V:s problem har bara börjat

Knappt var Jonas Sjöstedt vald så började han prata om regeringsmedverkan 2014. Han vill inte ha en ”återgång till stödparti utan inflytande på regeringspolitiken”. Detta låter ungefär som när v-representanter tidigare talat om att det är dags att ta ”ansvar” för att få ”inflytande”, vilket i praktiken bara inneburit att (v) tagit ansvar för nedskärningar och borgerlig politik fått inflytande på (v).

Under Gudrun Schymans tid blev det stöd till Göran Perssons nyliberalt inspirerade nedskärnings-, bolagiserings- och privatiseringspolitik. Under Lars Ohlys tid körde man i högerdiket igen med det ”rödgröna” projektet som innebar att (v) accepterade ramarna för den borgerliga ekonomiska politiken.

Mot allt detta har det funnits och finns intern opposition och det har gjorts självkritiska uttalanden. Hela skinnömsningen med Ohlys avgång och Sjöstedts uppgång som frälsare är framkallat av fiaskot med det rödgröna projektet.

Men Jonas Sjöstedts lösning verkar tyvärr vara att köra det hela i repris ytterligare en gång. Samtidigt som partiledningen gick emot kongressens uppfattning att bemanningsföretag bör förbjudas. Är det inte just denna förbannelse som Vänsterpartiet sitter fast i – det parlamentariska schackrandet i högsätet medan arbetarkraven underifrån nonchaleras?

Det är naturligtvis inte fel i sig att förhandla med (s) och (mp). Men hur kan man som Vänsterpartist inbilla sig att det ska gå utan att ha någon som helst styrkeposition? Hur kan man tro att något alls har förändrats i detta avseende för att man fått en ny partiledare?

Hur ska då vänstern kunna få någon form av styrkeposition? Ja, inte handlar det om någon ny frälsare eller om spekulationer om huruvida (v) skulle kunna få 10-15 procent i riksdagsvalen om man lägger sig si eller så. Allt det där tillhör avdelningen dagdrömmeri.

Tänk om (v):s nya partiledare hade stått upp och börjat prata om vikten av starka sociala gräsrotsrörelser mot högerpolitiken och orättvisorna? Om han istället för att sätta allt focus på det meningslösa riksdags- och regeringsspelet pratat om människors självständiga organisering och uppbygget av folkliga protester?

Tänk om Jonas Sjöstedt hade vänt sig direkt till arbetare, lågavlönade, arbetslösa ungdomar, kvinnor och män som dagligen får känna av högerpolitikens verkningar med en stark appell om att nu ska kampen börja för att ändra styrkeförhållandena i samhället.

Tänk om han till och med vågat ta arbetarrörelsens ursprungliga och bevingade ord i sin mun, ”arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk”, och slungat dessa som en utmaning över landet. Nu,nu, ska vi lägga all vår tid och kraft på att understödja människornas resning på arbetsplatser, gator och torg.

Då, , hade (v) kunnat påbörja förvandlingen till ett verkligtvänster-parti i dess rätta bemärkelse, en företrädare för en levande klass-rörelse. En sådan politisk linje och praktik hade naturligtvis också i längden gett utslag i form av röster (om partiet klarade av att stå pall i de kommande sociala striderna), men framför allt hade partiet skaffat sig den enda möjliga styrkepositionen för ett vänsterparti – nämligen som upprorets röst.

You may also like...