Nyliberalismens förtroendekris

Den ekonomiska krisen sår inte bara misär och socialt förfall i Europa. Den bryter också ner det europeiska borgerskapets ideologiska överhet i takt med att de arbetande förlorar förtroendet till framtiden.

I dag publicerar Europabarometern en gallup från Europas sex största stater som visar en för den nyliberala borgerligheten katastrofal ökning av misstroendet mot EU:s institutioner. Det är i alla fall så som gallupen presenteras.

EU-lack-of-trust-008

Men är det hela sanningen bakom statistiken att folk i allmänhet tappar förtroende för EU;s institutioner, det vill säga Kommissionen, Ministerrådet, Europaparlamentet, ECB och Europadomstolen? I så fall är det en öppen regimkris som utvecklas.

Jag tror att det finns en mer näraliggande verklighet bakom statistiken i undersökningen.

Först av allt verkar siffrorna spegla en mycket djup ideologisk kris för den dominerande nyliberalismen. Begravdes nyliberalismen med Margaret Thatcher? Säkert inte, För ser vi till den politik som EU och dess regeringar följer är det bara en väg som anges –rakt in i väggen. Business as usual dominerar eftersom det är finanseliten som håller i taktpinnen och den ser ingen anledning till att slå in på en ny väg eftersom vinsterna inom finansväsendet återhämtat sig efter krisen 2008-2009 tack vare receptet –låt de arbetande betala finanskrisen.

Eu-flag-vector-material2

Det är de ekonomiska och sociala följderna av den ”enda vägens politik” som ligger bakom gallupens slutsats att förtroendet för EU:s institutioner förlorats. Det är tydligt att det är i Italien och Spanien där förtroendet var störst vid en liknande undersökning 2007 som raset är störst. Det beror naturligtvis på att det är där (tillsammans med Grekland som inte finns med i gallupen) som de sociala effekterna av den nyliberala åtstramningspolitiken varit mest katastrofala.

Däremot kan man inte dra slutsatsen av gallupen att en majoritet i Spanien och Italien är för ett avhopp från EU och återinförande av pesetan och liran. Det speglar inte heller en nationalistisk backlash med dragning mot den form av isolationism som Marine Le Pen förespråkar för Frankrike, inte ännu. Det är inte idén om ett gemensamt Europa för kontinentens befolkning som förlorar mark till förmån för reaktionära nationalistiska strömningar. De finns där, i Frankrike, Ungern, Belgien och Holland, men det handlar om relativt små minoriteter inte de majoriteter som gallupen visar.

Det är majoriteter som tappat förtroendet för de borgerliga och socialdemokratiska regeringarnas åtstramningspolitik, tappat förtroendet för alla löften om ljus i tunneln om bara ”vi” accepterar ännu några magra år med åtstramningar av allt utom finansens vinster. Det är i den förtroendekrisen som vi ser allt fler traditionella regeringspartier smälta samman som smör i solen, allt ifrån Spanien och Italien, till Frankrike och Danmark.

Vilka krafter som kommer att fylla det tomrum som kraschande etablerade partier lämnar efter sig återstår att se. Men ett är säkert- om det inte fylls av en radikal antikapitalistisk arbetarrörelse då kommer vi att se stora svarta moln torna upp sig över horisonten. 

http://kildenasman.se/2013/04/25/nyliberalismens-fortroendekris/

 

Arbetarna tar kontroll över grekiskt metallföretag

Viomichaniki Metaleftiki är ett företag i Thessaloniki som tillverkar metallprodukter till byggnadsindustrin. Sedan maj 2011 betalar inte företaget sina anställda, ett sjuttiotal metallare. Ägaren har lämnat skutan och flytt till rikare nejder. Men arbetarna har ingen ort att fly till. Den enormt djupa ekonomiska krisen i Grekland, med en arbetslöshet kring 30 procent, betyder att varje arbetare som nås av bud om nedläggning saknar alla perspektiv på att kunna hitta ett nytt industrijobb. Horisonten är svart. Under den internationella arbetarrörelsens historia har ett svar från arbetares sida på en svart horisont varit att själva ta över produktionen, speciellt i situationer då ägaren abdikerat och lönerna uteblivit.

Vi minns de franska arbetarna vid klockfabriken Lip i Besançon som 1970 tog över företaget och mot alla odds drev det i egen regi under arbetarnas självstyre. Lip är bara ett exempel i en rad av många. Efter de jugoslaviska partisanernas seger över Hitlers armé utlöstes en våg av fabriksockupationer i Jugoslavien och ett system av arbetarnas självstyre över fabrikerna inrättades.

