Ledare: Hälla bensin på elden?

Internationalen # 20 2019

▶ Ställ inte stad mot land

▶ Bensinupproret är inga gula västar än

▶ Lösningen kräver ekosocialism

 

Bensinupproret 2.0 är namnet på den protestgrupp som i skrivande stund lyckats samla över 500 000 Facebookmedlemmar. Det är ett bevis så gott som något på att politisk tajming är viktigare än både form och innehåll. Namnet är tillkommet av en slump (”Bensinupproret” var upptaget), informations­texten är fylld med syftningsfel och oklara meningar. Detta har inte hindrat en explosionsartad tillväxt, vilket borde vara en läxa i en tid då så mycket fokus läggs på paketering.

Inte att undra på att paralleller har dragits till de franska gula västarnas protester som ju också utlöstes av höga bränslepriser, men det finns många avgörande skillnader – även bortsett från det faktum att Bensinupproret 2.0 åtminstone än så länge bara är ett nätfenomen. De franska gula västarna gick man ur huse för att kräva djupgående förändringar av den franska samhällsordningen. Det svenska Bensinupproret kräver sänkta bränslepriser så att man skall kunna fortsätta livet som innan. Nu är detta förstås en generalisering av brokiga och breda samhällsfenomen, men häri ligger ändå en viktig distinktion mellan väsentligen progressiva krav och konservativa.
Precis som i ämnet vi skrev om i förra veckans ledare så finns det i den här frågan en inne­boende politisk logik, eller dynamik, som formas av sam­tidens mediala klimat och offent­liga samtalsformer. För här skapas snabbt två motsatta läger, två politiska nidbilder som ytterst få egentligen identifierar sig med. Å ena sidan den bilälskande, klimatförnekande glesbygdsbon och å andra sidan den hycklande, verklighetsfrånvända och självgoda storstadsbon. Det är förstås lätt att provoceras över hur svenska­r i en tid av akut klimatomställningsbehov väljer att se priset på fossila bränslen som den viktigaste politiska frågan. Det är också lätt att provoceras av den som har cykelavstånd till jobbet och barnens förskola runt hörnet och som ändå skall predika för människor som tvingas köra milvis varje dag för samma saker. Men i grunden blir det då en tävling om vem det är mest synd om, där vi försöker få poäng i maktlöshet istället för att ifrågasätta just denna brist på inflytande över våra egna liv. För det som egentligen händer när vi ställer upp på motsättningen stad och land är att vi helt slutar prata om dem som har verklig makt. Privata biltransporter är trots allt ett av många utsläppsproblem vi måste hantera. Likadant är det med flygandet. Så vi kan ju fundera en stund över vems intressen det ligger i att vi alltid fastnar i debatter om individens livs- och konsumtionsval.

Det råder ett skriande underskott på debatt om behovet av omställning av den tunga industrin, den ständigt växande transportsektorn, energiproduktionen. Det är i lägen som detta som systemkritiska perspektiv behövs mer än någonsin. Då måste vi höja blicken en nivå.
För bensinkostnaden för ett hushåll i glesbygden kanske inte skall betraktas som ett problem i sig, utan som ett symptom på något annat. På ett samhälle som drar sig tillbaka, som tvingar sina invånare att ta sig allt längre för den service de lärt sig ta för givet. Det politiska svaret som vi måste ge är inte att sänka priset på bränsle utan att bygga ut det gemensamma igen, erbjuda rimligt prissatta kollektiva resmöjligheter. Sådana svar kräver en annan dimension i politiken, en som nästan är osynlig i TV-studion, i dagstidningskolumnerna eller på valaffischerna. Vi måste börja diskutera makt och vi måste börja kräva makt. För när vi tar strid mot en orimlig ordning så börjar vi se varandra för vad vi i grunden är; allierade i en kamp mot en samhällsbygge som bara kan upprätthållas så länge det stora flertalet saknar verkligt inflytande. Där har vi axeln som länkar samman frågor om klimat och social rättvisa.

Där har vi de politiska krav som pekar mot ett annat sätt att organisera såväl produktion som konsumtion, som pekar mot ekosocialism.

You may also like...