Årtiondena efter andra världskrigets slut innebar en omfattande utbyggnad av den sociala välfärden i Sverige. Sjukvård, äldrevård och universitetsutbildning blev nu tillgängliga för det stora flertalet medborgare och inte endast ett privilegium för de välbeställda klasserna.
Bidragsreformer, som exempelvis barnbidrag och ATP-pension, innebar avsevärt förbättrade levnadsvillkor för stora delar av befolkningen.
Den offentliga expansionen var delvis en konsekvens av socialdemokraternas sociala efterkrigsprogram, men drevs också fram av de krav på ökad social rättvisa och inflytande som fördes fram av fackföreningsrörelsen och breda folklager.

Utbyggnaden av välfärdsinstitutionerna innebar också en verklig jämställdhetsreform eftersom andelen förvärvsarbetande kvinnor ökade avsevärt; från 51 till 80 procent mellan 1961 och 1990.
Fram till början av 1980-talet expanderade offentliga sektorn för att som mest uppgå till cirka 33 procent av BNP. Under 1990-talets och 2000-talets nedskärningspolitik, har den offentliga sektorns andel däremot stadigt minskat och hundratusentals jobb försvunnit.
Inom äldrevården har besparingarna medfört att bara 35 procent av den äldre befolkningen år 2009 hade tillgång till offentligt finansierad vård jämfört med 62 procent 1980.

En allvarlig konsekvens av detta är att 100 000 personer, mestadels lågavlönade kvinnor, har minskat sin arbetstid eller helt slutat arbeta för att kunna ta hand om sina föräldrar.
Det är en utveckling som innebär lägre inkomst, minskad pension och mindre fritid för de vårdande anhöriga, samtidigt som stat och kommun går miste om stora skatteintäkter när politikerna genom nedskärningspolitiken frånsäger sig allt mer av ansvaret för äldrevården.

Kommunals ordförande, Anneli Nordström, har givetvis helt rätt då hon nyligen gav alla ansvariga politiker skulden då de prioriterar skattesänkningar istället för mer pengar till äldreomsorgen. Det återstår emellertid att se hur hon och övriga fackföreningsledare tänker agera för att utöva tryck på de politiska makthavarna i syfte att ändra den politiska kursen.
Att enbart förlita sig på ett regeringsskifte kommer inte att förändra mycket, då socialdemokraterna till stora delar har accepterat moderaternas ekonomiska politik.

Ett första viktigt steg vore att Anneli Nordström och Kommunal tar kamp för s-kvinnornas gamla krav på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, vilket skulle innebära ökade inkomster och mer fritid för löntagarna.
Den samlade arbetarrörelsen skulle därigenom få förstärkt politiskt självförtroende att gå vidare i kampen för ett samhälle där människans behov sätts i centrum och äldrevården blir tillgänglig för hela befolkningen genom att byggas ut till full behovstäckning.

Årtiondena efter andra världskrigets slut innebar en omfattande utbyggnad av den sociala välfärden i Sverige. Sjukvård, äldrevård och universitetsutbildning blev nu tillgängliga för det stora flertalet medborgare och inte endast ett privilegium för de välbeställda klasserna.
Bidragsreformer, som exempelvis barnbidrag och ATP-pension, innebar avsevärt förbättrade levnadsvillkor för stora delar av befolkningen.
Den offentliga expansionen var delvis en konsekvens av socialdemokraternas sociala efterkrigsprogram, men drevs också fram av de krav på ökad social rättvisa och inflytande som fördes fram av fackföreningsrörelsen och breda folklager.

Utbyggnaden av välfärdsinstitutionerna innebar också en verklig jämställdhetsreform eftersom andelen förvärvsarbetande kvinnor ökade avsevärt; från 51 till 80 procent mellan 1961 och 1990.
Fram till början av 1980-talet expanderade offentliga sektorn för att som mest uppgå till cirka 33 procent av BNP. Under 1990-talets och 2000-talets nedskärningspolitik, har den offentliga sektorns andel däremot stadigt minskat och hundratusentals jobb försvunnit.
Inom äldrevården har besparingarna medfört att bara 35 procent av den äldre befolkningen år 2009 hade tillgång till offentligt finansierad vård jämfört med 62 procent 1980.

En allvarlig konsekvens av detta är att 100 000 personer, mestadels lågavlönade kvinnor, har minskat sin arbetstid eller helt slutat arbeta för att kunna ta hand om sina föräldrar.
Det är en utveckling som innebär lägre inkomst, minskad pension och mindre fritid för de vårdande anhöriga, samtidigt som stat och kommun går miste om stora skatteintäkter när politikerna genom nedskärningspolitiken frånsäger sig allt mer av ansvaret för äldrevården.

Kommunals ordförande, Anneli Nordström, har givetvis helt rätt då hon nyligen gav alla ansvariga politiker skulden då de prioriterar skattesänkningar istället för mer pengar till äldreomsorgen. Det återstår emellertid att se hur hon och övriga fackföreningsledare tänker agera för att utöva tryck på de politiska makthavarna i syfte att ändra den politiska kursen.
Att enbart förlita sig på ett regeringsskifte kommer inte att förändra mycket, då socialdemokraterna till stora delar har accepterat moderaternas ekonomiska politik.

Ett första viktigt steg vore att Anneli Nordström och Kommunal tar kamp för s-kvinnornas gamla krav på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, vilket skulle innebära ökade inkomster och mer fritid för löntagarna.
Den samlade arbetarrörelsen skulle därigenom få förstärkt politiskt självförtroende att gå vidare i kampen för ett samhälle där människans behov sätts i centrum och äldrevården blir tillgänglig för hela befolkningen genom att byggas ut till full behovstäckning.