Ledare: Fyra svåra år framåt

Internationalen # 37 2018

▶ Den samlade högern är valets vinnare

▶ Socialdemokraterna är inte att räkna med

▶ Räkna med klasskamp

Det blev ett mer normalt val än väntat, även om man nog borde sätta citationstecken på begreppet ”normalt” i det nya politiska landskapet. Inget parti åkte ur riksdagen, de tre största partierna förblir desamma, trots förändrade procenttal. Summa summarum är det ett resultat som varje parti utom kristdemokraterna förmodligen upplever som en besvikelse. Ändå bör valet vara en väckarklocka för alla progressiva, det är allvar nu!

Vänsterpartiet lyckas växa trots ett väldigt ogynnsamt politiskt klimat, men de fångar inte upp det samlade tappet från F!, S och MP. Om deras tillväxt skall kunna räknas som en framgång beror på hur de väljer att förvalta alla sina nya medlemmar och om de vågar spela någon större roll än en fördubblad Kamrat fyra procent. Sverigedemokraternas nationella revolution låter vänta på sig, men det var trots allt högern och reaktionens val. En höger som förvisso sitter i en parlamentarisk rävsax mellan de liberala och de konservativt nationalistiska strömningarna – hur de än kommer vända sig väntas hårda interna motsättningar och svekkänslor bland väljarna. Men det kommer märkas av framöver.
Göran Greider skrev i Dalademokraten (9/9) att Sverige med det här valresultatet blivit ett högerland. Det är ett påstående värt att utveckla. Ett högerland innebär inte bara att det samlade högerblocket är betydligt större än det röd-gröna, utan också att socialdemokratin inte längre är den givna referenspunkten i politiken. Det är i så fall en roll som socialdemokratin på egen hand övergivit, i sin väljarjakt har partiet blivit ett i mängden för allt större väljargrupper. I den enorma ivern att bryta upp blockpolitiken kommunicerar nämligen partiet inte bara pragmatism, utan också att det inte råder någon artskillnad mellan SAP och borgarna. Väljare kanske går till SD i protest, men när de stannar där är det för att de bytt sida. Därför bör inte opinionsundersökningarna som visade ett SD på tjugofem procent ses som en falskt alarm, utan som ett konkret hot. I det Sverige som ligger utanför storstäderna är partiet nu fullständigt etablerat.

Det fanns en gång en grundtanke med att bilda politiska partier och det var att representera ett program och ett särskilt samhällsintresse och sedan söka stöd för sin politik hos den allmänna opinionen. Vänsterpartiet gjorde detta i årets val och belönades (liksom C och KD). Man kan absolut hävda att de borde varit ett tydligare vänsteralternativ, en skarpare klassröst för den lönearbetande befolkningen, men att inte anpassa sig var i sig ändå ett framgångsrecept i ett val dominerat av allt annat än progressiva vindar och huvudfrågor. Socialdemokraterna representerar numera bara en vilja att styra och en beredskap att svänga i när sagt vilken fråga som helst de tror kan gynna partiets popularitet. En socialdemokrati som vill vara relevant om fyra och åtta år är beredd att gå i opposition på ett eget politiskt program, istället för att bilda en svag regering på politik som inte gör någon väljargrupp nöjd. Detta lär dock inte hända. Det tyska scenariot att bilda storkoalition med borgarna mot en ständigt växande nationalistisk höger tycks tydligen allt för attraktivt för att kunna motstås. Allt, inklusive den egna framtiden, är värt att offra på maktens altare.

Nej hoppet får sökas på annat håll än i Socialdemokraterna. För nu kommer det an på rörelserna; fackföreningskämpar, organiserade hyresgäster, folkbildare och kanske även alla de tusentals som partiorganiserat sig under valupptakten att bygga de motkrafter som behövs. Den samlade högern, trots alla dess interna motsättningar, kommer att kunna enas i alla nyliberala frågor de gemensamt omhuldar. Det kommer bli fyra hårda år oavsett vem som bildar regering. En enda kärnfull mening finns att ta med sig från Stefan Löfvens tal under valnatten, ”sörj inte, organisera er”. Där skall vi ta honom på orden.

You may also like...