Blodigt Formula 1 Race in Bahrein…

ay_107355148

Det lilla samhället Basar norr om Bahreins huvudstad Manama kallar sig ”Huvudstaden för revolutionär konst” och det demonstreras i dagarna med monumentala murmålningar där världen uppmanas att bojkotta och ställa in dagens racingtävling i Formula 1.

I går strömmade åter tiotusentals demonstranter ut på gatorna i Manama och upprepade sina krav på att diktaturen under familjen Al Khalifah ska upplösas och ersättas med en folkvald regering. Monarkin eller kalifatet som styr över det lilla öriket baserar sig på en liten sunnitisk etnisk minoritet och har inte undgått den arabiska revolutionens heta vindar. I över två år har protesterna mot enväldet rasat.  Omkring sjuttio procent av befolkningen är shiiter. Som i många av de andra rika oljeländerna i regionen är en stor del av den arbetande befolkningen hårt exploaterade immigranter helt utan rättigheter

Regimen har svarat på protesterna med ett obegränsat våld. I dag när racertävlingarna drar i gång med sina tjutande däck väntar saudiska pansarvagnar på fastlandet. Blir protesterna för våldsamma rullar de över bron till Manama och kör de sitt eget blodiga lopp genom att attackera demonstranterna.

På många sätt är upproret en spegelbild av den syriska revolutionen. Fast där är det ryska stridsvagnar och ryskt stridsflyg som hjälper Assad och hans minoritetsdiktatur att lemlästa och döda sitt eget folk…

34994_333017460133933_2082753737_nhttp://kildenasman.se/2013/04/21/blodigt-formula-1-race-in-bahrein/

Klasskamp i engelsk fotboll

Fotbollen är fortfarande rund även om elitfotbollens arenor har blivit en marknadsplats bland andra marknadsplatser. Dess utövare är moderna gladiatorer och i den mån den där berömda klubbkänslan finns kvar hittar vi den hos fansen inte hos ägarna som allt oftare är stenrika knösar som bara vill dekorera sina liv med en framgångsrik klubb och dess spelare. Silvio Berlusconi pyntade sig ett tag med vår Zlatan när denne spelade för hans Milan. I dag  ägs Ibra i stället av PSG och då Emiren av Quatar  Sheikh Hamad som köpt hela klabbet.

En annan knös är den amerikanske mångmiljardären och riskkapitalisten Ellis Short som äger den traditionsrika brittiska klubben Sunderland AFC. När laget nu hänger på gärsgårn, riskerar att åka ur ligan och förlora miljoner i TV-intäkter, valde han att rekrytera den famöse tränaren Paolo Di Canio till klubben.

Men det var som  att kasta in en bomb på hemmaplan, en arena  som är rest på marken av en tidigare kolgruva, Wearmouth Colliery, och som har fått sitt namn Stadium of Light (Ljusets arena) efter den berömda Davy lamp eller gruvlampa som lyst upp de mörka tunnlarna för generationer av gruvarbetare.

Paolo Di Canio har sin bakgrund i en klubb med rakt motsatta anor. Italienska Lazio, som grundades av militära officerskretsar 1900 och som senare blev en klubb för fascistiska svartskjortor. Benito Mussolini var en kär gäst i vimlet på klubblokalens terraser och byggde den arena, Stadio Olimpico, som fortfarande är Lazios hemmaplan. Klubbens fans i modern tid, Ultras, befolkas av högerextrema ofta rent fascistiska våldsverkare som på sina banderoller älskar att skriva bokstäverna SS i klubbnamnet Societa Sportiva Lazio med nazisternas typsnitt. De gapar och buar ut alla färgade spelar och sjunger antisemitiska sånger. Som ung grabb och juniorspelare fostrades Di Canio i denna miljö och sägs ha en tatuering med italienska Dux (Ledare) på sin ena arm. Som vuxen sitter ungdomens ideologiska brännmärken uppenbart kvar och han blev ökänd när han som spelare i Lazio saluterade Ultras med en fascisthälsning.

article-2302705-19078B29000005DC-945_634x495

Allt detta har blivit för mycket för klubbens viktigaste supporter, Gruvarbetarförbundets lokala fackförening. Dess standar eller fana hänger på hedersplats när man kommer in i klubbens lokaler men kommer nu att hämtas hem av dess generalsekreterare Dave Hopper som inte skrädde orden när han förklarade varför:

