Ledare: Skraja snutar skjuter

Internationalen # 32 2018

Om det någon gång är viktigt att inte raljera och ta till yviga gester så är det när människor dött, men när en autistisk ung man med Downs syndrom skjuts till döds av polisen en ljus sommarmorgon, på grund av att han hållit i en leksakspistol, då är det svårt att dra någon annan slutsats än att mycket allvarliga felbeslut har tagits. Och när vi kan räkna tämligen kallt med att ingen ordentlig utredning kommer att göras, att anhöriga inte kommer få upprättelse och att eventuella förövare inte kommer ställas till svars, då vet vi att det rör sig om strukturella problem.

Det räckte som sagt med att Eric Torell hade en plastleksak i händerna för att de tillkallade poliserna skulle känna sig pressade att skjuta honom. Sådant är vi vana att läsa om och förfasas över när det händer i USA, men även i Sverige blir människor dödade av polis med jämna mellanrum. Eric Torell var den sjätte i raden hittills i år, vilket innebär att polisen i augusti 2018 har skjutit ihjäl lika många som de tre föregående åren sammanlagt.
Det brukar numera heta att vi måste ta människors oro på allvar. Illa tränade och oerfarna poliser med skarpladdade vapen är definitivt människor vars rädsla vi har anledning att ta på allvar. Särskilt om deras agerande inte granskas och utreds på ett trovärdigt sätt.
Vi talar inte här om kurser i värdegrund eller om representationsfrågor inom kåren, utan om transparens och samhällskontroll över en myndighet som även i den bästa av världar bär på en mängd inneboende spänningar och problematiska sidor.

Våldsmonopolet i ett samhälle med demokratiska ambitioner måste stå under ständig granskning. Det duger inte att kollegor utreder varandra. I Sverige har det kommit att bli ett självspelande politiskt piano hur polisen ständigt behöver mer resurser och utökade befogenheter. Det parti som bekvämt vill hösta in lite extra röster i kommande val ropar på mer polis och hårdare tag, en ställning som gör polisen tämligen unik i ett samhälle där alla andra offentliganställda förväntas trolla med knäna och bli sporrade till stordåd inför utsikten av nya nedskärningar.
Men om vi, i motsats till sosseregeringen eller högern, faktiskt menar allvar med våra politiska ställningstaganden så måste vi konstatera att ”lag och ordning” inte betyder mer resurser och befogenheter, utan en reformerad poliskår som inte sluter sig som en mussla, eller fabricerar rena lögner, varje gång den gör sig skyldig till övergrepp.

Det är inte så enkelt som att polisen har för lite resurser och för låg lön, inte heller är det bara en fråga om de individuella polisernas lämplighet – även om alla dessa faktorer naturligtvis spelar in. Det är djupare strukturer som måste utredas och reformeras.
Det behövs oberoende granskande instanser som utreder dödsfall och övergrepp i samband med polisingripanden – det är en orimlig uppgift att ålägga kollegor att utreda varandra. Poliser som avlossar sina pistoler måste tas från gatan tills dess deras agerande har bedömts korrekt. Människor som upplevt att poliser överskrider sina befogenheter måste ha någonstans att vända sig där deras vittnesmål faktiskt betyder något. Kort sagt måste ett omfattande reformprogram arbetas fram.

För socialister är det förstås alltid komplicerat att förhålla sig till polisen. Ytterst rör det ju sig om den borgerliga statens beväpnade gren. Samtidigt är polisen, eller snarare skall polisen vara, garanten för vår trygghet, garanten för vår yttrandefrihet och ett försvar för de demokratiska framsteg som vi har tillkämpat oss de senaste hundra åren. Den fyller inte bara en samhällsfunktion, utan flera, men när samhället nu utvecklas i auktoritär riktning, när de sociala kontrakten bryts och avståndet mellan folk och beslutsfattande ökar, förskjuts också myndigheters roll. Därför är en reformering av det svenska polisväsendet en akut politisk fråga – inte bara för att föräldrar med autistiska barn som rymmer hemifrån skall kunna veta att polisen är en hjälp och inte ett hot.

You may also like...