Tio teser om extremhögern i Europa

1. Valet till Europaparlamentet bekräftar en tendens som varit synlig i de flesta länderna på kontinenten, nämligen extremhögerns spektakulära framgång. Det är ett fenomen utan sin like sedan 30-talet. I flera länder fick dessa rörelser mellan 10 till 20 procent av rösterna. I tre länder, Frankrike, England och Danmark når de redan 25-30 procent av rösterna. Deras inflytande är dessutom större än deras väljarbas eftersom deras idéer smittar ner den ”klassiska” högern och även en del av den social-liberala vänstern. I Frankrike är situationen mest allvarlig. Nationalfrontens genombrott övergår alla förutsägelser inklusive de mest pessimistiska. – Det är fem minuter i midnatt, skrev Mediapart nyligen i en ledare.

2. Det är en mycket diversifierad extremhöger. Vi ser allt ifrån oblyga nynazistiska partier som grekiska Gyllene gryning till borgerliga krafter helt integrerade i det parlamentariska spelet som UDC i Schweiz. Vad de har gemensamt är en chauvinistisk nationalism, xenofobi, rasism, hatet mot invandrare -speciellt utomeuropeiska – mot romerna (Europas äldsta folk), islamofobin och anti-kommunismen. I flera fall kan vi lägga till antismetism, homofobi, misogyni, förakt för demokrati, och eurofobi. I andra frågor som exempelvis för eller emot nyliberalismen och åtskillnaden av stat och religion är rörelsen mer splittrad.

3. Det är ett misstag att se fascismen och antifascismen som fenomen i det förflutna. Visst, vi har inte i dag fascistiska masspartier jämförbara med Hitlers nazistparti på 30-talet, men redan då kunde inte fascismen sammanfattas i en enda modell. Den spanska frankismen och salazarismen i Portugal skilde sig mycket från modellerna i Italien och Tyskland.
En betydande del av dagens europeiska högerextremism har en direkt likhet med fascismen och/eller nynazismen. Det gäller Gyllene gryning, ungerska Jobbik, Svoboda och den ukrainska Högersektorn. Men samma sak gäller i en annan form för franska Nationalfronten, FPÖ i Österrike, belgiska Vlaams Belang och andra där grundarna hade direkta band med den historiska fascismen och krafter som kollaborerade med Tredje Riket.
I andra länder som Holland, Schweiz, England, Danmark, har de högerextremistiska partierna inte ett fascistiskt ursprung, men de delar rasismen, xenofobin och islamofobin med dem. Ett argument för att extremhögern har förändrats och inte längre har mycket gemensamt med fascismen är att den accepterar den parlamentariska demokratin och vägen via valurnorna till makten. Då ska vi komma ihåg att en viss Adolf Hitler intog regeringstaburetterna efter ett regelrätt val till Reichstag och att marskalk Pétain valdes till statschef av det franska parlamentet. Om Nationalfronten kommer till makten via allmänna val – en hypotes som tyvärr inte kan avfärdas – vad blir det då kvar av demokratin i Frankrike?

4. Den ekonomiska krisen som sedan 2008 härjar i Europa har huvudsakligen i större utsträckning favoriserat extremhögern än den radikala vänstern, med Grekland som undantag. Proportionerna mellan de två styrkorna är i total obalans till skillnad från situationen i Europas trettiotal då vi i flera länder såg en parallell tillväxt av fascismen och den antifascistiska vänstern.
Dagens extremhöger har utan tvekan tjänat på krisen, men det förklarar inte allt. I Spanien och Portugal, två länder som drabbats hårdast av krisen, förblir extremhögern marginell. I Grekland där Gyllene gryning haft en exceptionell tillväxt är den ändå kraftigt förbisprungen av Syriza, den radikala vänsterkoalitionen. I Schweiz och Österrike, två länder som undgått krisen når den rasistiska extremhögern ofta över 20 %. Därför måste vi undvika vulgärekonomiska förklaringar som ofta förs fram av vänstern.

5. Vissa historiska faktorer spelar utan tvekan en roll: en bred gammal antisemitisk tradition i vissa länder; en bestående kollaborationistisk strömning sedan andra världskriget; det koloniala arvet, som formade attityder och beteenden lång tid efter avkolonialiseringen, inte bara i de gamla kolonialmakterna utan i nästan alla Europas stater. Alla dessa faktorer finns på plats i Frankrike och bidrar till att förklara Nationalfrontens framgångar.