”Jag liksom tusentals andra gruvarbetare har stött Sunderland från barndomen och vi är passionerade när det gäller fotboll. Men det finns principer som är viktigare. Vårt standar är en symbol för Durhams gruvarbetare, för vår långa kamp för arbetarklassens rättigheter. Rättigheter som sopades undan av fascismen i Tyskland, Italien, Spanien och Chile. Vi har en helig förpliktelse inför de miljoner som utplånades av Hitler, Mussolini och Franco att motsätta oss fascism var och i alla sammanhang denna onda tro sticker upp sitt tryne, framförallt under en tid när arbetande människor åter tvingas att betala för kapitalismens kris på samma sätt som i Europa under 1920- och 1930-talen. Tillsättningen av Di Canio är en skam och ett förräderi mot alla dem som kämpade och dog i kampen mot fascismen. Alla måste stå upp och ta avstånd från denna skandal samt begära av Ellis Short och Sunderlands styrelse att de ska ändra sitt beslut.”

Labours förre ordförande David Miliband, som fungerat som hedersdirektör för Sunderland, har som en effekt av de häftiga reaktionerna hedersamt nog lämnat sitt uppdrag som sin politiska protest. Vi får se hur det hela avlöper. Än är inte sista bollen slagen. Ska marknadskrafterna eller klubbkänslan styra.

http://kildenasman.se/2013/04/03/klasskamp-i-engelsk-fotboll/

Guds utsände åker tunnelbana och gillar fotboll – men han välsignade också militärens diktatur

Viva Il Papa ropar Expressens egen prelat Marcus Birro från Petersplatsen i Rom. ”Buena sera” blev svaret. I den gemensamma bönen fick han där en ”värdig och mycket andlig känsla”.  ”För alla som tjurar över hur illa den katolska kyrkan går i takt med sin samtid var det en bister kväll”, menar Birro i sin tacksägelse. Detta kommer att ”stärka den solidariska, progressiva och varmhjärtade katolska kyrkan” i Latinamerika…

Röken från Sixtinska kapellet har lagt sig och världens papister vaknar i dag med en ny ledare. Utsänd av Gud men ändå så folklig att han gillar fotboll och tango. I media sprids ett rykte om att det ska ha hänt att han lagat sin egen mat. För Aftonbladet berättar dessutom litteraturvetaren Göran Hägg att den nye påven har setts åka tunnelbana även som kardinal och biskop i Buenos Aires.

Han framställs som ”en av oss”. Lite som Jesus själv, Guds egen son. Kardinalen Jorge Bergoglio, nu Frans I, växte upp med en italiensk immigrant och järnvägsarbetare som pappa. På samma sätt som Jesus hade en snickare, en helt vanlig arbetare som far.

Men granskar vi Bergoglios förflutna får vi en annan bild. Jämförelsen med Guds son rimmar illa. Riktigt illa. I den mån evangeliernas historiska berättelser har en bäring så var Jesus en upprorsman mot romarrikets ståthållare och militära legioner. Bergoglio och den katolska klerikala hierarkin i Argentina välsignade och samarbetade för sin del med landets militärdiktatur i det ”Smutsiga krig” där över tiotusen människor dödades och torterades. Horacio Verbitsky, en av Argentinas mest framträdande journalister, berättar i sin bok, ”Silencio” (Tystnaden) om hur den argentinska marinen med hjälp av just Kardinal Jorge Bergoglio, för en inter-amerikansk människorättskommission gömde undan diktaturens politiska fångar i sin egen semesterbostad på ön, El Silencio, ute i Río de la Plata. Den förre reaktionäre påven Benediktus XVI fick förlåtelse för sin aktivitet i Hitlerjugend eftersom han då var så ung. Men skulle Jesus förlåtit Bergoglio?

vdiela3

Birro gycklar i sin text med det sekulariserade Sverige – där det hos många av oss väcker anstöt när vi får höra att Frans I har gjort karriär i den katolska klerikala eliten genom att intensivt bekämpa kvinnors rätt till abort. Han är också en skarp motståndare till att människor av samma kön ska kunna vigas. ”Det är att förstöra Guds plan för oss människor”. Lite nonchalant viftar Birro undan detta med att ”Han är bibeltrogen med andra ord och något annat var inte att vänta eller förvänta”…

En katolsk nattvard, eller kommunion, är av central betydelse för varje katolik. Genom att ta emot oblaten och vinet visar man sin vilja att vara en del av Kristi kropp, vilken är den katolska kyrkan ledd av den Helige ande, förkroppsligad genom påven i enhet med sina biskopar. Har man begått en svår synd, som Argentinas förre diktator General Jorge Rafael Videla, vilket innebär att man är i en brytning med kyrkan, då måste man bikta sig och erkänna försyndelsen. Allt annat är ett helgerån.

