatur. Att kalla detta arbetarstyre är inte ett skämt, det är en grov förolämpning mot socialismen.

Nordkorea idag är en fullständig återvändsgränd. Ur ett socialistiskt perspektiv är det en katastrof. En fortsättning på diktaturen kommer förr eller senare att resultera i ett återupprättande av kapitalismen. När byråkraterna inte längre kan styra på nuvarande vis kommer de att kasta sig i famnen på kapitalismen.

Alternativet är ett folkligt uppror för att störta diktaturen och ersätta den med demokratisk socialism.

Erkänn Västsahara som suverän stat!

Under våren 2011 svepte en våg av folkliga protester fram över den mestadels av auktoritära regimer styrda arabvärlden, vilket hittills medfört att de sittande regimerna i Tunisien, Egypten, Jemen och Libyen tvingats från makten.

Även i Västsahara demonstrerade man med krav på att Marockos ockupation av territoriet skall upphöra. Då Spanien lämnade Västsahara 1975 invaderades det av Marocko.
Den västsahariska motståndsrörelsen Polisario svarade med att fortsätta kampen och förklarade i februari 1976 Västsahara självständigt.

Marockos ockupation har inneburit ett brutalt förtryck av befolkningen – med arresteringar, fängslanden, tortyr och försvinnanden. Konflikten med Marocko har också medfört att cirka 160 000 västsaharier idag bor i flyktingläger i Algeriet.
Marockos viktigaste bundsförvanter är USA och Frankrike, och med dessa stormakter i ryggen har landet hittills kunnat förkasta alla förslag om att låta befolkningen folkomrösta om områdets framtida status.
Västsahara är ur ekonomisk och politisk-strategisk synvinkel intressant som världens största fosfatproducent, därtill finns det omfattande mineralfyndigheter och troligen också olja.
EU profiterar också på Marockos ockupation genom att betala tiotals miljoner euro för att få bedriva rovfiske i vattnet utanför Västsaharas kust.

Sveriges har hittills vägrat att erkänna Västsahara, och utrikesminister Carl Bildt definierade nyligen ockupationen som en ” bilateral konflikt mellan Algeriet och Marocko ” .
Ytterligare ett exempel på Sveriges hovamhet gentemot marockanska propåer manifesterades under fotbollsturneringen Gothia Cup i Göteborg juli 2011, då Västsaharas lag inte tilläts tåga in med egen flagga under invigningsceremonin.

I november i år hölls ett seminarium i Stockholm om Västsahara, arrangerat av bland annat Riksdagens Västsaharanätverk. Västsaharas president och generalsekreterare i Polisario, Mohamed Abdelaziz, fördömde Marockos ockupation och exploatering av Västsaharas naturresurser som illegal. Samtidigt prisade han den fredliga kamp som Tunisien och Egypten bedrivit mot sina förtryckarregimer. Mohamed Abdelaziz fick också stöd på seminariet av folkrättsexperten Pål Wrange om att Västsaharas rätt till självständighet är självklar ur internationell juridisk synvinkel.
Till dags dato har Västsahara erkänts av 82 länder samt Afrikanska Unionen.

Ett självständigt Västsahara skulle sannolikt bidra till att de delvis avsomnade protestyttringarna i arabvärlden får en rejäl vitamininjektion till att gå vidare i kampen för utvidgade demokratiska och sociala rättigheter. Det skulle även ge råg i ryggen åt det palestinska folket i dess kamp för att vinna internationellt erkännande mot den sionistiska ockupationsmakten.
Som socialister reser vi därför parollen: Erkänn Västsahara- Afrikas sista koloni ! ”

Bakom kulisserna i Göteborg

Med en lika informativ som braskande löpsedel om att det är ”Bankerna som styr politiken” hade Socialistiska Partiets avdelning i Göteborg i går kallat till ett föredrag på Allégården i Göteborg med den oppositionelle ekonomen Sten Ljunggren, vilken till vardags undervisar vid Uppsala universitet och som bland annat har skrivit Nya ekonomihandboken tillsammans med Johan Ehrenberg. En handbok som blivit många socialisters egen katekes. Mötet var välbesökt och vi var ett sextiotal som blev väl guidade under den spännande resan bakom kulisserna till finansvärldens glittrande fasader.

Lars Henriksson, bilarbetare från Geely`s Volvo Personvagnar ute på Hisingen, välkänd kritiker av massbilismen och författare till boken Slutkört, kompletterade Ljunggrens genomgång med att betona vikten av organisation. ”Motståndaren är välorganiserad” som gruvarbetarna lärde oss som var unga under sin långa strejk för 42 år sedan, underströk han. En sanning som är än mer giltig i dag. Vi måste aktivera oss i sociala rörelser. Samt inte minst, bli medlem i Socialistiska Partiet.

