”Oändlig tillväxt är inte möjlig på en ändlig planet”

– Era regeringar sviker er! När den unga Munira Sibai fick två symboliska minuter under klimatmötet i Qatar vände hon sig inte till delegaterna utan direkt till människor världen över. Och det var  sannerligen inga överord. Trots inramningen av rapporter om att det snart är för sent att vända kursen mot en katastrofal fyragraders uppvärmning var resultatet av COP 18 om möjligt ännu magrare än de 17 föregående.

 

Hur är det möjligt att ett projekt där mänsklighetens framtid ligger i potten misslyckats så fullständigt i 20 år utan att det föranleder en total omprövning?
Skälet är varken okunnighet eller oförmåga. Fakta är välkända och i stora drag oomtvistade och vi vet också att världens regeringar är förmögna till samordnad och kraftfull aktion, se bara på insatserna efter 11 september eller bankkrisen 2008-09.

I boken Bankrupting Nature, en uppdatering av fjolårets Den stora förnekelsen, lyfter Anders Wijkman och Johan Rockström fram grundorsaken: den totala uppslutningen kring ekonomisk tillväxt.
Tillväxtkritik har funnits länge i den politiska debattens marginal med tillfälliga räder in i rampljuset. Tidigt ute var Romklubben, en exklusiv sammanslutning av affärsmän, forskare och politiker, som 1972 i Tillväxtens gränser lät en grupp från MIT sätta in tillväxten i olika ekvationer för jordens framtid. Den inte alltför överraskande, men ändå djupt systemkritiska, slutsatsen var att oändlig tillväxt inte är möjlig på en ändlig planet.

Det är också Romklubben, idag med Wijkman som ordförande, som 40 år senare givit ut hans och Rockströms bok. Resonemang som i början av 70-talet var tankeexperiment (”Vad skulle hända om alla i Kina skaffade bil?”) är idag på väg att förverkligas och de teoretiska modellernas kurvor skär med orkanstyrka rakt in i vår livsmiljö.
Författarna lyfter fram de nio ”gränsvillkor för planeten” som Stockholm Resilience Centre under Johan Rockström presenterade 2009 – förutom klimatet, bland annat biologisk mångfald, kväve- och fosforcyklerna, användning av färskvatten och land. Tre av dessa gränser har redan överskridits och på område efter område belyser Wijkman och Rockström hur dagens tillväxttvång står i vägen för att lösa problemen. De efterlyser andra ekonomiska drivkrafter men här knyter sig den annars så radikala systemkritiken. Å ena sidan skriver de att vad som krävs är ”ingenting mindre än en revolution, både i attityder och samhällets och ekonomins organisation”, å andra sidan förblir deras alternativ inom ramarna för den ekonomi vars drivkrafter är så destruktiva.

För tillväxt är ingen ideologi, ingen åsikt som kan bemötas med förnuftsargument, den är fundamentet för dagens ekonomiska system, kapitalismen. Alla som någonsin spelat på en häst eller en fotbollsmatch vet att det är meningslöst om oddset är 1:1, i bästa fall får man då tillbaka insatsen. Samma sak gäller i en kapitalistisk ekonomi, investeraren måste göra vinst och kapitalet ständigt öka.
Tillväxtdriften sitter i systemets arvsmassa och när tillväxten upphör inträder inte harmoni, då utbryter kriser. Detaljer som ekologisk kollaps eller mänsklighetens överlevnad påverkar inte denna drivkraft eftersom kapitalet bara lyder en lag, vinstmaximeringens. Det kapital som bryter mot denna döms till den kapitalismens hårdaste straff: döden genom konkurs. Så länge denna grundlag råder och de intressen som bär upp den tillåts styra kommer alla klimatkonferenser att fortsätta sluta i tomma intet.