Inför domstolen och i fängelset har Videla vägrat att erkänna sitt ansvar för den argentinska militärens dödande. Han varit sig bett alla anhöriga eller Gud om förlåtelse utan har i stället stolt tagit sitt ansvar för åren av diktatur. I sina egna ögon begick Videla säker därför inget ”helgerån” när han tog emot Guds välsignelse genom kommunionen eller nattvarden. Inte heller Bergoglio som var den präst som genom ”specierna” (brödet) gjorde diktatorn till en del av Kristi kropp. Bergoglio var vid det tillfället väl medveten om Videlas inställning och genom att ge honom nattvarden gav han honom, bibeltrogen som han var, inte sin förlåtelse men väl sitt fulla stöd. Den Jesus som det berättas om i Bibeln skulle däremot aldrig ha accepterat detta. Han gjorde uppror mot en romersk överhöghet. Men sparkade också omkull månglarnas och krämarnas bord i Templet. Dessutom stormade han mot de skriftlärde, Fariséernas parti…

Birro tycker att vi sekulära tjurar över att Bergoglio är skriftlärd. Detta och hans förflutna är småttigheter. Vi ska nöja oss med att påven tycks vara en mer kul typ än den triste föregångaren. En som gillar fotboll och tango. Dessutom har han, positivt nog gett sina församlingsmedlemmar tillstånd att använda kondomer. Men dessvärre ”bara vid risk för infektioner”. Inte vid risk för oönskade barn…

Men vi tänker fortsätta att tjuras. Den nye påven har tagit sitt namn, Frans I, efter det katolska helgonet, den asketiske fågelskådaren Fransiskus. Men varför ska vi imponeras av det yttre? Militärdiktaturen i Argentina gynnade de rika och besuttna, de välmående i sitt land. Vi vet också att det papistiska Italien har denne Fransiskus som sitt nationalhelgon. Men samma papister har också gång på gång röstat fram Capo dei Capo, bossarnas boss, vällustingen Berlusconi som sin president…

http://kildenasman.se/2013/03/14/guds-utsande-aker-tunnelbana-och-gillar-fotboll-men-han-valsignade-ocksa-militarens-diktatur/

 

Aftonbladet och Syrien – att traska i spåren efter Carl Bildt…

Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och trogen fanbärare för socialdemokraternas ledning, skriver i dag om Syrien. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att han kopierar Carl Bildts politik om att ”ingen militär lösning är möjlig” och att det folkliga upproret därför inte ska få någon vapenhjälp. En sådan skulle bara förvärra tragedin med mer dödande menar de bägge och följer därmed noga direktiven från Vita huset.

Ur analytisk och logisk synpunkt är Lindbergs artikel rena gojan. Han påstår inledningsvis att ”Världen vänder Syrien ryggen”. Skriver att den ”helt enkelt gett upp och bestämt sig för att Syriens framtid får avgöras på slagfältet” vilket är ”ett bittert nederlag för FN”.

402bf19e01e31e8eb38ea4d84ff4f887_view

Men ”Världen” har sannerligen inte vänt Syrien ryggen. Det har Obama, Bildt och Löfvén gjort i meningen att de trots en gemensam retorik om demokrati och frihet har övergett upprorets sekulära och demokratiska krafter. Putin, Amahinejad, Lukasjenko och Nasrallah tar däremot väl hand om sitt Syrien med ständiga leveranser av vapen, reservdelar, ammunition och nyckelpersonal till diktaturen.  

Ingen skulle i dag våga påstå att jorden är platt. Men Lindberg kan opåtalad måla upp sin vrångbild. Utan minsta reflektion smetar han sedan på med lite humanitärt lidande genom att berätta om Assads förödande klusterbomber mot civila bostadsområden (syftar nog egentligen på de senaste attackerna med Scudmissiler). Humaniora som bättras på med ett fotomontage där Assad klistrats in bland ruinerna av ett bostadskvarter.

Enligt de flesta informationskällor har Quatar och kanske Saudiarabien också vänt ryggen åt den Fria Syriska Armén, men betalat och förmedlat en del lättare vapen och ammunition till ”sina” rebeller, alltså till de grupper som har en mer islamistisk politisk dagordning.