För de som är intresserade kommer, efter julstök och nyårsfirande, en diskussionscirkel att arrangeras med ”Den nya ekonomihandboken” som utgångspunkt.
Håkan Sundberg, välkänd från Attac i Göteborg, var en trivsam och kvick moderator i den långa diskussionsrunda som avslutade kvällen.
Den fina och glada stämning och alla goda idéer som också deltog på mötet kanske sitter i väggarna. Som tonåring minns jag alla underbara böcker som fanns på hyllorna i det som då var Dicksonska folkbiblioteket/Stadsbiblioteket. Jag brukade skolka från skolan och tog spårvagnen hit från Hisingen för att få läsa i lugn och ro. Som något äldre var jag med 1972 och ockuperade det som nu hade blivit Nordens första allaktivitetshus. ”Occupy Hagahuset”, skulle det ha fått heta i dag. Socialdemokraterna i kommunstyret ville då, 1972, till varje pris stänga denna nya mötesplats. Fortfarande minns jag inledningen till ett av våra flygblad från den tiden: ”Kamrater, använd cayennepeppar mot klasspolisens galna hundar”…
Då som nu var det de galna bankerna och deras politiker som styrde världen.

Antikapitalistisk konferens i Malmö

Att mötas. Att lyssna. Att bli hörd. Att dela med sig och ta till sig. I Malmö den 14:e januari kommer vi göra detta. Elektrifiera varandra. Förvåna. Fördjupa. Förklara.

Varför krisar kapitalismen? Hur kan ett socialistiskt alternativ till högerns nyliberalism se ut? Hur illa ställt är det med klimatet? Hur kämpar vi? Hur förändrar vi? Var brister vi?

Den här konferensen är tyvärr ganska unik. Alldeles för sällan träffas vi som vill se ett annat samhälle och sätter oss ner och lär av varandra. Men nu blir det ändring. Nu ser vi varandra med nya ögon.

Nu ses vi. I Malmö!

Hemsida med program: Antikapitalistisk konferens

Facebook

Ett skenheligt industriavtal

– Trean har varit helig för oss och nu har vi fått tre procent från den 1 februari. Det är ganska bra.
Kommentaren undslapp Unionens förbundsordförande Cecilia Fahlgren när hon för Ekot ombads värdera det avtal hon sagt ja till.

Enligt Nationalencyklopedins ordbok är något heligt det som står i nära förbindelse med det gudomliga och detta ska därför behandlas med religiös vördnad. I mer vardagliga sammanhang, som i en avtalsrörelse, är det något vi håller mycket kärt eller dyrbart. Ofta ett högtidligt, bindande löfte med ett högt mål i sikte. Även inom IF Metall har det från ledande fackligt håll understrukits att vid tre procent, där går minsann smärtgränsen!

Men skulle Fahlgrens skapare och hennes medlemmar verkligen granska vad hon lovat och vad hon sedan levererat, som det heter numer, då bländas de snabbt av skenheligheten.

Det gemensamma fackliga lönekravet var 3.7 procent på årsbasis. Samtidigt har Näringslivets förhandlare i år först haft tur med kalendern och nu fått konjunkturen på sin sida. I maj var på en söndag, julafton hamnar på en lördag och nyårsafton firar vi när det är dags för ännu en söndag. I avtalsrörelsens sista stund har vi så gått in i den vinter som hotar med en samtidig och mycket frostig europeisk recession med tjälbildning för många ekonomiska aktiviteter. ”Avtalet är för högt med tanke på att Sveriges ekonomi tvärbromsar”, blev därför den förväntade kommentaren från Christer Ågren, förhandlingschef på Svenskt Näringsliv.

Under krisåren 2008/2009 accepterade IF Metall flera hundra krisavtal inom industrin. Avtal som bara gällde för arbetare samtidigt som chefer och direktörer fortsatte att susa fram i sina gräddfiler. Enligt LO:s utredare har direktörslönerna i Sverige ökat med 85 procent de senaste åtta åren. Industriarbetarens lön har under samma tid bara stigit med 30 procent. I backspegeln kan vi se att företagen 2010/2011 håvat hem nya rekordvinster tack vare denna fackliga återhållsamhet. Alla produktivitetsförbättringar har dessutom gått till bonusar och aktieutdelningar.

Självklart har detta skapat ett rejält missnöje ute på arbetsplatserna. Både bland arbetare och stora tjänstemannagrupper. IF Metalls ordförande Stefan Löfven har dessutom coachat sina egna om att det är ”pay back time”. Därför var det ingen större överraskning att Industriavtalets fackliga förhandlare tvingades att säga nej till medlarnas slutbud på 2.6 procent på 13 (!) månader den sista november.
Men samtidigt var det inte precis ett drömläge för en facklig storstrejk när både tomten och lågkonjunkturen snart klappar på porten och i går kom därför förhandlarna överens om ett avtal, som de dessutom diktatoriskt nog anser ska vara norm för hela arbetsmarknaden.