Arbetarnas självstyre över en fabrik kan sluta på olika sätt. Om aktionen förblir isolerad kan det i bästa fall leda till att företaget blir ett fungerande kooperativ. Men då tvingas arbetarna att spela enligt den kapitalistiska konkurrensens lagar och deras aktion öppnar inget fönster mot en ny värld. Men självorganisering och arbetarkontroll kan också få en egen dynamik och sprida sig till massor av företag och arbetsplatser. Då ställer rörelsen hela det etablerade ägandet av kapitalet och rätten att fritt disponera det ifråga. Kampen om makten i fabrikerna och i sin förlängning makten i samhället ställs på dagordningen.

I den deklaration som vi publicerar här under manar en stödkommitté till solidaritet med Vio.Me. och alla andra grupper av arbetare som tar saken i egna händer. En frisk fläkt av solidaritet med en liten anarkistisk underton.

Av Öppet initiativ till stöd och solidaritet med arbetarnas kamp på Vio.Me.

« Vi är de som knådar degen,

men vi har ändå inget bröd,

vi är de som bryter kolet,

ändå fryser vi, 

nu kommer vi för att ta över världen”

Tassos Livaditis (grekisk poet, 1922-1988)

Mitt i den djupaste krisen siktar arbetarna vid Vio.Me. mot exploateringens och ägandets hjärtpunkt. Medan arbetslösheten når 30 procent i Grekland, medan arbernas inkomster är noll, trötta och irriterade på pompösa fraser, löften och nya skatter, utan lön sedan maj 2011 och utan arbete eftersom ägarna övergett fabriken, har arbetarna på Vio.Me., efter ett beslut av ett stormöte, deklarerat sin beslutsamhet att inte bli offer för en permanent arbetslöshet och att i stället ta över fabriken och själva starta produktionen.

VioMet

I oktober 2011 krävde de via ett offentligt förslag att få konstituera ett kooperativ som ges en laglig status liksom för de som följer. Samtidigt krävde de pengar nödvändiga för fabrikens drift. Det är pengar som i vilket fall tillhör dem eftersom det är de som producerar samhällets rikedomar. Den produktionsplan de utvecklat har endast mötts av likgiltighet från statens och den fackliga byråkratins sida. Men tvärtom mötts av entusiasm i de sociala rörelser som under det senaste halvåret spridit budskapet från Vio.Me. till hela samhället via bildandet av Öppna Initiativet för Solidaritet i Thessalonike följt av liknande initiativ i många andra städer.

Det är dags för arbetarkontroll över Vio.Me.

Arbetarna kan inte längre vänta på att den bankrutta staten förverkligar sina tomma löften om stöd. Inte ens nödhjälpen på 1 000 euro som utlovats av arbetsministern, Yannis Vroutsis, har  godkänts av finansministern, Yannis Stournaras, Det är hög tid att Vio.Me sätts i drift, inte under de gamla ägarnas ledning eller under nya ägare, men av arbetarna själva. Samma sak borde gälla alla andra fabriker som håller på att läggas ned, som förklaras i bankrutt eller som avskedar sina arbetare. Kampen kan inte förbli isolerad till Vio.Me. För att segra måste den spridas till alla fabriker och affärer som håller på att stängas

Det är enbart genom bildandet av ett nätverk av självstyrda företag som Vio.me. kan blomstra och visa på vägen till en annorlunda organisation av produktionen och samhällsekonomin, utan exploatering, utan ojämlikhet och utan hierarkier.

Så medan fabrikerna stänger en efter en, medan antalet arbetslösa i Grekland närmar sig två miljoner och medan den stora majoriteten av befolkningen är dömd till fattigdom och misär av koalitionsregeringen mellan PASOK, Ny Demokrati och Demokratiska Vänstern, är kraven på arbetarkontroll över fabrikerna det enda förnuftiga svaret på den katastrof vi ställs dagligen inför. Det är det enda svaret på arbetslösheten. Därför är kampen på Vio.Me. allas kamp.

Vi manar alla arbetande, arbetslösa liksom alla som drabbas av krisen att göra gemensam sak med arbetarna på Vio.Me. och stödja dem i deras ansträngning att i praktiken visa att arbetarna kan producera utan ägare.

Vi kallar till deltagande i en solidaritetsmarsch över hela landet med en kulmen av tre dagars kamp i Thessalonike. Vi manar alla att ansluta sig till kampen och att organisera den egna kampen på arbetsplatserna, under ett direkt demokratisk funktionssätt utan byråkrater. Vi manar också alla att delta i en politisk generalstrejk som kan köra på porten alla de som krossar våra liv.

Allt detta kommer att bidra till etableringen av en arbetarkontroll över fabrikerna och den samlade produktionen och till att organisera ekonomin och samhället som vi vill, ett samhälle utan kapitalister.

