Levande Internationalism – reportage från världskongressen

En av Socialistiska Partiets delegater skriver i Internationalen om Fjärde Internationalens sjuttonde världskongress:

 

Atlanten vräker sina grå vågor mot den till synes oändliga stranden. Ute är det bitande kallt. Kongressdeltagare gör bäst i att hålla sig inomhus på det bedagade vandrarhemmet. Det känns väl nästan lite väl målande för hur det är att verka som socialist idag, 2018, när Fjärde Internationalen håller sin sjuttonde världskongress. Ett tryggt rum för revolutionärer från hela klotet, men utanför råder storm. Det är den verklighet vi kommer ifrån och det är ut i den världen vi skall åter­vända till om en vecka.

 

Under en vecka är det kongress, från 9.00 till 18.20 varje dag i plenum. Tio simultanöversättare som från var sitt provisoriska översättningsbås i frigolit ser till att alla inlägg finns på spanska, franska och engelska, direkt i åhörarnas öron. Det är bara att ratta in den rätta frekvensen på radiomottagaren som kördes upp med personbil från Spanien en dag i förväg. Inläggen hålls från presidiet. Fyrtio minuter till presentation, sedan tjugo minuter replik från oppositionsplattformarna. Sju minuters talartid för alla mindre inlägg, vilket med veckan kortas mer och mer för att alla talare skall hinna yttra sig. Listan på talare är oöverskådlig och nästan ingen lyckas hålla sig till tidsramen.
Kongressens huvuduppgift är att besluta om fyra resolutioner som mejslats fram steg för steg sedan kongressen 2010: Geopolitik, klimatkrisen och det ekosocialistiska alternativet, en orientering i de sociala kamper som pågår runt om i världen och en slags proto-resolution om Fjärde Internationalens roll och uppgift. De har skrivits i dialog med sektionerna runt om klotet, skurits ned och fått tillägg på Internationella kommitténs årliga möten och får ytterligare ändringsförslag från talarstolen och under sena kvällsmöten med ”Drafting Commissions”, för att slutligen röstas om på kongressens sista dag. Mot dem står två oppositionsplattformar som axlat rollen som en slags programmatiskt revolutionär kritik mot Fjärde Internationalens inriktning, den ena mer drastisk än den andra.
Det är så världsrörelsen Fjärde Internationalen samordnar sig politiskt numera. Vid sidan av det kanske viktigaste, att äta lunch, dricka öl, diskutera politik och knyta kontakter med kamrater från länder och kamper du aldrig annars läser om, så består det formella arbetet av att arbeta fram och anta politiska resolutioner. De är inte på något sätt tvingande; tiden då den internationella ledningen kunde ge order om hur sektionerna skulle agera är förbi. I dagens international är det sektionerna som tar sina egna politiska beslut. Kongresserna som hålls vart drygt tionde år – och emellan dem den internationella kommitténs årliga möten i Amsterdam – fungerar mer som ett forum för utvärdering och politisk orientering, även om tongångarna kan vara nog så skarpa.

Det är en international som ställt sig uppgiften att både utvärdera sina egna vägval och orientera sig i en svårtydd samtid, för vad kan vi egentligen säga om det politiska landskapet idag med dess kombination av reaktionära vindar och plötsliga progressiva öppningar?
Det geopolitiska dokumentet beskriver politiska villkor i en värld där USA som världsmakt steg för steg tappar sitt inflytande och där Kina håller på att befästa sin roll som den andra imperialistiska makten. — I grunden kuggar alla dokumenten i samma grundanalys av tiden vi lever i, men med olika fokus; den nyliberala ångvälten har till stora delar rullat tillbaka arbetarklassens vinningar från nittonhundratalet, men den har förlorat sitt ideologiska momentum och i frånvaron av en stark vänster har utrymmet istället fyllts av auktoritära högerkrafter. I den här processen uppstår progressiva öppningar och undantag från regeln (främst kanske de feministiska och medborgarrättsliga kamperna), men summa summarum lever vi i en tid av reaktion där utmaningen för revolutionärer är att återuppbygga och samordna motståndsrörelserna. (Dokumenten finns för övrigt att läsa helt eller delvis översatta på socialistiskapartiet.se).