Ett skolboksexempel kom i den senaste årsrapporten från International Energy Agency, IEA, en smått surrealistisk läsning. Efter sida på sida av nöjda beräkningar om ökande produktion av ”okonventionell gas”, Iraks potential och andra framsteg i fossilutvinningen öppnas plötsligt en avgrund när IEA konstaterar att dörren håller på att slå igen om tvågradersmålet. IEA:s häpnadsväckande slutsats är att två tredjedelar av de kända tillgångarna av fossil energi måste stanna under jord.

Energibolagen – bland dem åtta av världens tio största företag – skulle alltså få se två tredjedelar av sina ekonomiska tillgångar smälta bort fortare än polarisarna med katastrofala konsekvenser för börsvärden, lånevillkor, direktörsbonusar och makt. Och reaktionerna på detta var … inga alls. Aktiekurserna, dessa marknadens nervöst fladdrande seismografnålar, så känsliga för varje antydd vinstvarning, låg stabila som fullastade supertankers för Shell, BP, Exxon och de andra fossiljättarna. Den ekonomiska makten litade, helt korrekt, på att regeringarna skulle låta allt förbli som vanligt, att oljan, gasen och kolet ska fortsätta säljas, eldas upp och inbringa goda vinster, oavsett konsekvenser. Att konfrontera de stora företagen finns inte i de politiska makthavarnas tankevärld, ens när mänskligheten hotas.

Länge har det varit otänkbart att ifrågasätta den tillväxtberoende kapitalistiska ekonomin. Dels för att tillväxtens goda sidor dolt att det i stora stycken är ett pyramidspel där förlusterna skickats neråt, till de ekosystem vi är så beroende av. Men att systemet inte kan utmanas ens nu, när kriser skakar både samhällen och livsmiljöer, beror också på bristen på alternativ.
Kapitalismens trumfkort har varit att dess motsats, den socialism som en gång var den hoppfulla länken mellan arbetarklassens dagliga kamp och människans frigörelse, blev liktydigt med de byråkratiska enpartidiktaturer som formades efter Sovjets avbild, kommandoekonomier som styrdes utan tanke på vare sig människors önskningar eller naturens ramar. Att ens antyda något som låter som ”planekonomi” kvalificerar snabbt till utvisning ur debatten: – Vill du ha det som i Sovjet?!

Men varför skulle planering och politisk styrning behöva vara liktydigt med slösaktiga diktaturer som Sovjet eller DDR? Dagens kapitalism är inget naturfenomen, den uppkom under speciella historiska omständigheter och har under sin månghundraåriga historia haft de mest skilda ansikten: 1400-talets italienska handelsstäder, slavhandelns 1700-tal, Nazitysklands rustningsekonomi, den svenska välfärdsstaten, Japans statsreglerade storbolagsstyre eller dagens marknadsliberala USA, för att nämna några.

Världen rusar nu snabbare mot det ekologiska stupet än de flesta orkar ta till sig och ska vi kunna utnyttja den korta bromssträcka vi har krävs ett brott med de mekanismer som är roten till det onda. Jorden och dess tillgångar är för viktiga för att underkastas egennyttans välde, i synnerhet då denna ”nytta” definieras av företag, opersonliga ekonomiska maskiner utan andra drivkrafter än värdeökning.
Snarare än att som idag låta vinstjakten infektera nya samhällsområden är någon form av planerad hushållning med resurserna nödvändig, baserad på demokrati och internationellt samarbete. Utmaningarna är väldiga men lösningarna konkreta och vi behöver inte vänta på den Stora Revolutionen eller ett utopiskt idealsamhälle för att ta itu med ett sådant skifte. De planer på omställning för klimatjobb som utarbetats av fack och miljörörelser i Sydafrika, Storbritannien och Danmark och som är på gång även i Norge, är goda exempel som kan sättas i verket redan idag, handfasta initiativ som pekar framåt och manar till efterföljd.