Nu är det Vio.Me:s tid. Nu sätter vi oss i arbete! Bred väg för de arbetandes generaliserade självstyre! Bred väg för ett samhälle utan kapitalister!

Översättning: Benny Åsman

http://kildenasman.se/2013/02/13/arbetarna-tar-kontroll-over-grekiskt-metallforetag/

 

Politik och moral. Råd till unga i dag

Jag hade privilegiet att under fyra års tid dagligen arbeta med Ernest Mandel i Fjärde Internationalens  ledning mellan 1974-78. Det var en hektisk period. Det mesta jag lärt mig om revolutionär moral och marxistisk metod i analys av vad som sker har jag honom att tacka för. Han var inte en lättsam person att arbeta med. Han lät ingen undgå att veta vad han tyckte och tänkte. Det var en rättfram revolutionär med bara ett mål i livet: bidra till mänsklighetens frigörelse från förtryck och utsugning. Texten härunder var Ernests svar till vad unga människor bör veta. Inget som skolan lär ut. Men något man kan lära i livets skola.

På ett offentligt möte om socialismens framtid som hölls 1993 i staden Liège i södra Belgien kom Ernest Mandel, på förfrågan från publiken, att sammanfatta vad ungdomar bör veta, ifall de vill förändra världen till det bättre.Det första budskapet. “Utan att engagera sig politiskt kan man i denna förskräckliga värld – inte leva som människa och samtidigt vara människonamnet värdigt. Vart fjärde år har 60 miljoner barn i tredje världen dött i sjukdomar, som inte är dödliga! Det är lika många döda som dog totalt under det andra världskriget. Det är det förskräckliga idag; vart fjärde år har ett världskrig förts mot barnen. Att engagera sig politiskt för att bekämpa denna politik, att slåss så att vart barnaleende kan försköna vår värld, är för varje man, varje kvinna den enda värdiga hållningen. Engagera er politiskt!”

Det andra budskapet. “Mitt andra budskap är svårare. Det är ett budskap om vetenskaplig realism. Studera human- och samhällsvetenskaperna, försök att begripa de huvudsakliga linjerna i en vetenskaplig förklarning av historien. Av vad som är följderna av en social och en politisk ordning… allt vad du vill, men gör det i en vetenskaplig anda, i Marx anda som säger ‘tvivla på allt’. Men tvivla på ett konstruktivt sätt, dvs se din kunskap som tillfällig, som öppen för nya fakta, som kan sätta ifråga den kunskap du har”. Det tredje budskapet. “Det tredje budskapet är det viktigaste, det är vad Karl Marx – vilket inte är så känt – kallade en moralregel. Ett kategoriskt imperativ till kamp – villkorslöst mot allt slags förfrämligande, underkuvande, förtryck, och utsugning av människorna – alltid och överallt. Det är något bländande i denna moraliska absoluthet. Här ges inget utrymme för tvivel, här måste du vara helt säker. Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!

Detta moraliska engagemang, jag försäkrar er och jag talar av personlig erfarenhet av 55 års kamp, att håller du fast vid det, är engagemanget en källa till individuell lycka. Du slipper dåligt samvete, du slipper skuldkänslor. Du kan missta dig, alla kan vi missta oss. Men du misstog dig för en rättvis sak. Du har inte misstagit dig i sak, du har inte gett ditt stöd åt cyniska torterare, mördare, utsugare – nej aldrig, under inga som helst villkor!”

Ernest Mandel.

Översättning Per-Erik Wentus

http://kildenasman.se/2013/01/07/politik-och-moral-rad-till-unga-i-dag/

Socialistiska Partiet kongressar

 

Socialistiska partiet höll sin 24:e kongress i helgen. I dag ansätts den arbetande befolkningen i Europa av en allt aggressivare nyliberal politik som hotar att helt rasera de välfärdssystem som Europas befolkning kämpat sig till under efterkrigstiden. Därför var kongressens huvudpunkt den kapitalistiska krisen och vad som måste göras. Inför kongressen publicerade SP ett offentligt Krismanifest som vi i partiet önskar att alla radikala krafter gör till sitt.
Jag hade nöjet och äran att inleda kongressen med en rapport om den kapitalistiska krisen och vilka utvägar som olika politiska krafter står för.

Här under hittar ni mitt tal i dess helhet. Jag har inte brytt mig om att göra om ”talspråket” till skriftspråk. Inledningen är medvetet begränsad till utvecklingen i Europa och USA. Kinas och andra utvecklingsländers plats i världsekonomin lämnade jag vid sidan på grund av tidsbegränsningen. Men de problemen har jag tagit upp i många andra artiklar här på bloggen och i Internationalens spalter.