Den här politiska kursen lades åren efter Sovjetunionens fall. Fjärde Internationalen har sedan kongressen 1995 befunnit sig i en politisk cykel som skiljer sig radikalt från den föregående. Sovjetunionens plötsliga upphörande markerade ju inte bara ett skifte på det geopolitiska planet, med upplösningen av den ena världspolitiska polen, utan också inrikespolitiskt då ett helt nätverk av kommunistpartier var tvungna att omvärdera sin egen roll. Den strategi som Fjärde Internationalen hade haft sedan sjuttiotalet, att bygga vad man något paradoxalt kallade för ”små masspartier”, bedömdes ha nått vägs ände. Nu befann sig världsrörelsen i en situation som dels var en kris för hela vänstern, dels öppnade möjligheterna för politiskt arbete mer än på länge. Den nya strategin blev att bygga bredare partier, tillsammans med vänsterkrafter från andra traditioner, inte bara för att Internationalens ledning såg en möjlighet till breddat politiskt inflytande utan också för att man bedömde själva konceptet, att samla människor kring ett revolutionärt politiskt program, som politiskt oframkomligt. Med murens fall kom hela tanken på revolution i allmänhetens ögon att förknippas så starkt med Östblockets förtryck att det bedömdes omöjligt att mobilisera kring. Det betydde inte att Fjärde Internationalen övergav perspektivet att revolution är ett nödvändigt politiskt steg i kampen mot kapitalismen, men att man ansåg att den framkomliga strategin gick vägen om bredare politiska projekt. Breda partier är ett verktyg för att driva fram en politisk kris inom det rådande systemet, som proto-resolutionen uttrycker det.
Detta har i grunden varit Fjärde Internationalens huvudlinje i tjugotre år, även om tonvikten har förflyttats, från samarbeten med befintliga vänsterkrafterna till ett fokus på att bygga upp rörelser och partier från grunden, helt enkelt för att perioden sedan 1995 bestått av vänsterkrafternas kontinuerliga sönderfall.

I Sverige har sektionen, Socialistiska Partiet, stått utanför den här utvecklingen (kanske främst beroende på att det partipolitiska landskapet sett väldigt likartat ut sedan det sena sjuttiotalet), men på andra håll har Fjärde Internationalen varit inblandad i en uppsjö partibyggen.
Men har detta varit en framgång? Den oppositionella plattformen bakom motresolutionen Let’s seize the opportunities, and build an international for revolution and communism tycker inte det. Det hörs på själva titeln att plattformen gör en annan politisk bedömning av läget. Klasskampen är på uppgång, arbetarklassen ropar efter ledarskap och om Fjärde Internationalen är upptagen med att bygga breda koalitioner till försvar mot den nyliberala offensiven är den inte beredd att leda den revolutionära klasskampen. Plattformen förespråkar också en återgång till en internationell organisation med mer makt över sektionernas agerande. Ungefär så ser resonemanget ut.
Är den politiska kursen i gungning? Av de två oppositionsplattformar som ställts som alternativ till ledningens förslag framgår att det finns en frustration med ledningens orientering. Den ena plattformen går så långt att de vill kalla Fjärde Internationalens kurs för en katastrof. Och det finns ju onekligen fog för kritik.
Rifondazione Comunista i Italien lovade en nystart för radikal vänsterpolitik, men hamnade i knät på högersosseregeringen Prodi. Sinistra Critica var vänsterlöftet som bidde en tumme. Det stora arbetarpartiet PT i Brasilien kom att administrera nedskärningar och korrumperas i raketfart. Kamraterna såg sig tvungna att lämna skutan och bygger idag istället det något smalare vänsterpartiet PSOL. NPA i Frankrike som till en början gav löfte om att bli själva modellen för ett antikapitalistiskt parti, visade sig i stort vara en återvändsgränd, idag helt omsprunget av France Insoumise. Och det finns orostecken på himlen även idag, med portugisiska Bloco de Esquerda som stödjer en socialdemokratisk regering samtidigt som sektionen inom partiet inte upprätthåller någon egen organisation. I Spanien befinner sig kamraterna i Anticapitalistas på allt fler tunga positioner i en nyliberal politisk kontext. Med inflytande kommer alltid anpassning till det omgivande samhället. Är det alls värt det? Det är inte bara en ideologisk fråga, den bottnar också i olika bedömningar av den politiska verkligheten.