Välfärden, vinsten och LO:s tandlösa förslag

Det lilla dokumentet Framtidens välfärd som LO presenterade i förra veckan har skapat en häftig debatt. Ska man döma av brösttonerna från borgerligheten är LO-förslaget ett radikalt grundskott mot det nyliberala systemskifte som pågått i snart trettio år, ett gigantiskt maktskifte från kapitalet till politiken. Dessvärre är så inte fallet, skriver här Lars Henriksson.

LO-kongresser är vanligen välregisserade föreställningar med delegater som är valda i flera steg ovanför huvudet på vanliga fackföreningsmedlemmar. När därför kongressen i maj 2012, tvärtemot ledningens vilja, beslutade att bifalla motionen från Handels om att stoppa de vinstdrivande företagen i välfärden var det smått sensationellt. LO-ledningen ville besvara motionen med en utredning i frågan men kongressen röstade istället för att avskaffa den så kallade ”Lagen om valfrihet” och att en ”non profit-princip” skulle gälla inom vård, skola och omsorg.
Men en utredning blev det och efter ett drygt halvår lade LO-ledningen i förra veckan fram ett förslag som uttolkar kongressbeslutet. Även om samtliga förbundsstyrelser sägs vara eniga om förslaget ligger det mycket långt från kongressbeslutet, både i ord och tanke.

Där kongressen ville att ”LO initierar ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll” är det dokument ledningen ställt sig bakom snarare ett försök att dämpa den starka kritiken mot vad privatiseringar och marknadstänkande gjort med välfärden.
Istället ger det stöd till socialdemokraternas uttalade önskan att ge privata bolag och marknadsmekanismer fortsatt utrymme i den offentligt finansierade verksamheten. Vilket inte är så konstigt eftersom ordförande Thorwaldsson sitter i SAP:s styrelse som redan i oktober beslutade att varken säga nej till privatiseringar eller vinster i välfärden.

LO-förslaget har tre bärande punkter: att bara en särskild sorts bolag med begränsad vinstutdelning ska tillåtas i offentlig verksamhet, att Lagen om valfrihet, LOV, rivs upp samt att privata bolag i offentlig verksamhet öppet måste redovisa sin ekonomi. Förutom detta finns krav på ökade resurser till välfärden och, liksom i socialdemokraternas förslag från i höstas, krav på regler för verksamhetens kvalitet.
Att begränsa de stora koncernernas möjlighet att fiffla med interndebiteringar genom öppna räkenskaper är en god idé, inte bara för de företag som lever på skattepengar, likaså att den ideologiska ”valfrihets”-lagen avskaffas.

Själva kärnan i förslaget, det som rör privatiseringarna i offentlig sektor och det som skapat den heta debatten, är dock den juridisk-tekniska idén om att inrätta en ny bolagsform, en speciell variant av bolag med begränsad vinstutdelning där företag som är verksamma i välfärdssektorn inte ska få ta ut mer än statslåneräntan (under 2012 var denna 1,52 procent) plus en procent.
Denna regel ska dock vara dispositiv, det vill säga inte tvingande. Lokalt ska det alltså vara möjligt att genom så kallade driftavtal, ”göra avsteg från huvudregeln och anlita aktiebolag samt tillåta högre vinstuttag och värdeöverlåtelser”, bara kommunpolitikerna kan motivera sådana avtal.

Mot detta låter nu borgerligheten Svenskt Näringslivs Urban Bäckström svinga släggan och ange tonen: total konfrontation. Bäckströms höga tonläge beror naturligtvis på att han har betalt av dem som gör stora vinster på skattepengar. Inte för att LO-förslaget, om det mot alla odds skulle genomföras, verkligen skulle vända privatiseringsvågen utan snarare skapa mängder av jobb för bolagsjurister och revisorer för att genom allsköns ekonomiskt trixande hjälpa riskkapitalisterna genom lagens många kryphål.
Men att den starka folkliga opinionen mot privatiseringar tar sig organiserade uttryck genom LO, om än i aldrig så utspädd form, är något som inte kan tolereras av dem som satt dagordningen i årtionden. Risken finns ju att det leder vidare.

