Gilbert Achcar: ”Det är en lång väg att gå och därför finns det hopp”

achar-marx2016På söndagseftermiddagen led den fullspäckade Marx-konferensen på ABF-huset mot sitt slut, men den libanesiske professorn Gilbert Achcar lyckades ändå gjuta lite nytt liv i den socialistiska analysen av de arabiska revolutionerna och läget i Syrien. I den stora ABF-salen tecknade han en komplex och detaljerad bild av skeendena i regionen inte bara de senaste åren utan bakåt genom decennierna.
– Det som började 2011 är en långvarig revolutionär process och detta är resultat av en strukturell, systemisk kris. En kris som inte kommer att upphöra utan en radikal förändring av hela strukturen, hela systemet inklusive ekonomin, samhället och de sociala klasserna samt de politiska regimerna. Krisen kommer att fortsätta under lång tid och den enda säkra förutsägelsen är att vi inte kommer att se någon stabilitet i den överblickbara framtiden. Den som tror att Sisi-regimen i Egypten är slutet lider av vanföreställningar. Sisi fortsätter samma ekonomiska politik som Muslimska brödraskapet bedrev, vilket är en förlängning av vad Mubarak-regimen har gjort och faktiskt allt som gjorts ända sedan Sadat. Det är en IMF-inspirerad ekonomisk politik som har producerat den enorma kris vi befinner oss i eftersom denna politik kombinerad med det specifika i regionen leder till ekonomisk stagnation.

Gilbert Achcar menar att processen i regionen kompliceras av närvaron av det han betecknar som reaktionär islamistisk fundamentalism i form av organiserad massrörelse.
– Den här rörelsen marginaliserades på 1950- och 60-talen av att en vänsterinriktad radikalisering och arabnationalism växte fram. Rörelsen användes av USA och Saudiarabien som ett ideologiskt vapen mot vänsternationalism och kommunistiska rörelser som också hade sina storhetstider i regionen, samt mot det sovjetiska inflytandet. Nationaliströrelserna besegrades i händerna på Israel 1967 och nederlaget fullbordades av krossandet av det palestinska motståndet i händerna på den jordanska monarkin. I perioden som kom därefter har vi överallt i arabvärlden sett ett högerskifte i regimerna som använde islamisk fundamentalism för att motarbeta vänsterradikalisering särskilt bland ungdomen. Den har blivit ett centralt instrument för folkliga protester mot regimerna. Det är en motsägelsefull relation som sträcker sig från samarbete med regimerna samtidigt som de kanaliserar massprotester, från ömsesidig tolerans till direkt konflikt.

För Achcar räcker det inte med ett binärt synsätt för att förstå den politiska situationen i länderna med arabiskspråkig majoritet.
– Till skillnad från klassiska revolutionära processer där det finns ett binärt förhållanden mellan revolutionen, kombinationen av de krafter som oavsett skillnader vill ha en grundläggande förändring och kontra-revolutionen som är regimen, har vi i regionen en triangulär situation där det finns en revolutionär pol, organisatoriskt svag i praktiskt taget alla exempel med undantag för Tunisien där det åtminstone fanns en stark och delvis oberoende arbetarrörelse. Men det dominerande draget är politisk och organisatorisk svaghet hos de krafter som skulle kunna representera upprorets strävanden.
Ändå lyckades de unga revolutionärerna delvis kompensera för de organisatoriska svagheterna när de i miljontals gick ut på gatorna och skakade om regimerna. Achcar menar att de kommentatorer i väst som lyfte fram användningen av sociala medier till viss del hade rätt.
– De unga människor som är avgörande för upproret lyckades använda sociala medier för att organisera sammankomsterna och demonstrationerna – så det finns ett korn av sanning i mediabeskrivningen av en ”facebook-revolution” även om det är en karikatyr. Men självklart påverkade sociala medier och ingrep i rörelsens händelseutveckling. På basis av dessa teknologier bör vi tänka om alla former av organisering men jag ser att det hos vänstern finns en stor eftersläpning i att göra så. Det som dock hände i regionen var att dessa teknologier lyckades kompensera bristen på fysiska nätverk. Men om du med virtuella nätverk kan kalla folk till demonstrationer och strejker så kan du inte vinna val – åtminstone inte i länder där internettillgången inte är så stor. Framförallt kan du inte bedriva kamp mot repressiva styrkor för det kräver fysiskt organiserade krafter.