”Jag vill börja med att tacka er för att ni bjudit in mig att tala om den kapitalistiska krisen och borgarklassens öppna klasskrig mot den arbetande befolkningen.
Det är länge sen jag talade på en partikongress här i Sverige. Om jag inte minns fel så var det 1974 då vi samlades inför Fjärde Internationalens 10e världskongress. Det är ju snart 40 år sedan. År det inte skakande hur tiden rusar iväg? Man kan ju bli desperat för mindre. Vi som har så mycket att göra, hur ska vi hinna med oss?
Men nog om det för nu rusar min tid iväg här också. Ni får ursäkta mig för att jag har skrivit ner det här talet. Men på en halvtimme tappar man lätt bort klockan och svävar ut i dekoren utan en skriven text.

-Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika,  som för kriget och som vinner det. När den excentriske mångmiljardären Warren Buffet yttrade dom orden platsade dom på alla amerikanska tidningars förstasidor.
Den gamle miljardären hade naturligtvis rätt. Vi lever i en period av öppet klasskrig. Det är bara den reformistiska arbetarrörelsens ledare som tror att klassfreden från förr fortfarande råder och att det bara gäller att vara resonabel så fixar det sig. För dom är den aktuella krisen ett övergående oväder som det räcker med ett paraply för att skydda sig emot. Det går över. Lite tillfälliga eftergifter får vi stå ut med, låter det alltifrån LO-borgen till det grekiska socialistpartiets högkvarter. Reformismen kan inte och vill inte fatta vad Warren Buffet pratar om.
Fram till finanskrisen 2007 angreps den arbetande befolkningens sociala välfärd med gradvisa motreformer, av privatiseringar och avregleringar. Vi kan kalla det ett krypskytte utan en verklig krigsförklaring.

I dag är det inte längre fråga om ett krypskytte. Med finanskrisen och den statsskuldskris som följde går vi in i en period där borgerligheten öppet förklarat krig och sätter sig som mål att krossa det välfärdssystem som vi känt efter andra världskriget. Självfallet sker angreppen med taktisk finess. Medan jobbet redan är gjort i Grekland är det fortfarande bara en bit på väg i England och ännu en lång bit borta i vårt eget land.
Men vad LO och andra reformister verkar glömma, det är att det går mycket fort att riva ned den fästning i sanden som byggts upp med oändligt tålamod. Några ordentliga sparkar med de nyliberala bootsen och jobbet är gjort. Speciellt när det sker med benäget bistånd från de som talar i de arbetandes namn.
Men hur hamnade vi här, i det öppna klasskriget, där de ungas hopp om en bättre framtid grusas i den nyliberala stenkrossen?

Generationen efter andra världskriget, min, din och Götes trodde bergfast på framtiden. Eller hur? Det var en självklarhet att vi skulle få det bättre än våra föräldrar. För arbetarklassens ungdomar var det naturligt att allt skulle bli bättre år efter år. Dagens materiella standard är mycket högre än den vi växte upp med. Men det spelade ingen roll. För det var de ständiga framstegen och hoppet om ett ännu bättre liv som betydde något, inte ett exakt mått av BNP per person.

Det var en period i kapitalismens historia byggd på en modell för kapitalackumulation som kom att kallas ”fordismen” eller dom ”trettio gyllene åren” från världskrigets slut fram till början av sjuttiotalet. Jag ska inte uppehålla mig mycket vid den modell som härskade då. Kort kan vi säga att den innebar att lönerna följde produktivitetens utveckling och profiterna användes i huvudsak till nyinvesteringar i produktionen.

Så här i efterhand kan vi nog dra slutsatsen att det de flesta då såg som en kapitalism med framtidslöften bara var en parantes i kapitalismens historia, ett undantag från det som var normalt förr och som igen är det normala, det vill säga förtryck, exploatering, öppen misär i ena änden och vräkig lyx i den andra änden.
När stagnationen började sätta in kring 1970 minskade vinsternas andel medan lönerna fortsatte av bara farten med resultat att fördelningen mellan Kapital och Arbete blev outhärdlig för kapitalistklassen.

Nyliberalismens första och främsta uppgift var att återupprätta vinsternas andel och det klarade man av under 80-talet när Thatcher och Reagan krossade det fackliga motståndet, drev fram en kraftig höjning av räntorna som tog död på inflationen och skapade den massarbetslöshet som vi levt med sedan dess.

Det var en ny modell som föddes, i vilken det inte längre fanns plats för löneökningar i takt med produktivitetens utveckling. Lönernas andel av den samlade produktionen har sjunkit drastiskt i nästan alla utvecklade industriländer och i vissa fall som USA har stora delar av den arbetande befolkningen inte sett röken av reallönehöjningar på 25-30 år.
I den fordistiska eller keynesianska modellen som man också skulle kunna kalla den kunde marknaden expandera och försäljningen av de producerade varorna hållas uppe tack vare de ökade reallönerna.

