Ledare: Pajasledarens epok

Storbritanniens nya premiärminister Boris Johnson. Foto: British Embassy Tokyo/Wikipedia CC BY 2.0

▶ Ledarna speglar politiska läget
▶ Nyliberalismen snart uttömd
▶ Vänstern måste bryta strukturerna

Innan vi får Jeremy Corbyn som engelsk premiärminister fick vi Boris Johnson. Numera verkar det mera regel än undantag att det är märkliga män med excentriska personligheter som leder nedmonteringen av samhället. Pajasen har blivit galjonsfiguren för ett politiskt projekt som är på väg in i väggen, där ingen längre entusiasmeras av tanken på marknadens ”frihet”, där maktpartierna inte längre kan producera dugliga politiker och där folket inte tycks bry sig om vem som företräder det. Frågan är bara hur många fler nyliberala strukturomvandlingar som skall genomdrivas på svensk mark innan vi får våra första sluddrande partiledare i lustiga frisyrer. Det tycks i alla fall vara den nyliberala universallösningens logiska konsekvens. Änden på den enda vägens politik.
För oavsett hur usla resultat av privatiseringarna vi får erfara så genomdrivs de med samma envetenhet överallt. Nu genomför Norges högerregering allt det som för några mandatperioder sedan gjordes i Sverige, med totalt ointresse för att precis ingenting blivit vare sig billigare eller effektivare i något av de nyliberala föregångsländerna. De ansvariga kan intala oss och sig själva vad som helst, men att det ser likadant ut överallt beror bara på att nyliberalismen bygger på en enda logik: marknaden skall in på så många områden i livet som det bara är möjligt. Och det som inte kan underställas marknaden skall helt enkelt bort. Exempelvis har Boris Johnson själv, i sin tidigare roll som Londons borgmästare, visat sig vara en hejare på att stänga ned brandstationer.

I vårt offentliga samtal låter det som om vi skulle befinna oss i en ny dynamisk digital ekonomi styrd av smartskaft som skickar elbilar till solen, men ekonomin är i allt väsentligt densamma som den var för femtio år sedan. Tung industri, skog, stål, mineraler – och billig olja – byggde rekordåren efter andra världskriget. Att produktivitetsutvecklingen började sakta ned i början av sjuttiotalet och sedan dess bara planat ut mer och mer är det ingen som hittat några lösningar på. Istället slog nyliberalismen igenom med sin enda enkla modell; att göra privat egendom av allt som varit gemensamt. Något nästa steg finns inte efter det. När allt offentligt reats ut och marknaden blivit en del av varje mellanmänsklig relation så finns det inget nästa steg. Nyliberalismens seger är därmed också dess kris. Då finns inget annat att erbjuda – och det är därför retoriken om frihet och entreprenörskap gradvis ersatts av nationalistiska tongångar.
Istället för social trygghet skall vi känna oss trygga av övervakningskameror och uniformerad personal. Istället för gemenskapen i ett politiskt jämlikhetsprojekt skall vi känna nationell gemenskap. När politikens makt inskränks blir debatterna till en tävling i signalord där konkreta löften ersatts av vaga visioner och hot om allt som stämplas som utifrån kommande.

Det är ett politiskt projekt vars skadeeffekter och potential till katastrof inte skall underskattas. Ett splittrat samhälle är sårbart för auktoritära tongångar och reaktionära lösningar, men det ger också öppningar för en vänster som kan erbjuda konkreta alternativ. Om vänstern var beredd att anta utmaningen. Just nu är alla riksdagspartier uppbundna till den nyliberala politik som satt oss i den här situationen. Budgetdisciplin, parlamentarisk enögdhet och ständiga eftergifter cementerar den nyliberala ordningen och omöjliggör varje möjlighet att utgöra en verklig opposition. Det är därför en socialistisk opposition måste stå fri från de nyliberala institutionerna. De politiska chanserna kommer, men kommer också att försittas om det inte finns en vänster som är beredd på att ta dem. Annars riskerar också vi att styras av höger-ulvar i clownmask.

You may also like...