Aldrig mer det mindre onda!

intis profilbildDet är uppfriskande att Sveriges offentliga samtal för en gångs skulle vänder blicken från den engelskspråkiga världen och mot Frankrike. Där upphör emellertid det uppfriskande inslaget – när presidentvalet nu gått in i den slutgiltiga tvekampen mellan Macron och Le Pen, mellan Ont och Värre.
Liberalernas och högersossarnas favoritkandidat Macron må vara segertippad och dessutom precis sådär tom på politiska löften som DN:s ledarsida vill ha sina kandidater numera, men han är en livboj för ett etablissemang i kris. Det är en historiens ironi att nyliberalismen systemkrisar i samma stund som dess politik återstår som det enda alternativet. Snacka om pyrrhusseger.

Nu när högerns krafter hopar sig vid horisonten ser det vid en första anblick tämligen hopplöst ut. Är vi körda nu? Är framtiden vi har att vänta nyliberalt teknokratstyre som tillsammans med rasistisk nationalkonservativ höger turas om att behålla makten, i ett samhälle som steg för steg ger upp allt hopp om värdighet och demokrati? Förstås inte. Presidentvalet i Frankrike visade in i det sista vilka tvära kast som präglar politiken idag. De traditionella maktpartierna är ute ur räkningen och en populistiskt präglad vänsterkampanj kunde på nolltid föra upp Jean Luc Mélenchon, från den politiska utkanten och rakt in stridens hetta – om än inte hela vägen.

Och hur maktens representanter reagerar säger allt om hur landet ligger. Socialdemokrater verkar inte entusiasmeras av Mélenchons relativt blygsamma vänsterprogram. Inte heller den ännu blygsammare Benoît Hamon var tillräckligt fri från progressiva löften. Istället är det Macron som gratulationerna går till. Vad för slags hopp människor sätter till honom är egentligen svårt att begripa, men att han vinner i egenskap av att vara det ”det mindre onda” alternativet ser just nu ut som den troliga utgången. Då kan vi se fram emot ytterligare en mandatperiod av nedskärningar, uppgivenhet och en ännu mer krattad manege åt Front National inför nästa presidentval.
Läget är egentligen bara politiskt låst om alla fortsätter följa logiken, men de traditionella partierna är så inbyggda i systemet att de tycks blinda för den utveckling som sakta men säkert för dem mot sin egen irrelevans. Samtidigt kan utmanarna från vänster dyka upp både utanför och i de traditionella vänsterpartierna. De politiska apparaterna från välfärdsepoken är så försvagade att läget, mitt i allt elände, är öppnare än på kanske hundra år. De skriande behov som finns i samhället och de fundamentala orättvisorna är så uppenbara att det egentligen är enkelt att lansera ett politiskt program som utmanar ordningen, men då måste de progressiva krafterna våga stå oberoende.

I Frankrike gör vänsterkandidaterna Potou och Mélenchon rätt som vägrar stödja Macron. Utvecklingen har tillåtits gå så långt att någon ”mitten” knappast längre finns, där bilden av konsensus ser helt olika ut beroende på vilka människor du frågar. Istället söker det politiska etablissemanget sin styrka i apparaterna och i kapitalet. Vänstern måste istället hitta sin styrka i den folkliga förankringen. Det pågår ständigt rörelser i samhället, till försvar för välfärd och i kamp för rättigheter, antingen på arbetsplatsen, i bostadsområdet eller på andra områden. Det är dessa som måste utgöra den politiska ryggraden. Alla som kallar sig socialister måste våga frigöra sig från den politiska logik som låser fast oss vid systemet vi måste utmana.

*Texten är veckans ledare i Internationalen

You may also like...