I den nyliberala modellen är det i stället den ökade skuldsättningen som upprätthållit konsumtionen, det vill säga att det är skuldsättningen som sett till att kapitalet kunnat sälja sina produkter och därmed realisera sina vinster. Här har vi den verkliga grunden till dom permanenta kriser som kapitalismen lider av sedan flera decennier, som överproduktion, bubblor och krascher och miljoner och åter miljoner arbetslösa.

Den nygamla liberala modellen har bara ett mål – och det är maximal vinst för kapitalägarna på kortast möjliga tid. Det är tecknet på att finanskapitalet tagit makten och att det gamla teoremet som myntades av socialdemokraten Helmuth Schmidt inte längre gäller. Så här löd det: – dagens vinster är morgondagens investeringar som ger jobben i övermorgon.

Den kedjan har brutits i och med kvartalskapitalismens seger. Dagens allt större vinster blir i allt mindre grad morgondagens investeringar och minst av allt nya jobb på den tredje dagen. I stället så går en allt större del av vinsterna rakt in på aktieägarnas bankkonton för att därifrån slussas ut i den finansiella sfären för spekulation och andra lukrativa aktiviteter.

Men samtidigt vet vi att den materiella produktionen av varor och tjänster inte kan göras om till vinster om det inte finns en marknad för produkterna. De senaste 25 årens kreditdrivna konsumtion löste det problemet- men bara för en tid. Det tog slut med buller och bång hösten 2007. Bostadslånekrisen och de efterföljande bankkriserna satte modellen ur spel. De amerikanska hushållens skuldsättning hade nått ett tak som inte längre kunde höjas.

Jag har inga diagram att visa på väggen, så därför har jag kopierat ett som ni kan titta på. Det här sammanfattar i ett ögonkast vad som skett med vinsterna i kvartalskapitalismen. Det skuggade fältet ger en symbolisk bild av den makt som finanskapitalet skaffat sig. Investeringar i värdepapper och andra objekt som det går att spekulera i har blivit den huvudsakliga källan till rikedom för de rikaste kapitalägarna.

Vinster och investeringar i USA, EU och Japon 1962 -2008


Förklaring: Taux de profit = vinstmarginal  (skala till vänster)

Taux d’accumulation = investeringar i fast kapital

Nu vet vi ju att alla rikedomar skapas av mänskligt arbete. Så de stora vinster som görs i den improduktiva finansiella sfären är därför bara en omfördelning till finanskapitalets fördel av det mervärde som skapas av löntagarna. Och i den kreditdrivna nyliberala modellen sker också en annan överföring av mervärde till finanskapitalet. Hushållens stora skuldsättning innebär att räntor på bolån, studielån, kreditkortsavgifter och andra räntor och avgifter går in i den stora finanskarusellen.

Vissa ekonomer, som exempelvis Michel Hudson, menar att det handlar om en sorts nyfeodalism. Trotskij sägs vara Hudsons gudfader, kan jag säga som parentes.  Det vill säga att de rika kapitalägarna allt mer lever på ränteinkomster. Likt den feodala aristokratin som levde på jordräntan lever allt fler kapitalister på räntor och inte på vinster gjorda i produktivt arbete. Det är en intressant idé men som vi inte behöver ta ställning till här på kongressen.

Men som ni vet växer inga träd till himlen. I och med finanskrisen 2007 och vad som följt sedan har den nyliberala modellen hamnat i en återvändsgränd och djup kris. Grunden till krisen är att tillväxten inte längre kan drivas med allt större skuldsättning. Det verkar som att hushållens kapacitet att klara av sina skulder nått ett tak. I USA och England är det redan ett faktum.

Jag sa nyss att vi varit med om ett krypskytte utan en verklig krigsförklaring. Nu är det ett nytt läge. Borgarna i den utvecklade industrivärlden har kastat handsken och gjort det klart för alla att målet inte längre är delvisa motreformer utan en definitiv skrotning av allt vad vi kallat för välfärd hittills. Än en gång är det bara reformismens ledare som säger att det är ett övergående oväder.

Men vi som är samlade här måste göra det klart för oss själva och andra att en ny tid står framför oss. Det handlar inte bara om att utveckla en defensiv strategi för att försvara vissa sociala förmåner som attackeras. Hela det samhälle vi vant oss vid ska rivas ned. Det är borgerlighetens mål. Halvmesyrer är inte längre deras melodi. Allt som vi förknippat med kollektiva socialförsäkringar och gemensam omsorg ska rivas upp och lämnas ut till kapitalistisk exploatering. Och det som det inte går att göra vinster på kan läggas ned eller finansieras med egenavgifter.