När Bäckström nu kallar LO:s förslag ”den största attacken mot företagande sedan 1970-talet” är det med tydlig anspelning på 70-talets förslag till löntagarfonder. Det som började som ett – på många sätt tveksamt – svar på kritik mot höga företagsvinster och bolagsmakt men som slutade som en byråkratisk konstruktion, så urvattnad att få kunde älska den, utom de borgerliga strateger som använde det som symbolfråga i efterkrigstidens största ideologiska kampanj mot allt vad arbetarrörelse hette.

Risken är nu stor att SAP/LO-förslagen kommer att få samma roll, utan att kunna skapa entusiasm hos den starka opinionen för gemensam välfärd ger det högern och företagen en tacksam möjlighet att blanda bort korten. Bäckströms vilda sluggande handlar mindre om de tandlösa förslagen och mer om att använda dessa för att stympa och demoralisera hela den opinion som vuxit sig stark mot privatiseringar, bolagiseringar och marknadsregleringar i den gemensamma sektorn.
Man skulle kunna tycka att Bäckström & Co borde vara tacksamma över att LO lagt ett så försiktigt förslag, som dessutom med all säkerhet kommer att späs ut ytterligare på S-kongressen i april. Men i motsats till LO-ledningen vet de att det viktiga i opinionsbildning är att vara tydlig och tala med hög röst.

En av dem som skrivit LO-förslaget, LO-utredaren Kjell Rautio, säger helt riktigt att det enda förslag som lever upp till kongressens beslut om att ”en non-profit princip ska vara rådande” skulle vara en återkommunalisering eller socialisering. Det skulle sannerligen vara en tydlig linje, möjlig att samla till politisk strid kring.
Detta är dock otänkbart för ledningarna i LO och SAP. För dem är det viktigare att inte framstå som motståndare till borgerlighetens ”valfrihetsrevolution”, den individualiserade och marknadsanpassade politik som dominerat världen i över 30 år. Socialdemokraternas ängsliga anpassning till ”marginalväljare” och ”medelklass” hindrar dem att tänka i andra banor än de som marknaden dikterar (som om den så kallade medelklassen, där de allra flesta är lönearbetare, många dessutom i offentlig tjänst, bara hade skattesänkningar och RUT-avdrag i huvudet och inte insåg behovet av en väl fungerande, solidarisk välfärd), och LO-ledningen har sedan generationer haft samarbete med storföretagen som enda strategi. Därför kan vi inte vänta oss annat än fortsatt anpassning och ännu tunnare kompromisser från dessa håll.

I undersökning efter undersökning har det visats: opinionen är massiv för att välfärden ska drivas utan vinstsyften och i offentlig regi. Vad som behövs för att driva igenom detta är inte kompromisser fulla av smitvägar utan att samla denna opinion bakom tydliga krav, alltså precis det Svenskt Näringsliv nu gör för kapitalintressenas räkning, medan LO-ledningen hukar under angreppen och försäkrar att deras förslag visst ger utrymme för privata företag att ta över vård, skola och omsorg.
Men LO-ledningens många gånger upprepade förhoppning om goda företagare som är verksamma för sakens skull utan att snegla på vinsten är mer än lovligt naiv. Varför skulle just dessa kapitalgrupper gå på tvärs mot kapitalismens mest grundläggande drivkraft, vinstmaximering? I all sin gallsprängda upprördhet har Bäckström därför rätt i en sak: de företag han företräder är enbart i skola och vård för att tjäna pengar, punkt slut. Tjänar de för lite gör de som varje kylskåpsfabrikant eller biltillverkare, lägger ner och flyttar sitt kapital till mer lönsam verksamhet. Och just därför kan vi inte låta sådana inskränkta egenintressen ha ansvar för samhällets grundläggande välfärdssystem.

