I det grekiska valet har vänstern gått kraftigt framåt, men det är ändå mycket oklart om dessa partier kan hamna i en regering. Det troligaste scenariot är att Ny Demokrati och Pasok bildar en minoritetsregering som behöver stöd av Gyllene gryning och/eller högerpopulistpartiet Oberoende greker (nytt parti som sannolikt tagit mycket röster från Ny Demokrati). Alternativet tycks ju i praktiken vara en vänsterregering. Hur det blir återstår att se. Men även om vänstern mot förmodan skulle bilda en regering så innebär detta faktiskt inte så mycket som man kan tro. Naturligtvis är det en kraftig markering mot nedskärningar, åtstramningspaket, finanspakt och nyliberalism.
Det största partiet, Syriza, har föreslagit en ”vänsterorienterad regering”, men vågar inte tala mot euron och EU. De är istället mer intresserade av ”lösningar” på skuldproblemet genom avtal med borgenärerna. Syriza är inte inriktade på att inställa betalningarna eller att vägra betala.
Kommunistpartiet (KKE) vägrar att erkänna skulden och är motståndare till mot EU:s åtstramningspaket och finanspakter, men anser att förändringar förverkligas genom parlamentariska kanaler och genom erövringen av majoriteten i parlamentet i val. KKE undviker alla öppna politiska konflikter och vägrar att delta i en gemensam front för en arbetar- och folkuppror. Ett sådant tillvägagångssätt är ett hinder för den folkliga kampen och för ytterligare folklig mobilisering.
Såväl KKE och Syriza förespråkar inomkapitalistiska och reformistiska lösningar på krisen. Några politiskt acceptabla sådana verkar faktiskt inte finnas. Inget av partierna förespråkar den argentinska modellen att med hjälp av stöd/uppbackning i form av folkliga mobiliseringar/krav få till stånd betalningsinställelse och omfattande nationaliseringar. KKE tar avstånd från folkliga mobiliseringar om det inte är fullständigt under partiets kontroll. Det tredje stora vänsterpartiet har inte heler någon annan politik än ett förespråkande av inomkapitalistiska lösningar och överenskommelser med trojkan.
Det finns ett behov av mobilisering och organisation för de mål och krav som verkligheten själv har satt på dagordningen (radera skulden, lämnar euroområdet och EU, nationalisering och arbetarkontroll). Det kan genomföras genom en enad front av alla dem som vill ha en brytning med systemet och en revolution, genom att utvidga och stärka det folkliga upproret i kombination med strejker, ockupationer, demonstrationer, även genom organisation och samordning av kampen på gräsrotsnivå på ett anti-kapitalistiskt program. Det är sättet att få människor som arbetar makt, verklig demokrati i kombination med ett socialistiskt perspektiv.
En vänsterregering i Grekland skulle sannolikt att bli en stor besvikelse för det grekiska folket. Något som på sikt kan innebär ett ökat stöd för nationalistiska, fascistiska och högerextrema partier och deras förslag på lösningar. De reformistiska vänsterpartierna SYRIZA, KKE och DIMAR har inga egentliga svar på problemen och krisen. Trost valresultatet verkar det dock inte sannolikt att det skulle bli nån vänsterregering i Grekland då majoriteten i parlamentet ändå verkar vara höger. Med en högerregering är det endast folkliga mobiliseringar och fortsatt kamp på arbetsplatser och gator som kan förhindra fortsatta åtstramningar och nedskärningar. Hur konstigt det än låter så är det också den enda framkomliga vägen för vanligt folk även om det skulle bli en vänsterregering.
Kort sagt är ingenting löst i Grekland, inget har egentligen förändrats trots den kraftiga vänstervinden i valet och för att få stopp på nedskärningar och åtstramningar krävs folkliga protester och folklig kamp. Ingenting vinns genom proteströstande allena.
Läs också: ”Vargen är här!”