Sandlådepolitik på avgrundens rand


När högern nu talar om att ”lyssna på oron” bland de som röstar rasistiskt betyder det inte att de faktiskt vill lyssna på hur människors tillvaro och tankevärld ser ut, utan att de vill exploatera stämningarna.


intis profilbildAtt lyssna på den svikna arbetarklassen blev plötsligt devisen för dagen. En yrvaken höger som insett att den till synes odödliga nyliberalismen inte längre bär sin egen framgångsberättelse ropar plötsligt om att lägga örat mot marken. Det kan låta som goda nyheter, men är faktiskt en oroande utveckling. För vilket ”folk” är det man talar om? Vilken del av ”arbetarklassen” skall man lyssna på? Den delen som röstar rasistiskt såklart!
Nu är inte högerpopulism ett arbetarklassfenomen, utan stämningar som vunnit insteg i alla klasser. För en liberalt färgad vänster är analysen klar: det är rasism som enar dem som röstar på högerpopulisterna – och så är det såklart. I brist på andra politiska dimensioner blir rasism och reaktionära värde­ringar den viktigaste faktorn. Det går att se i attitydförändringar bland väljarkåren. Men att oro för migrationspolitiken växt förbi oron för skenande klyftor och nedmontering av välfärdssamhället betyder inte att klyftorna minskar, eller att välfärdssamhället slutat nedmontera, bara att frågorna försvunnit från den politiska kartan. Och vad värre är passar ju detta den politiska kursen. Kapitalismen kan leva med stängda gränser och panik­stämning i hela samhället. Kan fokus flyttas från den ekonomiska politiken så görs det nästan till vilket pris som helst. Det svider säkert i samvetet hos många liberalt sinnade närings­idkare, men degen måste in.

Krigsrubrikerna om den havererade ”feministiska” snöröjningen i Stockholm är som ett sandlådeexempel på det politiska läget. Snöröjning är utlagt på entreprenad, till en kostnad som inte räcker till för att hantera plötsliga snöoväder. Det politiska styret paketerar om snöröjningen, i detta fall profilerades det som en plan för feministisk snöröjning vilken skulle göra framkomligheten för fotgängare bättre, trots att ingenting i grunden ändrats. Så kom ett nytt oväntat snöoväder med påföljande trafikstörningar. Dags att diskutera hur upphandlingarna egentligen fungerar när gatorna skall hållas framkomliga? Såklart inte.
Högermedia och politiker som borde, eller som faktiskt, vet bättre, slår på krigstrumman för att få ut maximal politisk konflikt ur en fråga som i grunden handlar om hur illa offentliga medel idag hanteras. Det vill säga hellre än att diskutera en fråga där en systemkritisk vänster har något att vinna (resursfördelning, gemensam infrastruktur) så hetsar man. Högern kanske vinner en poäng och lyckas få en och annan att vända feminismen ryggen i tron om att den nu ”gått för långt”, men den långsiktiga effekten är minskat förtroende för politiken i stort. Och snöröjningen? Den kommer fortsätta fungera exakt likadant och ställa till med exakt samma problem vid nästa plötsliga snöoväder.

Det kan tyckas som en banal liknelse, men exakt så här ser det politiska klimatet ut idag. Och precis som att vänstern inte skall falla i fällan att försvara Stockholms stads undermåliga snöröjningskapacitet, bara för att den kallas feministisk, skall vi inte falla i fällan att försvara dagens politiska ordning, bara för att den är hotad från höger.
När högern nu talar om att ”lyssna på oron” bland de som röstar rasistiskt betyder det inte att de faktiskt vill lyssna på hur människors tillvaro och tankevärld ser ut, utan att de vill exploatera stämningarna. Det kommer inte innebära någon återgång till den humant paketerade nyliberalismen som markerade det åttaåriga alliansstyret av Sverige, den tiden är förbi. Nu kan högern bara hoppas på att rida den reaktionära hydran medan den tillgodoser näringslivets intressen.

Och vänstern? Vi måste formulera egna offensiva alternativ, med gemensamma lösningar på de problem vi gemensamt står inför.

Veckans ledare i Internationalen

You may also like...