Fienden ibland oss


Istället för att faktiskt prata om patriarkatet, såsom det tar sig uttryck såväl i det breda samhället som inom specifika skikt, så pratar vi om rasisterna och huruvida deras siffror är sanna eller inte.


intis profilbildVi går mot ännu en kvinnodag i våldtäktslandet Sverige. Landet som nationalister älskar att hata i utländsk media. Landet där minskade mörkertal kring sexuellt våld blir till ett slagträ i hatet mot invandrare och flyktingar och där manschauvinister plötsligt bryr sig mer om kvinnors trygghet än om något annat. Så länge förövaren är mörkhyad vill säga. Det går förstås att nöja sig med att konstatera paradoxen i att samma män som axlar rollen som kvinnornas försvarare ingår i miljöer där när sagt varje kvinnlig skribent får motta personliga hot på daglig basis, men frågan har djupare dimensioner.

Det som pågår är djupt skamligt. Dels därför att propagandan syftar till att svartmåla vissa etniska grupper, men också för att det så uppenbart syftar till att skapa ett samhällsklimat där en i sig själv extremt viktig fråga blir omöjlig att diskutera. Det behövs nämligen inte några rasistiska överdrifter för att kvinnors trygghet skall vara ett omfattande samhällsproblem. Istället för att faktiskt prata om patriarkatet, såsom det tar sig uttryck såväl i det breda samhället som inom specifika skikt, så pratar vi om rasisterna och huruvida deras siffror är sanna eller inte.

Det är, bokstavligen talat, livsfarliga krafter som vädrar morgonluft runtom i hela världen just nu. De drar sitt syre ur havererade samhällsdebatter som tappar alla proportioner och all förankring i fakta. Det är som om högern förverkligat alla de mardrömsscenarier de tidigare spenderade så mycket kraft på att försöka kladda ned ”den postmoderna vänstern” med. Relativism i förhållandet till all form av mätbar fakta är legio och istället handlar allt om att vinna kampen över berättelsen. Istället för att gemensamt kämpa mot de patriarkala strukturer som skapar män som hatar kvinnor; som våldtar och misshandlar, på mörka bakgator och bakom lyckta dörrar. Istället för en konkret debatt om politiska lösningar på mätbara och konkreta samhällsproblem blir det en dragkamp mellan krafter med maktanspråk – och ett fundamentalt ointresse för kvinnliga rättigheter. Högernationalisterna har aldrig varit intresserade av kvinnors frigörelse, deras syfte är att dra de samhällsmotsättningar som gynnar deras intressen som rörelse till sin spets. Ett samhälle förlamat av skräck, som ropar efter deras lösningar. Så kan vi förverkliga deras fantasier om kulturell homogenitet, disciplinerade kärnfamiljer, klassfred, lydnad och ordning.

Vad kan man säga? Med såna (Sverige-)vänner behövs inga yttre fiender. Och om nationalisterna fantiserar om väna kvinnor skyddade av starka män från farliga främlingar, så fantiserar liberalerna om högpresterande, nyttomaximerande karriärkvinnor. En i sammanhanget oskyldig föreställning kan tyckas, men inte desto mindre grundfalsk.

I korselden mellan alla ideologiska försök att bestämma vad en kvinna är eller borde vara skall åttonde mars markeras – att kalla det firande ringer kanske mer illa 2017 än det gjort på många år. Det är en dag som handlar om frigörelse, från manliga ”beskyddare” såväl som från marknadsekonomins duktighetstvång. Det är detta som gör åttonde mars universell.

You may also like...