Återta den förlorade marken

cropped-Omslagsbild-FB-1-maj-2016-2.jpg


den social­demokrati som inte talar om sociala lösningar på samhällets problem fasar ut sig själv som politisk kraft


intis profilbildFörra helgen inleddes operationen att driva ut IS-trupperna ur det ockuperade Mosul i norra Irak. När nyheten nådde Sverige hände emellertid något märkligt i medias rapportering. Den stora frågan var plötsligt inte längre hur civilbefolkningen i miljonstaden skulle drabbas av en belägring utan hur Sverige skulle avstyra en ny flyktingvåg. Regering och opposition var rörande överens om att de skärpta gränskontrollerna nu måste förlängas. IS måste besegras till när sagt varje pris betonade Löfven, men tydligen inte till priset av att låta drabbad civilbefolkning hitta en trygg hamn medan hemlandet jämnas till marken.

Att positionera sig som ett flyktingmottagande land i en kontinent av murar och taggtråd är förstås inte någon enkel sak, det skall ingen påstå. För att ett samhälle skall vara redo att möta de utmaningar som verkligheten ställer måste det vara socialt rustat. Och en regering som inte på något sätt vågar utmana den nyliberala ordning som utarmar allt gemensamt ägt – som låter de redan rika och mäktiga bli allt mäktigare och rikare – har förstås svårt att möta någon som helst utmaning.
Men det visar på en annan och närmast glömd sanning om politik, nämligen att den social­demokrati  som inte talar om sociala lösningar på samhällets problem fasar ut sig själv som politisk kraft. Om du steg för steg ger efter för samtidens reaktionära dynamik har du till slut ingen politisk plats kvar. Det är denna fälla som Europas socialdemokrati vandrat in i och ingenstans är det lika tydligt som i England. Symboliskt är det då passande att det är just i England som utvecklingen nu på allvar verkar brytas.

England; landet som gett reaktionära strömningar ett ansikte det senaste halvåret. Hur har nytillträdde Labourledaren Corbyn anpassat sig till stämningarna? Med Brexit har väl landets mellanskikt en gång för alla visat att opinionen för flyktingmottagande är väldigt liten, att inget parti som vill vara ”attraktivt” kan vara för mottagande? Corbyn har emellertid vägrat flirta med opinionen och vägrar konsekvent att skylla landets sociala problem på flyende människor. Det snabbt växande partiet pekar istället på politiska lösningar som bryter motsättningen mellan migration och välfärd.

Det är såklart så att den rörelse Labour håller på att bli inte erbjuder någon ”quick fix” på partiets minskade stöd, men till skillnad från vad högersossar på exempelvis svenska ledarsidor låtsas som, så erbjöd inte heller New Labour i Tony Blairs nyliberala tappning någon lösning. Men istället för den kris som Corbynledarskapet skulle föra med sig enligt såväl liberala som s-märkta tyckokrater så sker nu något helt annat i England. Hela den avgrundsdynamik som i årtionden förskjutit det politiska landskapet i konservativ, inskränkt riktning börjar brytas.
Fram tonar ett landskap där vänsterlösningar har sin givna plats. Englands konservativa premiärminister Theresa May pratar plötsligt om förnyelsebara bränslen och antyder åtgärder mot fossilkapitalets grepp över energisektorn. Betyder det att hon är mer progressiv än föregångaren Cameron? Förmodligen inte. Tories står konsekvent för en politik som inskränker alla möjligheter att föra miljöpolitik värd namnet. Däremot visar det på en annan och i grunden viktigare insikt; hur det politiska fältet förskjuts när en rörelse sätter sin prägel på det offentliga samtalet.

Så länge konservativa börjar anpassa sin ton till en växande vänsteropinion kommer deras plats på det politiska fältet att minska och detta ger i sin tur ytterligare momentum för en vänsterrörelse på frammarsch. Originalet vinner över kopian. En vänster som inte tror på vänsterlösningar har ingen framtid.

Veckans ledare i Internationalen

You may also like...