Visst har privata företag alltid tjänat pengar på offentlig verksamhet, sjukhus har byggts och råvaror till skolmaten har levererats av vinstdrivna företag. Men det är en himmelsvid skillnad på detta och att släppa kontrollen över hela verksamheten till bolag som står utanför demokratisk kontroll och anpassa verksamheten till marknadens funktionssätt.
– Ska makten flyttas från de människor som behöver välfärden till kommunpolitiker och kommunala tjänstemän? Så ställer Bäckström den hycklande frågan och försöker göra företagens vinster till en fråga om valfrihet för medborgarna. Men denna ”valfrihet” är inget annat än ett kodord för att släppa lös kapitalet i områden som hittills varit fredade för dess rovdrift. En utbildning, en operation eller ett tryggt äldreboende är inget man köper som en tomat i grönsaksdisken. Är tomaten dålig kan man gå tillbaka med den eller välja en annan affär nästa gång. Om man är missnöjd med sin skolgång finns det liksom ingen möjlighet att reklamera.

Lika falskt är talet om alla de som skulle bli utan jobb om vinstintressena drevs ut ur välfärden. Så långt som privatiseringarna gått krävs en genomarbetad plan för att återföra dem i offentlig regi utan att det uppstår slöseri och onödiga problem. Men om skolor, äldreboenden och vårdcentraler återfördes i kommunal ägo skulle de som arbetar där tvärtom få större anställningstrygghet, de allra flesta av oss minns ännu en tid när det var otänkbart att en skola skulle gå i konkurs.

Privat företag skadar inte bara den offentliga sektorn genom de pengar som rinner ut som vinster. Med dem följer även marknadsmekanismer som i sig gör att välfärdssektorn fungerar sämre för samhället. Istället för system där alla kan samverka och utbyta erfarenheter med ett gemensamt mål om bästa möjliga resultat innebär marknadsreglering att affärsmässiga förhållanden införs. Konkurrens och hemlighetsmakeri utförare emellan, precis som i andra branscher, och ett motpartsförhållande mellan beställare och utförare. Detta kräver dessutom en resurskrävande byråkrati som ska förhandla fram avtal med ett otal aktörer och sedan övervaka att dessa följs.

Det finns mycket att ändra när det gäller hur dagens offentliga verksamhet fungerar men vägen mot en bättre välfärd går inte via mer marknad och mindre politik utan tvärtom. När det gäller välfärdstjänsterna krävs det att vi har ett system som vi litar på, där de som utför det leds av sin yrkeskunskap och där vi som brukare har möjligheter att på förhand besluta hur vi vill att den ska se ut, gemensamt som samhällsmedlemmar, inte individuellt som konsumenter.
En av de viktiga sakerna med den offentliga sektor som byggdes upp i bland annat Sverige var att den till stora delar var undandragen marknaden, behoven fastställdes politiskt och finansierades med skatter. Visserligen alltid med de stora företagens behov av arbetskraft och infrastruktur som överordnat mål, men också under trycket av en arbetarrörelse som ännu hade starka rötter i arbetarklassen och levande minnen från förkrigstidens strider.

Ska vi vinna den strid som nu pågår om välfärdens framtid är det LO-kongressens formuleringar om att ”vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll” som pekar framåt, inte ledningens bleka förslag.

 


Svenska bostäder: hur allmännyttan blev ett konkurrenshinder och bostaden en vinstmaskin

Högsbohöjd, en 60-talsförort till Göteborg. Under slutet av 90-talet sålde allmännyttan de 771 lägenheterna på Pennygången till Skanska som 2005 sålde vidare till redarfamiljen Olssons fastighetsbolag Stena Fastigheter. När Stena våren 2012 presenterade sina planer på renovering reagerade många av de boende på de mycket kraftiga hyreshöjningar som skulle bli följden och Nätverket Pennygångens framtid bildades som sedan dess kartlagt hyresgästernas uppfattningar och drivit kravet på en renovering som gör att alla kan bo kvar.

