Läraravtalen ut på omröstning‏!

Vid 20 års ålder har alla en lång erfarenhet av yrket lärare. Visserligen inte det undervisande perspektivet utan som elev eller student. Dock en långvarig erfarenhet som avsatt spår. Tidigare var söktrycket i Sverige till läraryrket högt men idag kommer i princip alla som vill bli lärare, in på utbildningen.

Löner är förstås alltid viktiga och medlemmarna bör få möjlighet i avtalsförhandlingarna agera för sina åsikter, och det kollektivt. Skolvärlden 2/12 hade flera sidor om lärarlöner och antalet sökande till utbildningar.

Men lönerna är inte avgörande för söktrycket till lärarutbildningarna. Till lärar- och läkarutbildningarna är inte samma individer behöriga att söka. Antagligen är få sökande till lärarlinjen behöriga till läkarlinjen. Samma diskrepans gäller förmodligen i Finland. Där är det mycket lättare att komma in på läkarlinjen än klasslärarlinjen (lärare för åldrar upp till årskurs 6) vilket beror helt enkel på behörighetskraven. För att läsa till läkare krävs att man avlagt studentexamen på vissa kurser, som anses svåra. Den som vill klara sina studentexamen och känner sig osäker på dessa kurser, väljer alltså andra ämnen för examen och blir därmed inte behörig till läkarlinjen.

Söktrycket är mycket stort till femåriga klasslärarlinjen i Finland. Lärarna har hög ”status”, de är väl sedda av samhället och av föräldrarna. Men lönerna är inte så mycket högre än en busschaufför och mycket under läkarens. Lön och status har inte självklart samband.

För att höja statusen för lärare förlitar sig Mette Fjelkner mycket på lönerna, men även lärarlegitimationen, vilket är oroande. För det första skulle antagligen legitimationen införts oavsett vad lärarfacken uttryckte i frågan. I den proposition som lades för riskdagen inför lagförslaget står på sid 79 Den nya regleringen svarar mot de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU…” Den nya regleringen, alltså införandet av lärarlegitimationen, är en följd av medlemskapet i EU. Visserligen är EU-direktiven ingen naturlag, men för att stoppa dessa krävs stor mobilisering. Regeringen ser framför sig i propositionen, precis som Fjelkner, att statusen för lärare skulle höjas i och med en lärarlegitimation. Frågan är var kopplingen finns mellan en legitimation och status. Ser eleverna, föräldrarna, rektorerna eller arbetsgivarparten i förhandlingarna annorlunda på lärarkollegiet? På vilket sätt har bilden förändrats?

Därmed kommer vi över till ”för det andra”. En fackförening skall använda det som är styrkan i organisationen: Medlemmarna. I en avtalsrörelse bör ledningen för fackföreningen organisera sina medlemmar, dels för att ringa in vad medlemmarna anser är viktiga frågor och dels visa att ledningen driver medlemmarnas krav. Vi medlemmar har inte organiserats på basplanet för att gemensamt formulera avtalskrav, vi har inte gemensamt diskuterat vad som kan vara vårt svar om arbetsgivaren inte tar våra krav på allvar. Det här är inte lätta saker, jag är mycket medveten om det. Fackföreningarna i Sverige har inte tradition av att använda sin styrka utan har skapat en tradition där medlemmarna skall lita på enskilda individer i ledningen som manglar fram ett avtal. Istället för en gemensam diskussion om våra förhållanden på arbetsplatserna har vi fått individuella löner som splittrar kollektivet. Den enskilde medlemmen känner sig dum i förhandlingsfrågor när det är den enskilde medlemmen som är experten och förhandlarna enbart borde vara våra megafoner.

Ett första steg till en fackförening där medlemmarna är styrkan, vore att återinföra avtalsomröstningar.

Kirsti Forstén, medlem i SP-Göteborg

En förkortad version av artikeln är tidigare publicerad i Skolvärlden

You may also like...