Vilket Lindberg på sitt sätt konstaterar genom att skriva att ”I takt med att konflikten fortsätter får extrema grupper som al-Quaida dessutom allt större inflytande”. Sedan ritar han dit den lilla knorr som är hans egentliga budskap:

”I  dag förs en diskussion i väst om att beväpna rebellerna. Det är en farlig väg att gå. Det råder inte direkt brist på vapen i Syrien och man vet aldrig hos vem de till slut hamnar.”

http://kildenasman.se/2013/03/08/aftonbladet-och-syrien-att-traska-i-sparen-efter-carl-bildt/

Dags för LKAB att ta över i Pajala

55885_gravare-i-arbete-motsolTrots att gruvexploatören Northland Resources tillgångar finns i de svenska och finska urbergen gungar nu marken under ägarna och en konkurs och en rekonstruktion, alternativt en försäljning verkar inte omöjlig.

”Facket” sägs ha fortsatt förtroende för sin arbetsgivare. Men borde tänka om. Aktien störtdök i slutet av förra månaden med 90 procent på ett par dagar och när nu försöket med en nyemission misslyckats har dess värde utplånats. Aktiemäklaren Oskar Rönnerman uttrycker i DN besvikelsen hos alla dem som hoppats på snabba klipp:

 ”Företaget har hamnat i en förtroendekris. Marknaden är inte beredd att satsa mer, Northland har inte bevisat att man klarar av att genomföra hela projektet enligt budget, säger han. Han råder sina hårt prövade aktieägare att inte köpa fler aktier även om priset faller – inga klipp finns i sikte. Bäst vore om man hittade nya ägare till företaget med tillgång till pengar och kunskap om hur man driver gruvor.”

Det är bara att hålla med. Profitörer av alla de slag ska inte bara bort från ”Välfärden” utan också från en av dess fasta grunder, nämligen våra mineraltillgångar i urberget. Stefan Löfven besökte gruvområdet Navettamaa i Pajala i januari, skrattade och tog lekfullt upp en näve jord från marken, sniffade på den och sa att ”här luktar pengar”. ”Det är roligt att få ta del av en framgångssaga, och att få se fortsättningen”, menade han vidare. Löfvens luktsinne var det säkert inget fel på. Däremot hans undfallenhet inför privata exploatörers försök till plundring av våra gemensamma tillgångar.

När det gällde våra naturtillgångar var Gustav Vasa radikalare än dagens arbetarledare. I en urkund från 1542 förklarade han rakt av att ”de ägor som obygde ligga och fjärran från bygdelagen hör Gud, oss och Sveriges krona till”. En lagstiftning som förfallit under seklens gång. 1994, i nådens år när Göran Persson och de rödgröna styrde landet, sålde statliga Sveaskog den ”ägo” på 170 hektar som det handlar om till en bygginspektör i Pajala. Senare, i nådens år 2004 under samma politiska styre av vårt land stiftades en ny lag om villkoren för ersättning när det ska öppnas gruvschakt. I det här fallet skulle ägaren, bygginspektören få 1.5 promille av produktionsvärdet. Staten (den ursprungliga ägaren) skulle samtidigt bara få futtiga 0.5 promille. Inte ens Göran Perssons historiske namne, Erik XIV:s grymme rådgivare Jöran Persson slarvade så med kronans förläningar…

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt ligger också långt efter Gustav Vasa när det gäller radikalismen, men ändå några fjät före Stefan Löfven. På samma sätt som när det gäller bankernas envälde över våra liv, agerar man när det gäller gruvnäringen och föreslår en konstruktion, där man inte alls berör själva ägandet – och ansvaret. Sjöstedt har i debatter framhållit att:

”Det råder gruvboom i Sverige. Nya gruvor öppnas och malmvagnarna börjar rulla på nytt från gruvor som har varit nedlagda. Många får jobb och den viktiga exportindustrin växer. I det finns mycket positivt för hårt prövade avfolknings­bygder.”

Han har vidare konstaterat att de privata ägarna inte bryr sig om bostäder, skolor och större infrastruktur i de bygder där de drar fram och därför föreslagit en höjd statlig mineralersättning till nio procent av produktionsvärdet.

Varför denna blygsamhet? Kunde Gustav Vasa så borde Sjöstedt också kunna bjuda till ordentligt! Varför smyga omkring i filttofflor? Gruvbrytningen i Pajala och investeringar i välfärden behöver ett långsiktigt stabilt statligt ägande, oberoende av riskkapitalister och konjunkturer,  kontrollerat och ständigt synat av de anställda och alla oss andra.