När Sverige i mitten av 1800-talet började omvandlas från jordbruks- till industrisamhälle massinvandrade arbetare från land till stad. Snart blev bostadsfrågan akut, inte bara för arbetarna utan även för de styrande, de eländiga bostadsförhållandena riskerade att ”bli ett ont som hotar samhällets lugn och säkerhet” som Göteborgs stadsfullmäktige uttryckte det när de 1849 – med revolutionsåret 1848 i färskt minne – lät bygga 47 arbetarbostäder i stadsdelen Majorna. Behovet av att uppfostra och kontrollera de farliga arbetarna var länge överhetens drivkraft i bostadsfrågan. Dicksonska Stiftelsen, som än dag äger 900 lägenheter i Göteborg, grundades till exempel med syftet att bevara ”sedlighet och gudsfruktan hos arbetarklassen”.
1933 tillsattes Bostadssociala utredningen som bland annat ledde fram till statligt stödda så kallade ”barnrikehus” med lägenheter för fattiga familjer med minst tre barn. Kommunerna uppmanades att skapa bolag som skulle drivas enligt självkostnadsprincipen, startsignalen för de många allmännyttiga bostadsbolag som grundades under 40-talet. Tillsammans med Bostadsförsörjningslagen, som 1947 gjorde kommunerna skyldiga att ordna bra bostäder åt sina invånare, blev de en del av efterkrigstidens Välfärds­sverige.
Även om det sällan nämns i den officiella historieskrivningen fanns de föregående årtiondenas hårda klasstrider i Sverige i bakgrunden. Samhällsbygget styrdes lika mycket av företagens behov av goda villkor som av fruktan för den organiserade arbetarklassen. Så även i bostadsfrågan. Legendarisk var den långa kamp som fördes av Hyresgästföreningen i Olskroken i Göteborg 1936-37 mot hyreshöjningar och dåligt underhåll. De boende vägrade betala höjda hyror och värdarna vräkte 250 familjer innan sympatiyttringar från stora delar av arbetarrörelsen tvingade fastighetsägarna att krypa till korset.

Trots stort byggande under 50- och 60-talen växte inte antalet bostäder tillräckligt för alla som strömmade till städernas industrier och ut från de stadskärnor som skulle ”saneras” för det nya bilsamhället. År 1965 beslutade riksdagen om ökat bostadsbyggande, det så kallade miljonprogrammet. En tredjedel av bostäderna hamnade hos allmännyttiga bolag som på så vis blev dominerande fastighetsvärdar. När hyresregleringen som funnits sedan kriget avskaffades 1968 infördes bruksvärdesprincipen och de allmännyttiga bolagens hyror blev genom en lag 1974 en hyresbromsande norm.
Denna bostadspolitik, där alla hade rätt till en bostad, fördelningen gjordes utefter kötid och behov och där hushåll som hade medicinska eller sociala skäl kunde få förtur, skilde sig radikalt från den i övriga Västeuropa, där de som var mest utsatta och hade lägst inkomster samlades i områden med subventionerade hyreslägenheter.

Men Sverige förändrades. 2005 anmälde fastighetsägarnas organisation Sverige till EU-kommissionen. Bostadspolitik är ett område som EU inte har rätt att besluta över. I teorin. Men eftersom EU:s överordnade påbud är att inget får begränsa konkurrensen, det vill säga företagens vinstjakt, går inget område säkert. Fastighetsägarna hävdade att allmännyttan var ett konkurrenshinder som höll nere hyrorna. När en ny lag antogs 2010 som innebar att självkostnadsprincipen togs bort och att allmännyttan skulle drivas ”enligt affärsmässiga principer” drog dessa nöjda tillbaka sin anmälan.
Självklart hade det varit möjligt att sätta sig på tvären och ta strid om EU-direktiven. Till exempel kunde regeringen hävdat att det fanns särskilda intressen att bevara allmännyttan som en grundsten i en social bostadspolitik. Men det tyckte inte regeringen. Tvärt emot tunga remissinstanser som Sveriges Kommuner och Landsting och Boverket sa den att ”Bostadsförsörjningen och kommunernas ansvar för denna bör vare sig i sin helhet eller i olika delar definieras som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”.