Sedan ett par år ser vi också hur man går tillväga rent konkret. Det är statsskulden som är den verkliga murbräckan som används till att riva ned vad som byggts upp.
-Vi har inte råd. Det är det enda svar som de arbetande möts av när de protesterar mot nedskärningar och motreformer. Det är ingenting annat än en gigantisk utpressning mot den arbetande befolkningen.

Först steg det offentliga in för att rädda det privata bankkapitalet som med sin giriga spekulation drivit hela världsekonomin till ruinens brant. –Räddar vi inte bankerna går det åt pipan, sa de ansvariga politikerna när finansen räddades. När det väl var gjort vänder sig samma politiker till befolkningen och presenterar den saltade notan.
–Nu krävs det gemensamma uppoffringar för att rädda statens finanser, säger man. Det är det andra steget i den raket som avfyrats mot den gemensamma välfärden. Det är ett ytterst farligt vapen i händerna på borgarna för det är ju så svårt att ta fram trovärdiga enkla argument mot påståendet att vi inte kan leva över våra tillgångar och att staten måste uppträda som en ansvarig familjeförsörjare. Borgarna säger att alla vägar utom en är stängda för att lösa den djupa krisen. Att öka beskattningen av de som har det gott ställt är ingen utväg. Då flyr kapitalet och inga pengar investeras så då blir det inte heller några nya jobb. Det är i alla fall vad den borgerliga ekonomin påstår.

Att de rika i dag betalar alltifrån 25 procent till noll procent i skatt och att bolag som Google de senaste fyra åren betalat i genomsnitt 2,4 procents skatt på vinsterna betraktas som oväsentligt eller utan betydelse.
Att öka de offentliga investeringarna för att möta alla sociala behov som finns i samhället sägs också det vara en oframkomlig väg. Statens inkomster räcker inte till säger man. Och glömmer bort att det är den allt lägre beskattningen av kapitalvinsterna och de rika hushållen som gjort att statens inkomster har minskat.
Med en sorts absurd uteslutningsmetod kommer man fram till att det bara finns en väg för att lösa skuldkrisen och det är att göra nya hål i svångremmen. Det är den arbetande befolkningen som ska betala för krisen. Det finns inga alternativ är dagens paroll. I själva verket är det bara ett direkt uttryck för det klasskrig som borgarna startat och som reformismen inte vill kännas vid.  Löfvens och Anderssons debattinlägg i DN häromdagen är nog ett rekord i naivitet och förtroende för den kapitalistiska ekonomins kapacitet att leverera, som det heter numera.

Men hur är det egentligen? Är krispolitiken en lösning för borgarna? Inte alls skulle jag vilja säga. Alla G-möten och andra toppmöten visar att det pågår en intensiv strid mellan olika fraktioner av kapitalägare. Vi brukar ofta tala om Kapitalet med stort K som om det handlade om en enda aktör. I själva verket finns det ju många kapital, både inom enskilda länder och på internationell nivå. Alla bråk och konflikter på toppnivå mellan Cameron, Sarkozy, Merkel, Juncker och andra statschefer är i mycket en avspegling av den intensiva konkurrens som råder mellan olika kapitalister som i krisen gör allt för att dra så stor del av täcket över sig. Att andra då får ligga med baken bar är naturligt.

Vad EUs ledning och de enskilda statscheferna försöker göra är att kombinera två oförenliga målsättningar. Å ena sidan ska löntagarna tvingas att betala statsskulderna och krisen genom allt större uppoffringar. Å andra sidan är man livrädda för att den djupa recessionen i Grekland, Portugal, Spanien och Irland ska sprida sig till hela unionen. Men tyvärr för Merkel och Sarkozy går det inte att tvinga de arbetande att betala krisen utan att hela den europeiska ekonomin dras ned i en recession. Just vad man försöker att undvika.

Slitningarna inom EU visar också att hela EU-bygget står i ett vägskäl. Endera lyckas de som strävar efter en djupare enhet inom unionen att på sikt bryta dagens situation och skapa en europeisk regering, en europeisk finans- och räntepolitik, en enhetlig skatte- och lönepolitik, eller så kommer EU kanske att brytas upp.
Själv tror jag att valet mellan de två, ett borgarnas Europas Förenta Stater eller ett återfall i nationalism och protektionism,  inte är ett val som arbetarrörelsen ska ta ställning i. Det är lite av pest eller kolera. Åtstramning för att rädda det europeiska storkapitalets intressen eller stå ut med minst lika tuffa villkor för att hjälpa det egna landets kapitalister i konkurrensen. Jag kan inte se att det är ett val för arbetarklassen.