Kollapsen för Northstar är ett utmärkt tillfälle till ”reformation” när det gäller ägande och drift i Pajala. Staten måste omedelbart ta över ägandet. Aktieägarna kan kompenseras med ”avlatsbrevens” ursprungsvärde! Låt koncernen LKAB få ett systerföretag i Pajala!

Kildén & Åsman 

Socialdemokratin gravsätter Socialistinternationalen – hundra år efter dödsfallet

 

Under mellandagarna har vi lyssnat till ett historiskt vingslag. Socialdemokratins Carin Jämtin har meddelat att partiet är med i en öppen fraktion som är i färd med att upplösa den Andra Internationalen, Socialistinternationalen.

Nåja, vingslag och vingslag. Snarare är det en ryckning i några sista glesa fjäderpennor. För arbetande människor, för socialister, dog Andra Internationalen redan för snart 100 år sedan. Den gick under i det Första världskrigets barbari. Det Carin Jämtin och Stefan Löfvén nu är med om är en ovanligt försenad gravsättning. För att förstå detta i grunden blir det nödvändigt med en historisk utflykt:

Vi närmar oss det sorgliga hundraårsminnet av Första världskrigets utbrott. Tjugo miljoner människor dog direkt i vanvettets leriga skyttegravar och sönderbombade bostäder. Femtio miljoner dog efter kriget när artillerielden tystnat, av ”spanska sjukan”, den influensa som hämtade sin näring i utarmningen av alla civila, sociala strukturer, fick först fäste hos svaga lemlästade och sjuka för att sedan grassera över hela världen. Till och med i Sverige, som klarat sig från själva kriget dog över trettiosjutusen människor av denna svåra influensa.

Lillebros Söderlunds/Ture Nermans ”Den vackraste visan om kärleken” fångar vackert sorgen över detta meningslösa kapitalistiska krig om kontroll över marknader och råvaror. Men inte bara den förälskade fattige pariserstudenten dog. Fyra imperier kollapsade efter militära nederlag och sociala uppror: Tyska kejsarriket; Ryska Tsardömet; Habsburgarnas Österrike-Ungern och det Osmanska riket.

Men även den hyllade idén inom arbetarrörelsen om internationell solidaritet och om en gemensam generalstrejk mot kapitalisternas krig samt en orubblig vägran om att rösta för krigskrediter i sina respektive parlament gick i graven.

Så sent som den 25 juli 1914 uppmanade de tyska socialdemokraterna, SPD, sina medlemmar att demonstrera mot det kommande kriget. Två veckor senare, den 4:e augusti röstade man i riksdagen för de stora krigskrediter som regeringen begärt! Den franska socialdemokratin valde samma katastrofala politik när väl kriget bröt ut, trots tidigare väldiga massdemonstrationer mot kriget tillsammans med fackföreningsrörelsen CGT. Raseriet mot mordet på pacifisten Jean Jaurès var bokstavligen ”gränslöst” och krävde fred. Det fanns partier och grupper som höll fast vid antimilitarismen. De ryska bolsjevikerna, socialister i Frankrike och Storbritannien, socialistpartierna i USA och Italien, en opposition i Tyskland under ledning av Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Dessa krafter samlades kring Zimmerwaldmanifestet med Leo Trotskij som huvudförfattare.

I Zimmerwald deltog den djärve unge socialisten Zeth Höglund, han hade redan 1905 agiterat mot det svenska kungahusets planer på ett krig mot Norge och nu använde han sin plats i riksdagens Andra kammare för att tala mot kriget och ”Det befästa fattighuset”. Ett mod som innebar att han kastades in i en av Långholmens fångceller. Brottet sas vara ”förräderi mot Kungahuset Sverige”…

Den fraktion som alltså hundra år senare tänker gravsätta Socialistinternationalen, vars idéer varit döda så länge, tänker kalla sin nya sammanslutning för Progressive Alliance. Vilket vi tydligen ska tolka som en Reformvänlig Allians.

Dessvärre behöver man inte spå i kaffesump för att begripa att det handlar om partier som är på nyliberal mark. Deras reformer är kontrareformer. Det israeliska Arbetarpartiet kommer säkert också att fortsättningsvis ha en viktig roll och begära stöd för sin krigspolitik.

Vi socialister låter helt enkelt begravningen ske i stillhet bara med de närmast anhöriga. Hur dödsboet delas och förvaltas är deras sak.

http://kildenasman.se/2012/12/28/socialdemokratin-gravsatter-socialistinternationalen-hundra-ar-efter-dodsfallet/