Vänsterpartiet och tendensfriheten

I Flammans spalter och på andra håll har man under hösten diskuterat principen om så kallad tendensfrihet, som handlar om partimedlemmars rätt att sluta sig samman för att utarbeta och driva politiska frågor. Flera debattörer har framfört åsikten att tendensfrihet borde införas i Vänsterpartiet, medan andra argumenterat emot.

Hos Socialistiska Partiet är rätten till tendens- och fraktionsbildning inskriven i stadgarna, därför att man menar att den är en hörnsten i en fungerande partidemokrati där medlemmar kollektivt kan utarbeta politiska förslag, föra ut dem till diskussion och så vidare, och därigenom ges möjligheter att påverka partiets politik och effektivt bekämpa s k byråkratisk centralism.

Förbud mot tendenser och fraktioner fanns inte i partierna i arbetarrörelsens barndom. Inte heller i Första och Andra internationalen eller i Kommunistiska internationalen (Komintern). Det var först 1921 som det sovjetiska kommunistpartiet införde fraktionsförbud (inte tendensförbud), vilket sedan spreds till de övriga Kominternpartierna.
Ett argument som de som är emot fraktioner och tendenser brukar framföra, är att sådana leder till sönder­slitande fraktionskamp och annan oreda. Genom att förbjuda dem skulle man kunna undvika detta. Men hur har det fungerat i praktiken?

Vänsterpartiet och dess föregångare SKP/VPK har förvisso inte förskonats från fraktions­strider. Ofta har de resulterat i splittringar, där de 1924 och 1929 är de mest kända. Av dessa var den senare särskilt fatal (majoriteten av partiet bröt).
Under 30- och 40-talet var det lugnare, men under dessa år förlorade ändå SKP många medlemmar (i samband med Moskvarättegångarna, Molotov-Ribbentrop-pakten och Vinterkriget, samt under kalla kriget från slutet av 1940-talet), även om det inte bildades någon opposition eller ens fördes några debatter (folk bara lämnade).
I början av 50-talet uppstod en vänsterstalinistisk opposition kring riksdagsmannen Set Persson. Denne bröt 1953 med SKP och bildade 1956, tillsammans med något hundratal meningsfränder, Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund (SKA), som senare också tog ställning för Kina i konflikten med Sovjet.

På 1960-talet tog fraktionerandet fart på allvar, vilket delvis hade internationella orsaker. Startskottet var debatten 1962-63 inför SKP:s 20 kongress, där det framträdde flera olika riktningar (däribland Moskva-kommunister, titoister och maoister). En del av de oppositionella gick senare över till socialdemokratin, medan maoisterna 1967 bröt sig ur och grundade KFml (till vilken även resterna av SKA anslöt sig). Därpå revolterade Vänsterns Ungdomsförbund mot moderpartiet, en brytning som fullbordades 1970. Sedan kom APK-utbrytningen 1977, där ”Moskvakommunisterna” sade tack och adjö efter över ett årtionde av fraktionsverksamhet.

Bland nyare fraktioner kan nämnas Vägval vänster (bildades 2004), som dock inte ledde till någon regelrätt brytning, men väl till att ett antal ledande vänsterpartister gick över till SAP och Miljöpartiet.

Vi kan alltså konstatera att avsaknaden av tendensfrihet inte har förhindrat uppkomsten av oppositionella strömningar och splittringar. Det är faktiskt tvärtom så, att avsaknaden av ett reglerat sätt att öppet och organiserat debattera viktiga frågor – skapar en grogrund för kotteribildningar, hemlighetsmakeri, mygel, ryktesspridning och kuppmakeri. Ibland har de oppositionella inte ansett sig ha möjligheter att göra sina röster hörda i partiet och har då i stället utnyttjat den borgerliga/socialdemokratiska dagspressen, vilket förgiftat diskussionsklimatet och gjort det svårare att lösa motsättningarna. Med tendensfrihet skulle flera politiska strider ha kunnat föras under kamratligare former och meningsskiljaktigheterna diskuteras grundligare, vilket skulle ha kunnat förhindra splittringar/avhopp eller åtminstone begränsa skadorna. Och vi ska heller inte underskatta den skolande betydelse som sådana debatter kan få.

Martin Fahlgren
Debattinlägg ursprungligen publicerat i Internationalen

You may also like...