Ledare: Slutet på den enda vägen

Internationalen # 51-52 2018

▶ Nyliberalism föder misstro

▶ Populism effekt inte ideolog

▶ Högerpolitiken har en ände

Vi går mot slutet av år 2018. Vi går också mot slutet för den nyliberala hegemonin. En period där Västeuropas parlamentariska demokrati steg för steg har inskränkts och urholkas till att omfatta allt mindre delar av samhället och ekonomin, samtidigt som det varit just genom de parlamentariska formerna som demokratin har urholkats. Inga undantagstillstånd eller statskupper har krävts. Det mesta har kunnat genomföras i laga ordning. Ändå är det ytterst lite av den nyliberala strukturomvandlingen som varit uppe på den breda politiska agendan. Den har genomförts på demokratiska mandat, men inte med någon öppen diskussion om samhällskursen. Tvärtom har det smugits in, som om alla aktörer innerst inne visste vilka skadeverkningarna skulle komma att bli.

Och vad har vi fått? Ett samhällsklimat präglat av misstro mot politiken. Populism som politiskt fenomen har diskuterats i oändlighet och då oftast som ett hot mot det system som alla anständiga partier föreställs ha satt sig ned och kritat upp i samförstånd och god demokratisk ordning. Populister tränger in som ett främmande väsen på det politiska fältet och sätter reglerna ur spel, får väljare att agera utifrån ryggmärgsreflex och låga impulser istället för utifrån hedervärd och balanserad värdegrund. Ungefär så brukar det framställas, men det är en framställning som omöjliggör all djupare förståelse och systemkritik. Istället bör vi tänka populismen som en effekt av ett system som håller på förlora sin legitimitet, som en samhällsstämning snarare än en ideologisk inriktning.

Sverigedemokraternas tillväxt har till avgörande del kunnat tillskrivas stora samhällsgruppers bristande tilltro, inte bara till sina medmänniskor, utan till hela samhället – och den politiska ordningen i synnerhet. Så när hela eftervalhöstens parlamentariska turer präglas av just det politiska spel som får väljare att tappa tilltron är det enkelt att se vilka stämningar som göds.
Ändå tycks det finnas en fundamental ovilja att förstå skeendets politiska innebörd, bortom den omedelbara uppgiften att blockera rasisters inflytande över en politik som redan är på glid. Partier som har, eller en gång hade, en systemkritisk grund målar in sig i det reaktiva hörnet istället för att formera sig som ett verkligt alternativ. Och vad värre är så lönar det sig ju inte. Miljöpartiet har stöpt om sig till den grad att det är svårt att se hur partiet skulle kunna klara fyraprocentspärren i ett kommande val. Och de flitigaste, mest noggranna parlamentarikerna av dem alla, vänsterpartisterna, stämplas gång efter annan som demokratihatande DDR-nostalgiker. Varken anpasslighet eller duktighet lönar sig, men när progressiva krafter låter en bankrutt politisk ordning sätta reglerna blir de en del av det hatade spelet istället för att vara ett alternativ.
En annan strategi som delar av vänstern just nu provar på är att försöka anpassa sig till de nationalistiska stämningarna, men det är på sikt en lika utsiktslös väg. Macronismen är kanske den ”progressiva” nyliberalismens sista ideologiska dödsrossling, men för alla som intalar sig att värdekonservatism är det nya svarta så kan det vara nyttigt att slänga ett öga på protesterna i Ungern mot den nya övertidslagen, kallad ”slaverilagen”. I tider av ekonomisk nedgång kommer ekonomisk högerpolitik till sist att möta sin gräns och i Ungern börjar det statsbärande partiet Fidesz få slut på syndabockar att rikta frustrationen mot.

Låt detta vara läxan att ta med sig in i nästa år. Det som förlorat sin kraft är inte de progressiva värden som nyliberalismen lindats in i utan själva den ekonomiska motorn. Att formera sig för en annan politisk väg är en ödesfråga.

You may also like...