Så vad har jag nu sagt under de här minuterna?
Jo,

-att den nyliberala offensiven som startade i början av 80-talet syftar till att rasera det välfärdssystem vi lärt känna

-att den kapitalistiska modellen för ackumulation som rådde efter kriget var ett historiskt undantag där de arbetandes löner steg i takt med produktiviteten och profiterna användes till produktiva investeringar.

-att med den nyliberala modellen bryts kopplingen mellan produktivitet och löner och konsumtionen drivs av en all större skuldsättning medan vinsterna i allt större grad hamnar i aktieägarnas fickor för att slussas ut i finansens destruktiva aktiviteter.

-att i och med finanskrisen 2007 startar borgarna ett öppet klasskrig. Statsskulderna blir det viktigaste vapnet i attacken på de arbetandes levnadsvillkor. Nyliberalernas modell funkar inte längre.

Under efterkrigstiden fungerade den sociala freden. Kapitalismen gick med på årliga materiella förbättringar och sociala reformer värda namnet. Det var eftergifter som gjordes vid förhandlingsbordet med skuggan av Sovjetunionen vid horisonten.
I dag förs klasskriget på alla fronter. I fabrikerna, på kontoren, i varuhusen, i vården, i skolorna och alla andra arbetsplatser. Det är där som striderna står och det är där som de arbetande tvingas ta strid om de ska kunna försvara sig mot angreppen och vända kampen till en verklig seger.
Under tiden sitter Löfven och alla andra reformister kvar vid förhandlingsbordet och drömmer om det gamla goda klassamarbetet. Problemet är bara att det sitter inga på andra sidan bordet.
Med det ska jag be att få tacka för mig och önska er alla en ”skitbra” kongress för att i alla fall använda ett modernt svenskt ord.
Tack ska ni ha.”

Benny Åsman 120421

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2012/04/22/socialistiska-partiet-kongressar/

 

Gigantiska summor göms i skatteparadisen

-Nu ska vi knyta upp svansen på finansen, sa den alltid lika komiske Nicolas Sarkozy 2008 när världens banker och finansinstitut stod vid stupets kant och stirrade ned i det bråddjup som öppnade sig.

- Nu ska vi skapa nya regler för finansens rörlighet, ta strupgrepp på de för ekonomin livsfarliga skatteparadisen och hindra bankirerna från att hota hela världsekonomin med sina oansvariga affärer och spekulationer, sa politikerna i kör.

Det var 2008 det, då det fortfarande rök i ruinerna. Men vad har verkligen hänt sedan dess? Har vi kommit några steg närmare dörren? Inte en tum blir svaret.
När väl den omedelbara bankkrisen var över la de vitt pratande politikerna alla tänkta projekt på hyllan. Vissa formella regler om bankers solvabilitet har införts. Men de ändrar inget i sak. Finansen har i dag lika fria händer som före bankkraschen Lehman Brothers.

Vilken plats har egentligen skatteparadisen i den finansiella karausellen? Enligt senaste rapporten från FNs handelsorganisation UNCTAD hamnar inte mindre än 30 procent av världens totala direkta utlandsinvesteringar i skatteparadisen. Vad de investeras i undrar många. Ingen har hört talas om vare sig bilfabriker, stålverk eller dataföretag på Jersey eller Caymanöarna. Däremot finns nästan hälften av hela världens innehav av amerikanska statsobligationer placerade i skatteparadisen.
Nej, det är naturligtvis så att alla dessa skatteparadis bara fyller funktion av vändplattor för finansen i den skattakarusell som används till att slippa betala skatt i moderlandet. Siffrorna talar för sig själva. I diagrammet här nedan ser vi att när bankkrisen bröt ut skedde nästan 52 procent av all världens insättning (Dépots) i skatteparadisen och 48 procent av all utlåning (Prêts). Efter krisen har de båda parametrarna minskat något men ligger fortfarande inte långt från toppnivån.

Den enorma omfattningen av dessa kapitalrörelser kan inte förklaras med argument om globalisering, världshandel eller andra ”nyttiga” ekonomiska aktiviteter. Det handlar om skatteplanering från finanshus och internationella koncerner. ”Skatteplanering” är naturligtvis en fin omskrivning för vad det verkligen handlar om – olaglig och lagligt tillåten skatteflykt. Google är ett fint exempel. Enligt finansmediet Bloomberg betalar Google 2,4 procent i skatt på sina mångmiljarder i vinster. En hord av välutbildade skatteexperter får rundlig betalning för att briljera i en enda konst –den att slippa betala skatt på intjänade vinster. I det spelat har skatteparadisen huvudrollen som Ali Babas grotta.