En sak sociala medier inte kunde kompensera för var avsaknaden av tydliga representanter för revolutionens målsättningar.
– Huvudproblemet som mötte upproren var svagheten hos den revolutionära polens potentiella representanter. De står inför två kontra-revolutionära problem: på ena sidan de gamla regimerna och på den andra dess reaktionära islamiska fundamentalistiska utmanare. Den revolutionära polen har i de flesta fall istället för att röja en väg oberoende från båda krafter och kämpa för ett alternativ som är lika mycket mot båda, pendlat mellan att stödja den ena eller den andra kontrarevolutionära kraften, att spela den ena mot den andra och skifta allianser. Det var dålig politik som bidrog till marginaliseringen av dessa krafter. Situationen kom senare att domineras av sammandrabbningen mellan de två kontra-revolutionära polerna eftersom de islamistiska fundamentalisterna utnyttjade upproret till att tävla om makten med de forna regimerna.

Det dröjde inte länge innan olika geo-politiska krafter ingrep i händelseutvecklingen för att vakta sina egna intressen. Gilbert Achcar beskriver en fundamental förändring av USA:s roll i arabvärlden, en förändring delar av vänstern inte har förstått.
– Dessa tror att Obama bara är en fortsättning av George W Bush och att USA eftersträvar regimförändring, att de till exempel i Syrien är inblandade i att försöka byta regim. Det går emot inte bara fakta utan också de uttalanden som kommer från Washington vilka från början baserades väldigt mycket på det de kallade ”läxan från Irak”. Irak var naturligtvis ett stort nederlag för USA , kanske det viktigaste i USA-imperialismens historia, ja kanske mer än Vietnam ur vissa aspekter – inte för att Vietnamrörelsen inte var en mer imponerande rörelse utan på grund av vad som står på spel, den strategiska vikten av regionen och Irak. Lärdomen från detta förödande nederlag, som markerades av det faktum att USA lämnade Irak som ett land under Irans dominans – det är en total paradox att invasionen av Irak lämnade landet att domineras av USA:s ärkefiende i regionen men det är sanningen. Lärdomen de drog var att ”vi skulle inte ha avvecklat Baath-staten i Irak, vi skulle ha behållit den staten, tagit bort Saddam Hussein eftersom han har blivit diskvalificerad men behållit staten” – ett amerikanskt magasin har kallat det Saddamism utan Saddam.
Den syriska Baath-regimen består ju inte enbart av president Bashar al-Assad utan är en maktapparat. Denna maktapparat, berättar Gilbert Achcar, har USA från början velat bevara i Syrien.
– Några månader in i upproret, som var samma slags uppror som vi hade i alla länder i regionen, började Washington säga att Assad – med eskalering­en av repressionen och de snart tusentals döda 2011 – borde avgå. Obama sa att i Syrien är vi för den jemenitiska lösningen. Vad menade han med det? Genom den sortens överenskommelse man hade i Jemen avgick presidenten [Ali Abdullah Saleh] och lämnade makten till vice-presidenten samtidigt som denne behöll kontrollen av den största delen av de väpnade styrkorna och behöll parlamentsmajoriteten. Presidenten väntade tills han gick på offensiven igen. Avtalet i Jemen var dömt att misslyckas från början och det är ingen överraskning att det misslyckades på det här sättet och att vi nu har ett inbördeskrig i landet. Så Washington har varit angelägna om att bevara den syriska staten, den syriska regimen och ville få delar av oppositionen att ingå koalition med den gamla regimen – och de visste att förutsättningen för detta är att Assad avgår. Det har varit det förhärskande synsättet i Washington. Så till skillnad från vad många tror är den huvudsakliga utländska interventionen i Syrien inte amerikansk eller gulfstaternas utan det är självklart iransk och rysk. Det finns inget som kan jämföras med nivån på den ryska och iranska inblandningen.

