Ledare: Farlig samverkan?

Karl-Petter och Jonas. Montage. Foto: Anders Löwdinn / Tom Nielsen cc-by-sa-nc-nd

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Internationalen # 7 2019

▶ Banden LO-SAP ansträngda

▶ V får inte bli lojala LO-ledningen

▶ Ta kamp mot byråkratin

En gång i tiden bildades de socialdemokratiska partierna för att arbetarrörelsen skulle ha en gren som bevakade klassens intressen politiskt. Över hundra år senare kan vi nog konstatera att det inte riktigt blev som det skulle med den saken, för om näringslivet har sina intressen tydligt förankrade i de borgerliga partierna så är banden inom arbetarrörelsen mer svårbegripliga. Ihop har de dock hållit, i vått och torrt, men när nu Stefan Löfven skall styra landet med den mest radikala högerpolitik Sverige sett sedan de dagar arbetarepartiet bildades så börjar LO:s roll i relationen allt mer likna den medberoendes.
Kan det då vara ett tecken i tiden att Vänsterpartiet blev inbjudna till LO-borgen? Jonas Sjöstedt höll åtminstone inte igen när Aftonbladets utsände bad om en kommentar: ”Det var historiskt, det är första gången på 102 år som en partiledare för Vänsterpartiet blir inbjuden dit” (11/2). Och för Vänsterpartiet är det naturligtvis ett erkännande att få komma på talefot med LO-ledningen. Det antyder att partiet en gång för alla är på väg att kunna lämna sin historiska barlast och etablera sig som ett vänsterreformistiskt parti av samma typ som norska Sosialistisk Venstre. I så fall är det förstås historiskt, för Vänsterpartiet.
Om det är en bra sak går att resonera kring. För om Vänsterpartiet blir alltmer salongsfähigt kan detta ha två helt olika betydelser vilka inte bör blandas ihop. Å ena sidan är det i princip bara positivt om Vänsterpartiet helt kan klippa banden till historien som Moskvalojalt kommunistparti. Nyradikala med Leninknapp på kavajslaget kan tycka vad de vill, men alla historiska symboler är till syvende och sist vad populismteoretikerna brukar kalla ”tomma signifikanter”; ingenting annat än det innehåll vi laddar dem med. Det går i princip att gömma vilken tandlös eller till och med reaktionär politik som helst bakom vajande fanor med hammaren och skäran.

Å andra sidan blir du bara insläppt i värmen på riktigt om du anses ofarlig. Det är häri den stora faran lurar. Symbolframgångar skall förstås inte underskattas, men vad tror sig Jonas Sjöstedt mer kunna vinna på att träffa en LO-ledning som är en fullständigt integrerad del av det socialdemokratiska partiet? Och vad säger egentligen mötet om relationen mellan LO och SAP? Här gör man nog bäst i att inte dra för stora växlar. Visst är det intressant att LO-ledningen samtalar utanför den ”fackligt-politiska samverkan”; kodordet för total socialdemokratisk dominans. Men troligen är det mest en signal från LO-ledningen till S-ledningen – eller rättare sagt, resten av S-ledningen, för Thorvaldsson har ju som LO-ordförande en given plats i SAP:s verkställande utskott.

Det är viktigt att inse att den LO-ledning som Vänsterpartiet sedan länge velat komma närmare inte på något sätt utgör någon klasskampsinriktad strömning. Vi vet alla hur turerna gått kring strejkrättslagstiftningen och kan räkna med att få se samma ”partsuppgörelse” när det gäller LAS. Risken är uppenbar att ett närmare samarbete med LO-toppen gör Vänsterpartiet mindre benäget att kritisera LO-ledningens högerpolitik. Strategin att på sikt ersätta en ständigt högerorienterande socialdemokrati som LO:s samarbetsparti kan få djupgående konsekvenser eftersom det samtidigt omöjliggör en kritik mot det byråkratiska toppstyre som kännetecknar LO idag.

Kort sagt, det är inte fel i sig att vänsterpartiledningen och LO-ledningen möts men den radikala roll som fackliga vänsterpartister kan och behöver spela uppnås inte genom att gå den byråkratiska vägen utan genom att bygga en levande rörelse inom LO. Den vägen kommer inte ramas in av handslag och leenden, men det är vad som krävs om vi skall se ett slut på den ensidiga samförståndspolitik som numera bara består av eftergifter.

You may also like...