Friska vindar från Europas sjuke man

intis profilbildSå brukade England kallas på sjuttiotalet, Europas sjuke man. Landet som slets sönder av strejker och vars ekonomi släpade efter i stort sett hela Europa. Åttiotalets nyliberala kur var så väl paketerad att hela det politiska mittfältet svalde budskapet, men så här trettiofem år senare kan vi konstatera att inga stålbad bet. Med högerreaktionärer på framfart och ett samhälle i konstant utförsbacke är England sjukt som aldrig förr. Att en socialist skulle komma till makten i det fullständigt förborgerligade New Labour i det här läget var det få som anade – och för ett etablissemang som vant sig med att styra landet utan att behöva ta hänsyn till människors verklighet var det förstås allt annat än välkommet. 

Hela 2016 har vi kunnat följa en massiv medial kampanj där i stort sett varje större tidning, från vulgärkonservativa Daily Mail till vänsterstämplade The Guardian har varit plattform för högern, antingen inom eller utanför Labour. Man var rörande överens om vikten av att Jeremy Corbyn inte skulle bli partiledare igen.
Ovalbar, sa Bill. Ändå kunde Corbyn förra veckan räkna in en vinst med sextio procents stöd. Detta trots att partiet kämpat hårt för att kunna stänga ute så många nya Laboursympatisörer som möjligt.
Mittenväljarna lämnar sa Bull, trots att man verkligen kan fråga sig om vilken nytta det berömda mittenväljarspöket egentligen gjort för partiet. I sin jakt på den evigt hägrande medelklassen har Labour, liksom så många av sina socialdemokratiska syskonpartier på kontinenten, lyckats skapa ett så litet stöd för sin politik att det är omöjligt att få egen majoritet. De köpstarka delarna av mellanskiktet som alla slåss om är en vacklande bundsförvant som lika gärna söker sig ytterligare högerut, samtidigt som den systematiskt förbisedda arbetarklassen förloras segment för segment i takt med varje sviket löfte.

Nu skall vi inte tro att den europeiska socialdemokratins mittenvandring handlar så mycket om valstrategi som partiernas starka band med kapitalet. Ingen politiker som planerar sin framtida karriär i finanssektorn vill bita den hand som kommer att föda en. Valet – och ännu mer – omvalet av Corbyn är inte främst en valstrategisk omsvängning utan markerar ett politiskt skifte där banden mellan det politiska och det ekonomiska etablissemanget börjar brytas upp. Det är detta som skapar upprorsstämning bland Labours ”backbenchers”.
Istället för den katastrof som Blairiterna varnade framträder nu brittiska Labour som Europas största vänsterparti – och de har en uttalad socialist som ledare. Vad Corbyn kommer gå för när striden börjar på allvar är det förstås för tidigt att sia om, men det är verkligen en utveckling som vi borde lära oss av. Att bygga ett framgångsrikt projekt handlar inte om att skapa det perfekta programmet utan om att skapa momentum kring en helt annan syn på politik än den förhärskande.

När stora delar av svensk vänster nu sliter håret av varandra i frågan om nazister borde ha stängts ute från Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är det dags att stanna upp och se sig omkring, för oavsett vilken uppfattning man landar i är det dags att inse att positionen vi satt oss i har gjort oss till kommentatorer av samhällsutvecklingen istället för pådrivare. I framtiden kommer nazisttidningen Nya Tiders deltagande på en bokmässa kunna betraktas som ett tecken i tiden, en fingervisning om vart samhället var på väg just då, men det kommer aldrig vara den punkt i historien där kampen avgjordes. Det är den större striden vi måste fokusera på.

You may also like...