Den svenska bostadspolitiken började dock ändras innan EU-inträdet. När Carl Bildts regering tillträdde 1991 avskaffades de kommunala bolagens möjlighet att teckna fördelaktiga bygglån för hyresrätter liksom rätten att bilda nya allmännyttiga bolag. Bostadsförsörjningslagen revs upp, vinsterna skulle jagas och det sociala ansvaret hamnade på efterkälken.
När S-regeringarna återkom var deras ”återställare” bleka kopior av den tidigare generella bostadspolitiken. Och marknadsanpassningen fortsatte.
Enligt Sveriges grundlag ska det allmänna trygga rätten till bostad. När dåvarande bostadsminister Odell fick frågan i riksdagen om hur regeringen tänkte garantera denna ansåg han dock ”inte att det finns skäl att vidta några åtgärder för att säkerställa att grundlagen följs i fråga om bostadsförsörjning”.

Politikens mål har ändrats från ”goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö” till ”väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven”. Bostaden förvandlades från rättighet till vara och medborgarna till bostadskonsumenter. Vinnarna är fastighetsägarna, hyrorna har ökat 50 procent snabbare än konsumentprisindex vilket redan fått omfattande konsekvenser. Nyligen visade Sveriges Radios Ekoredaktion att segregationen fördubblats från 1990 till 2010. Undersökningen handlar om invandrarbakgrund men eftersom ”invandrarbakgrund” i princip är det samma som ”låg inkomst” visar den på en klassklyfta som vidgats med enorm hastighet.
I exempelvis Göteborg finns inte någon bostadskö. Alla kommunala hyresrätter förmedlas dock genom Boplats.se där den sökandes ”profil” och registreringstid matchas mot en ”urvalsprofil”: ”Krav på sökande till denna lägenhet: Bruttoinkomsten skall vara minst 3 gånger årshyran. Max 2 betalda betalningsanmärkningar. Inga hyresanmärkningar accepteras. Max 4 boende.” Så gör allmännyttan klart att inte alla är välkomna i deras bostadsområden. Allmännyttan kom till för att ge alla rätten till ett boende, även de som inte kunde konkurrera på marknadens villkor. Idag har detta sociala ansvar ersatts av vinstmaximering med nyliberala förtecken.
Den sociala bostadspolitiken växte som sagt inte fram av sig själv utan genom tryck underifrån. Och när det trycket försvinner bestäms politiken uppifrån.
Hyresgästföreningen, som organiserar en knapp tredjedel av landets 1,6 miljoner hyreshushåll, förhandlar med fastighetsägarna om hyrorna. (Och får 190 miljoner om året av hyresgästerna för detta, oavsett om de är medlemmar eller ej.) Föreningen har under sin ordförande, förra S-riksdagsledamoten Barbro Engman, accepterat den nya lagen som gör allmännyttan affärsdrivande och avskaffar hyrestaket för de privata värdarna. Ja, till och med kallat den ”en seger för hyresgästerna”.
En lokal strid som den de boende på Pennygången utkämpar är inte lätt att vinna. Lagen är emot dem och den som hyr sin lägenhet har ingen strejkrätt. Vid en hyresstrejk finns inget lagligt skydd mot att man blir vräkt utan man måste, liksom på 30-talet, lita helt till solidariteten och sina egna organisationer. Men självklart finns det många sätt att slåss för sina intressen, oavsett om beslut fattas av EU eller i Sverige går det att ta politisk strid kring dem. Det som krävs, idag liksom för 150 år sedan, är att överheten får skäl att frukta att vi tillsammans utgör ett ”hot mot samhällets lugn och säkerhet”.