Ibland brukar vi prata om att det finns tre sorters lögner: lögn; förbannad lögn och statistik. För att sälja in avtalet hos fackens medlemmar ljög förhandlarna i det här fallet med statistiken. En förmildrande omskrivning hittar vi i dagens Aftonbladet där det sägs att ”löneförhandlarna trixade lite med avtalsperioden”…
Den heliga trean kunde infrias! Smärtgränsen passerades aldrig! Förhandlarna kunde leverera de tre utlovade procenten!
Så ser budskapet ut. Men inte på årsbasis utan på 14 månader, visar det sig om man läser detaljerna. Vilket på årsbasis bara innebär 2.6 procents påslag.
Så var det med den heligheten och den smärtgränsen. Sannerligen inte ”pay back time” för alla som ska arbeta under Industriavtalet. De kan bara konstatera att ”For us, the happy days are gone again”…

”Åt helvete för lågt. Besvikna reaktioner ute i landet”, skriver också Dagens Arbete när tidningen ska tolka reaktionerna ute i landet.
Däremot var det knappast ett ”Svältavtal”. Med en svår och kanske längre svacka för den europeiska ekonomin runt hörnet kanske vi ska snarare ska tala om ett ”Stilleståndsavtal”. En skrivning som väl täcker inte minst de andra områden som varit uppe i förhandlingen, dvs I F Metalls krav på utbildning i stället för uppsägning samt kravet på större facklig makt över företagens bemanning. På dessa områden hände ingenting utan det hela fortsätter med ”samtal” och ”utredningar”.

They live – filmvisning mot alienation

17 december 20.00
Pölgatan 5 (vid Stigbergstorget), Göteborg

I en tid av rasande ekonomi och konsumtionshets har det blivit dags att återigen plocka fram John Carpenters 80-talsklassiker They live.
Filmen handlar om arbetaren ”Nada” som efter att ha hittat ett par mystiska solglasögon inser att världen är styrd av aliens förklädda till inflytelserika medlemmar av överklassen. Det är en film om ett ideologiskt uppvaknade, men också om det till synes omöjliga motståndet.

Filmen börjar rulla 20.30 och innan, under tiden och efter kommer det finnas både öl, vin och alkoholfria alternativ för en billig peng. Chips och umgänge är gratis.

Allt överskott går till Veckotidningen Internationalen
Facebook-eventet: They live – filmvisning mot alienation

Till bankerna finns det alltid pengar

När finanskrisen bröt ut 2008 såg vi en makalös brandkårsutryckning från västvärldens ledare. För att rädda de ruinerade, hemlösa och arbetslösa? Nej, för att bistå de banker och finansinstitut som spekulerat sönder ekonomier och drivit hela länder till ruinens brant.

Man var beredd att ställa upp med astronomiska belopp, biljooner och åter biljoooner. Belopp motsvarande stora delar av de kapitalistiska ländernas bruttonationalprodukter kunde ställas till förfogande

Aldrig någonsin har sådana penningbelopp trollats fram på nolltid och ur ingenstans. Fattigdomen i världen, utrotandet av sjukdomar eller det tilltagande klimathotet har aldrig rört vid de mäktiga beslutsfattarnas hjärtan. Men för att komma bankirerna till undsättning var inga uppoffringar stora nog.

De krisande bankerna fick alltså snabbt nya pengar när man spelat bort de gamla. Vad gjorde man då med de nya pengarna? Bankerna använde dessa pengar för att låna ut till länder som Grekland, Portugal, Spanien och Italien eftersom de var helt övertygade om att om det blev några problem så skulle Europeiska centralbanken och EU hjälpa dem. Privata banker föste medvetet in Grekland och andra länder i en ohållbar skuldfälla genom att erbjuda låga räntor och krävde sen mycket högre räntor.

Politikerna i EU är oense om hur de ska hantera kapitalismens kris. Utom när det gäller att gödsla bankirerna med nya pengar och erbjuda ”sparpaket” åt vanligt folk. Dessa ”sparpaket” innebär sänkta löner, färre arbetstillfällen, sänkta pensioner och nedskärningar i välfärdssystemen.

Men annars är det omsorgen om de nationella kapitalistiska ekonomierna som gäller. Tyskland och Frankrike med en ekonomisk maktställning vill diktera villkoren för att andra ska skära ned för att rädda de egna bankerna. Storbritannien värnar sin finanssektor. Käbblet fortsätter. Liksom europeiska centralbankens förmånliga utlåning till bankerna som kan fortsätta spekulationen.

Vad vi behöver är inte strävan efter nationell självtillräcklighet. Kapitalismens kris kan bara övervinnas genom internationella initiativ och löntagarnas solidaritet över gränserna. Ett rött Europa är vad vi behöver, ett annat Europa än kapitalets EU. Ett rött Europa där vi socialiserar bankerna under löntagarnas kontroll och börjar organisera samhällsekonomin utifrån de många människornas behov.

Läs mer:
Röda Malmö: Genom skuldkrisens dimridåer
Kildén & Åsman:
Mera pengar till bankerna