Ledare: Utan blockpolitik hörs bara borgarna

Internationalen # 36 2018

▶ Mittenorienteringen dödar socialdemokratin

▶ Blockpolitik är ytterst klasspolitik

▶ Högeroffensiven kommer fortsätta

 

Vi lever i ett Sverige som genomgår en djup omvandling. När den här ledaren skrivs är det fyra dagar kvar till valet, men när du läser den är kanske valet redan över. En av de många förändringarna i vardagen är att postväsendet, grundat på sextonhundratalet för att binda samman en ung uppstickarnation, inte längre går att lita på. En tidning som kommer ut på fredag, kan mycket väl komma fram på måndag eller tisdag, eller inte alls. Ändå betalar vi allt mer för servicen. Det är bara en liten del i det nya Sverige, där makt förflyttas från folket till kapitalet.

Hela tiden bombarderas vi av motstridiga budskap, inte minst från politiskt håll. Det går bra för svensk ekonomi, ändå försämras levnadsvillkoren för allt större delar av befolkningen. Å ena sidan berättelser om framsteg, å andra hot om systemkollaps. En sak är dock en allt större politisk majoritet överens om och det är att höger-vänsterskala och blockpolitik är förlegat. Senast i tisdags försökte Stefan Löfven köra in ännu en påle i det blockpolitiska liket, men trots alla besvärjelser vägrar det sluta rycka. Och tur är nog det, både för oss och för socialdemokratin. Det finns nämligen inget bättre recept för sin egen undergång än kontinentens högersossar och storkoalitioner med borgerliga. Men inte bara det; socialdemokraternas mittenkörning skadar faktiskt på djupet hela samhällsklimatet – och inte till vänsterns fördel.

När socialdemokratin pendlar som en vindflöjel mellan olika utspel, vars enda syfte är att försöka nå än den ena, än den andra marginalväljargruppen så får det inte bara dem själva att framstå som veliga och principlösa, det skadar också det breda förtroendet för politikens möjligheter att påverka verkligheten. Det kan ju till exempel framstå som ett framsteg när socialdemokraterna i den sista valspurten, åtminstone delvis, överger vårens konstanta spelande på de auktoritära högervindarna och istället pratar om vinsterna i välfärden, social trygghet och ett starkt samhälle. Som om Vänsterpartiets framgångar tvingat socialdemokratin vänsterut. Men om vänstertonerna stannar vid att vara affischslogans och det offentliga fortsätter gå på knäna, om den sociala otryggheten fortsätter öka och samhället fortsätter att försvagas, då blir inte den troliga effekten att människor istället söker sig vänsterut, utan apati, politisk uppgivenhet och riktningslös vrede. Det är därför svikna rödgröna löften är så mycket mer skadliga än högerns.

I botten av samtidens cyniska politiska spel vilar märkligt nog en väldig naivitet. Socialdemokrater är naiva när de tror sig själva vara en given mittpunkt i det politiska landskapet, när de i själva verket är på väg att spela ut sin roll fullständigt. Fack­föreningarnas ledningar är naiva när de tror att arbetsmarknaden ser likadan ut som i mitten av sextiotalet, trots att näringslivet sedan länge slutat bry sig om samförstånd. De etablerade partierna är naiva när de tror sig kunna flirta med högerpopulism utan att det slår tillbaka på dem själva. De vindarna låter sig nämligen inte kontrolleras av någon. Om näringsliv och borgerlighet i sin hunger efter ökad makt och avreglering släpper rasismen fri så vet ingen var vi till sist hamnar.

För den alltmer radikaliserade salongshöger som har en av sina bastioner på Göteborgs-Postens ledarredaktion har December­överenskommelsen varit en slags dolkstötslegend som hållits vid liv under hela mandatperioden. Bortser man från den rena lögnen att DÖ fortfarande skulle gälla, och den försåtliga agendan att opinionsbilda för borgerligt regeringssamarbete med SD, så finns det en poäng i argumentationen och den är att en upplöst blockpolitik är en djupt skadlig politisk väg att vandra. Dels därför att man i praktiken förvandlar SD till det enda oppositionsparti de själv utmålar sig som, dels därför att klassdimensionen i politiken är reell även om ingen politiker skulle låtsas om den.

Idag finns en enda representant för en tydlig klasspolitik som inte är borgarklassens i riksdagen. Därför är rösten på Vänster­partiet viktig. Men den stora högeroffensiven kan inte vändas med bara politiska mandat. Den kampen kommer fortsätta i fyra hårda år till, oavsett om vi har en vindflöjel eller näringslivsrepresentant på statsministerposten.

You may also like...