6. Begreppet «populism» som vissa politologer, media och även en del av vänstern använder är helt oanvändbart för att förklara de fenomen vi talar om och sprider bara förvirring. Om i Latinamerika under åren 1930 till 1960 begreppet svarade mot något relativt konkret som vargaism, peronism, osv, så är begreppets användning i Europa sedan 90-talet alltmer vagt och oprecist. Populismen definieras som en ”politisk hållning som tar ställning för folket mot eliterna”, vilket gäller för i stort sett alla rörelser och politiska partier.
Detta pseudo-koncept applicerat på extremhögern, leder medvetet eller omedvetet till att legitimera den, göra den mer acceptabel för att inte säga sympatisk. Vem är inte för folket mot eliterna? Begrepp som förargar undviks noggrant, rasism, xenofobi, fascism och högerextremism.
”Populism” används också på ett medvetet mystifierande sätt av nyliberala ideologer för att skapa ett amalgam mellan extremhögern och den radikala vänstern, karaktäriserade som ”högerpopulism” och ”vänsterpopulism” eftersom de är i opposition till den liberala Europapolitiken.

7. Hela vänstern med några få undantag undervärderar allvarligt faran. Den har inte sett den bruna faran komma och har därför inte funnit det nödvändigt att ta initiativ till en antifascistisk mobilisering. För de inom vänstern, som ser extremhögern som en biprodukt av krisen och arbetslösheten, är det orsakerna som vi måste angripa och inte det fascistiska fenomenet i sig. Det är ett typiskt vulgärekonomiskt resonemang som avväpnat vänstern inför rasismens, xenofobins och den högerextremistiska nationalismens ideologiska offensiv.

8. Ingen social grupp är immun mot den bruna pesten. Högerextremistiska idéer, speciellt rasismen, har smittat ner en stor del av inte bara småborgerskapet och de arbetslösa utan också arbetarklassen och ungdomen. I fallet Frankrike är detta särskilt frapperande. Dessa idéer har inte en direkt koppling med invandringens verklighet. Antalet röster för Nationalfronten är exempelvis speciellt högt i vissa landsbygdsorter där man aldrig sett röken av en invandrare.
De invandrade romerna, som nyligen varit utsatta för en imponerande hysterisk våg av rasism, med benäget bistånd från den dåvarande ”socialistiske” inrikesministern Manuel Valls, är färre än 20 000 i hela Frankrike.

9. En annan «klassisk» vänsteranalys av fascismen är den som förklarar att den huvudsakligen är ett instrument för storkapitalet att krossa revolutionen och arbetarrörelsen med. Men i dag då arbetarrörelsen är mycket svag och det revolutionära hotet obefintligt har storkapitalet inget intresse av att stödja de högerextremistiska rörelserna och därför existerar inte hotet om en brun offensiv.
Det handlar än en gång om en vulgärekonomistisk vision, som inte tar hänsyn till de politiska fenomens egen autonomi – att väljarna kan välja ett parti som inte har storborgarnas favör – och som tycks ignorera att storkapitalet kan anpassa sig till alla sorters politiska regimer utan att beröras.

10. Det finns inga magisk recept för att bekämpa extremhögern. Vi måste med en kritisk blick inspireras av gångna antifascistiska traditioner och samtidigt kunna nyskapa för att möta nya former av högerextremism. Vi måste kunna kombinera lokala initiativ med välorganiserade och välstrukturerade sociopolitiska och kulturella enhetsorganisationer på nationell och kontinental nivå.
En enhet kan realiseras punktuellt med hela det ”republikanska” spektrumet, men en organiserad antifascistisk rörelse blir endast effektiv och trovärdig om den drivs av krafter som befinner sig utanför den dominerande nyliberala konsensusen. Det är en kamp som inte kan begränsas inom ett lands gränser utan som måste organiseras på europeisk nivå. Kampen mot rasismen och solidariteten med dess offer är en essentiell del i motståndet.

Michaël Löwy (Översättning Benny Åsman)

Michael Löwy är veteran i Fjärde Internationalen som bidragit med många givande historiska analyser, bland annat av Rosa Luxemburgs betydelse. Sedan ett par decennier ägnar han det mesta av sin energi till att utveckla idéerna om vad vi menar med ekosocialism. Texten publicerades på franska den 1 juni. Michael föddes i Brasilien 1938 men bor sedan många år i Frankrike.

You may also like...