Som socialist kan man bara dra en slutsats och det är att skatteparadisen inte fyller någon annan funktion än rondell för skatteflykt och därför ska stängas ned. De eventuella aktiviteter som har allmännytta och som nu går via skatteparadisen kan skötas på andra vägar. Skattefifflet däremot kan inte skötas utan dessa paradis för finanskapitalets hajar och brottslingar.
Det finns några enkla åtgärder att börja med: Tvinga skatteparadisen att deklarera till hemlandet varje företag och person som placerar pengar i dem. Tvinga de multinationella företagen att deklarera alla vinster, skatter, antal anställda och produktionsvolym i varje land där produktionen äger rum.

Mina önskningar inför 2012

Det är tradition att vår blogg inför ett nytt år spekulerar i vad som väntar oss. Att skriva prognoser är att sätta ut hakan. De gångna åren har våra gissningar väl varit si och så, inget att skryta över och inget att skämmas över.
Inför 2011 missade vi dock det som skulle överskugga allt annat under året –den arabiska våren. Trots att upproret startade i Tunisien just dagarna innan Jul 2010 var det ingen som såg vad som skulle komma i land efter land. Än en gång visade det levande livet att det är mycket lättare att ”förutspå” det som redan skett än att säga något vettigt om framtiden.
Så i år blir det ingen prognos om vad som kan tänkas ske 2012. I stället ska jag avslöja vad som finns på min önskelista inför det nya året. Går de i uppfyllelse är det bara att korka upp bästa champagnen till Nyår 2013. Men små framgångar och delsegrar är inte heller att förakta, speciellt inte i en period där borgerligheten tror att den kan tillåta sig allt.
Min första och högsta önskan är att 2012 går till historien som det år då den arbetande befolkningen stod upp och slog tillbaka den tre decennier långa trenden av ökade vinster på lönernas bekostnad. Den mest grundläggande av alla förändringar som nyliberalismen inneburit är den sjunkande löneandelen av bruttonationalprodukten till förmån för vinsternas andel. Det handlar om förskjutningar på några procent, upp till 10 procent i vissa länder, vilket svarar mot enorma överföringar av rikedom från de lönearbetande till de som lever på inkomst av kapital. Finansens toppar har tagit makten med benägen hjälp av underdåniga politiker. Mitt hopp är att allt fler, ja miljoner och åter miljoner, ska börja inse att dagens maktstruktur endast kan leda till allt större klyftor och orättvisor i samhället och att det finns bara ett sätt att sätta stopp på denna katastrofala utveckling –ta ifrån dem makten.
Min andra önskan inför 2012 är att den arabiska revolutionen som tog världen med överraskning för exakt tolv månader sedan ska segra. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Mäktiga krafter i Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder verkar, tillsammans med Obama, Sarkozy och andra försvarare av det bestående, för att de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och rättvisa inte ska rubba de härskandes grepp om makten. Farorna är många, alltifrån generaler med en kontraevolution på agendan till reaktionära fundamentalisters strävan att sätta religionen i maktens säte och kvinnorna i baksätet.
Hoppet står till alla de som de senaste tolv månaderna stått i spetsen för en verklig befrielse av de förtryckta. De har med sitt mod och sin beslutsamhet visat att allt ännu är möjligt. En seger för upproret i Syrien skulle betyda enormt mycket för att ge ny energi och stimulans till hela regionens revolt mot förtryck och despoti.
Min tredje önskan och förhoppning inför 2012 kan uppfyllas i Mittens Rike. På ett par decennier har ett par hundra miljoner kinesiska män och kvinnor dragits in i den kapitalistiska marknadsekonomin vilket gjort Kina till världens verkstad för konsumtionsvaror. Under det gångna året har många förtryckta i Kina, både arbetare och fattiga jordbrukare, rest sig mot det kinesiska kommunistpartiets envälde och den djungelkapitalism som frodas i partiets beskydd. Mitt hopp är att partiets maktmonopol bryts, att den förstelnade byråkratin störtas i gruset och att den kinesiska arbetarklassen befriar sig från sina bojor. Det blir också slutet för alla multinationella företags utnyttjande av billig arbetskraft utan rätt till organisering i självständiga fackföreningar och politiska partier. Ett sådant Kina ser jag gärna växa ut till en gigant. En stor seger för de arbetande i Kina är en seger för hela världens arbetarklass.
Med det är min önskelista slut. Jag har många andra hopp inför framtiden. Men infrias de tre önskningarna ovan då blir 2012 det år då hela Världen förvandlades. Det är väl något att se fram emot?

Gott Nytt År till Er alla.

 

 

 

 

 

 

 

 

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/12/30/gott-nytt-ar/