Är Podemos fortfarande en kraft som verkar i arbetarklassens intressen? Är det en tidsfråga eller en fråga om interna styrkeförhållande huruvida brittiska Labour kommer svika? Hur man ställer sig i den frågan avgör om man ser som sin uppgift att vara en del av kampen i Labour eller om man skall ställa sig utanför för att fånga upp de desillusionerade massorna den dag Corbyn sviker. På samma sätt, skall socialister i USA organisera sig inom rörelsen för och kring Bernie Sanderskampanjen eller är vår uppgift att bygga den revolutionära rörelsen till vänster om såväl Democratic Socialists som Green Party? Det säger sig självt att det val du gjort kommer att forma vilka potential och begränsningar du ser. Debatten präglas bitvis av ovilja att förstå motparten, inlägg som karikerar blåögda revolutionärer som i varje stund ropar ”revolution!”, respektive ett ledarskap som blivit så vant att anpassa sig till försämrade villkor att man inte ser de politiska möjligheter som finns där, rätt under näsan. Delvis är detta en urgammal konflikt som alla politiska rörelser måste hantera; radikalism kontra pragmatism, rörelsens gradvisa anpassning till samhället eller en tillvaro i isolerad renhet.
Varje politiskt projekt med någon inre dynamik är ständigt på väg i antingen den ena eller den andra riktningen, det är förmodligen helt ofrånkomligt, men just den här plattformen, just den här texten, Let’s seize the opportunities…, är en produkt av tragedin i Grekland 2015. När Syrizaregeringen ensamt stod mot Trojkan uppmanande Fjärde Internationalens ledning den grekiska sektionen OKDE Spartakos att organisera sig inom Syriza, eller åtminstone att aktivt stödja regeringen. Den grekiska sektionen, som organiserar sig inom det betydligt mindre vänsterpartiet, Antarsya, gjorde varken det ena eller det andra, med motiveringen att Syriza skulle komma att svika förtroendet och avslöja sin reformistiska natur. Efter synnerligen hårda debatter i den Internationella kommittén 2015 befästes grupperingarna och utvecklingen därefter har förstås gett OKDE Spartakos rätt, även om det fortfarande kan diskuteras om utgången verkligen var given på förhand. Utan den här debatten hade oppositionen förmodligen fortfarande existerat som en löst sammanhållen kritisk strömning – och det går förstås bara att spekulera om hur ett hövligare samtalsklimat hade påverkat utvecklingen.
När vi går till omröstning på fredagen avslöjas hur väl förankrad oppositionsplattformen är bland delegaterna. Den röstas ned med ungefär tio röster mot 190. Den som inte har stöd inom några av de asiatiska sektionerna med deras tusentals medlemmar väger lätt i omröstningen – och för en oppositionsplattform som bara argumenterar med blicken mot Europas och Nordamerikas politiska landskap är det svårt att göra större avtryck i en världsrörelse som har sin majoritet i Asien och Latinamerika. Ironiskt nog skulle den toppstyrda disciplinerade international som oppositionen efterfrågat förmodligen ha uteslutit en så högljudd minoritet utan större omsvep. En av dogmatikens många paradoxer.

Fjärde Internationalens kurs ligger fast. Den svenska delegationens stora bidrag blev en skärpt formulering om vikten av att behålla sektionernas egna beslutsstrukturer, oavsett vilka projekt man arbetar inom. Det finns trots allt en fara i att kasta sig huvudstupa in politiska projekt som för stunden verkar löftesrika. I en kaotisk värld finns det inga garantier, men en sammanhållen internationell organisation som står för kritiskt tänkande och ärlig politisk praktik är värd att ta till vara på.

Johannes Jensen

You may also like...