Fidel är död – Leve revolutionen

fidel


Det som får högern att se svart är, när det kommer till kritan, inte diktatur eller brist på yttrandefrihet, utan försök att gå en annan väg än marknadsekonomins.


Återigen vandrar Fidels spöke över Europa. Tårögda liberaler som aldrig för en sekund beklagar sig över högerregimer världen över sprider med den kubanske ledarens död sina domar över den lilla oppositionella ön runt hörnet från USA (jämför med vad som skrevs när Thailands regent Bhumibol dog för en dryg månad sedan). Låt oss vara på det klara med vad tårarna över Kubas folk och brister på frihet egentligen handlar om, vad än högerdebattörerna försöker intala oss och sig själva. Om Kuba skulle öppna sin marknad totalt för kapitalet så skulle det inte göra någon skillnad om landet fortsatte att vara en enpartistat, ingen liberal skulle längre prata om Kuba. Det som får högern att se svart är, när det kommer till kritan, inte diktatur eller brist på yttrandefrihet, utan försök att gå en annan väg än marknadsekonomins.

Inom delar av vänstern är det också svårt att diskutera Kuba med behållen trovärdighet. Många är de som i sitt värnande av den kubanska revolutionens landvinningar fastnat i ensidigt försvar eller förnekande av den kubanska statens repressiva sidor.

Bland oss som försvarar Kuba hävdas att bristen på demokrati framtvingats av blockaden och de enorma resurser främst USA vigt åt att destabilisera landets styre, bland liberalt färgade kritiker heter det att regimen bara utnyttjat blockaden för att motivera repression. Men det är klart att blockaden mot Kuba från världens starkaste militära och ekonomiska supermakt med allierade fått följder för de socialistiska möjligheterna och det kubanska styrelsesättet. Inget samhällssystem kan under lång tid överleva sådant tryck och isolering utan negativa och auktoritära följder. Den enda motvikten utgörs de breda folklagrens demokratiska engagemang underifrån i styret av sitt samhälle. Här rymmer det kubanska försöket både positiva och negativa erfarenheter – och framtiden är oviss.

Bragden är dock att ett så litet och fattigt land som Kuba lyckats behålla sitt oberoende och kunnat försvara de sociala landvinningarna, även om de vattnats ur de senaste årtiondena. Det är ingen lätt sak att skapa ett öppet samhällsklimat när övermäktiga krafter finns som utnyttjar varje spricka för att undergräva samhällsbygget. Samtidigt utgör bristen på materiella nödvändigheter och friheter, liksom byråkratisk urartning, stora hot mot revolutionens överlevnad. Den väg samhället idag slagit in på, med ökade kapitalistiska inslag – och därigenom ökad social skiktning och ojämn fördelning av rikedom – utgör inte någon lösning på de utmaningar Kuba står inför. Tvärtom kan de repressiva sidorna av samhället komma att vara kvar, även om de sociala landvinningarna skulle rullas tillbaka.

Kubas framtid som försök att välja en alternativ väg är inte avgjord ännu, vår uppgift är att försvara revolutionens landvinningar mot det hastigt växande hotet från Trumps USA, ta inspiration av framgångarna trots synbart hopplösa omständigheter – men också lära av misstagen.

Veckans ledare i Internationalen


Läs också: KUBA: Kommer kapitalismen att återupprättas?

You may also like...