Enligt Gilbert Achcar har Washington inte bara sökt bevara Baath-regimen (fast minus Assad) utan USA:s och dess allierades agerande har dessutom försvagat den demokratiska oppositionen.
– Gulfstaterna injicerade pengar, de finansierade de islamiska fundamentalistiska krafterna i oppositionen för det var ett sätt för dem att driva ut faran som den syriska revolutionen representerar. Eftersom den syriska revolutionen som en demokratisk, sekulär revolution 2011 inte bara var ett hot mot den syriska regimen utan för alla despotiska regimer i regionen och så klart de i gulfstaterna. Så det var taktiken, att kooptera upproret.

Bland delar av vänstern pratar man mycket om det amerikanska stödet till vissa rebellgrupper. Men enligt Achcar har USA hela tiden sett till att inte rubba maktbalansen till de demokratiska krafternas favör.
– Mycket av bombningarna i Syrien sker med oljefatsbomber som kastas ner från helikoptrar. Helikoptrar är ett relativt enkelt mål om du har luftvärnsmissiler men om du inte hör om det i Syrien är det för att oppositionen inte har luftvärnsmissiler och det är för att det finns ett veto från Washington mot varje leverans av sådana vapen. Det är inte bara att Washington inte förser oppositionen med sådana vapen, utan att de även förhindrar sina allierade i regionen att leverera sådana vapen. Turkiet är en tillverkare av luftvärnsvapen under amerikansk licens men de tillåts inte leverera sådana missiler till oppositionen.

Ansvaret faller tungt på många av de inblandade staterna, det intrycket förstärks under Achcars föreläsning.
– Det vi ser är ett globalt och kollektivt ansvar för de fruktansvärda massakrerna och förstörelsen av Syrien. Ansvaret faller självklart först och främst på den syriska regimen, dess iranska och ryska uppbackare men ansvaret är också Washingtons som låter detta fortgå genom att förhindra den syriska oppositionen från att få de defensiva vapen som den behöver för att balansera regimens flygvapen som är den främsta anledningen till dess överlägsenhet.

Gilbert Achcar tillfrågas ofta om att försöka förutspå vad som kommer att hända framöver. Själv ser han sig varken som pessimist eller optimist men däremot ser han att det finns hopp.
– Det är en lång väg att gå och det finns därför fortfarande hopp. Detta hopp förkroppsligas av den revolutionära ungdomen som politiserades av upproren. Denna ungdom har inte blivit krossad, den har inte tryckts undan – den finns där, även i ett land som Syrien trots de enorma massakrerna! En stor del av de här människorna är i exil i dag eftersom de inte har kunnat hitta en plats för sig i sammandrabbningen mellan en barbarisk regim och krafter som är antitesen mot de strävanden dessa unga har. Ungdomens missnöje över det som händer omsätts idag passivt eller negativt efter att tidigare ha omsatts positivt genom upproren 2011. Nu ser vi att detta uttrycks genom avståndstagande. I valen i de två länder där allting började – Egypten och Tunisien – de senaste två åren har vi sett extremt lågt valdeltagande bland ungdomen och det är väldigt talande: de ser ingen kraft som kan förkroppsliga deras strävanden. Men det finns en potential.

Text och foto:
Arash Gelichkan

Ursprungligen publicerad i Internationalen

*Gilbert Achcar
Socialistisk aktivist, född i Libanon 1951. Under många år en del av den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalens dagliga ledning. Samtidigt undervisade han vid universitetet i Paris, senare vid universitetet i Berlin. Sedan 2007 är han professor vid Londons universitet vid dess School of Oriental and African Studies. 
Alltsedan den arabiska revolutionens första dag har han gett många bidrag till analysen. Inte minst när det gäller Syrien. Hans politiska slutsatser finns formulerade i boken The people want, av Le Monde prisad som ”en av de bästa analyserna av den samtida arabiska världen”.

You may also like...