Text Lars Henriksson och Jesper Lindeberg

 

Klassamhället tränger sig på

I USA är ordet white trash och i Storbritannien chavs men innehållet är detsamma: en hånfull syn på arbetare som hopplös bottensats i ett samhälle där alla andra blivit ”medelklass”.

Efter tre årtionden av framgångsrik överklasskamp är föraktet neråt i samhällspyramiden utbrett, särskilt då mot fattiga kvinnor, dessa oansvariga, sexuellt tygellösa, bidragsberoende wellfare mothers. Inte långt från förra århundradets resonemang som ledde till tvångssteriliseringar av utblottade och störande människor, med ”stora kullar av barn till imbecilla mödrar”, som makarna Myrdal uttryckte dåtidens syn. Än är det dock en bit kvar dit; den brittiske högerpolitikern John Ward tvingades avgå när han 2008 reste krav på sterilisering av bidragstagare. En vink dock om vilka idéer som gror i segerrusiga internatskolekretsar.

I samhällen där arbetarklassen sällan uppträder som kollektiv, med självförtroende och gemensamma krav och behov, har begreppet ”klass” ersatts av bilden av ett klasslöst samhälle där var och ens position bara beror på den egna viljan, inte ekonomiska strukturer. Att de sämst ställda är lättingar som har sig själva att skylla blir då lika självklart som att de besuttnas välstånd beror på deras personliga, kanske rentav medfödda, överlägsenhet. Och då finns ju ingen anledning att skattesubventionera oduglingarnas slappa liv.
När klassamhällets effekter ändå tränger sig på, det må vara i ohälsotal eller gatukravaller, blir de nödvändiga att bortförklara som individuella problem och att hantera dem blir närmast en polisiär fråga. Klassföraktet blir ett vapen för att säkra positionerna och bekämpa farliga tankar på gemensamma intressen och, bevare oss väl, klasskamp.

Att jämlikhetstanken, trots växande ojämlikhet, fortfarande är starkt förankrad i Sverige hindrar inte white trash-begreppet från att sticka upp sitt tryne också här. Överklassens hovnarrar sparkar arrogant neråt, inte bara på anonyma internetforum utan även i dagspress. Men framför har lättversionen av dessa tankefigurer slagit rot i och med att de borgerliga lyckats få sin valslogan ”utanförskap” accepterad i debatten. Ett ord närmast hämtat från Tony Blairs och New Labours social exclusion, som liksom chavs och white trash beskriver samhället som perfekt, så när som på en rest av misslyckade individer som valt att stå utanför och behöver rycka upp sig istället för att klemas bort av staten.
Ett bevis så gott som något på att klasskampen alls inte upphört. Den är bara väldigt ensidig och gäller även makten över våra tankar.

Ur Göteborgs Posten

Använd Saabs kunskap till klimatomställningen

Idag skriver Lars Henriksson (SP) på Newsmill att staten och facket bör ta över Saab. Företagets kunskap om massproduktion och dess flexibilitet behövs för att snabb bygga vindkraftverk, solfångare, tåg och spårvagnar. Lars Henriksson är sedan 1978 bilarbetare på Volvo Personvagnar i Torslanda och författare till boken Slutkört som kom ut på Ordfront förlag i våras om nödvändigheten och möjligheten av att ställa om bilindustrin för klimatets och jobbens skull. Läs gärna mer på Lasses blogg Bilpolitik.

Två års vinglig färd med Victor Muller vid ratten och olika finansiärer i baksätet är nu över för Saab Automobile. Medan Muller och hans kumpaner nu vandrar vidare mot nya projekt står tusentals anställda kvar i Trollhättan, de som gång på gång kastas mellan hopp och förtvivlan, som inte velat annat än att få jobba men som inte ens kunnat räkna med att få ut sin lön.

Alltsedan GM begärde Saab i rekonstruktion för snart tre år sedan har utgången varit mer eller mindre given. Affärsplanerna har ekat tomt och ihåligt vilket har varit uppenbart för alla som varit intresserade av att se. Men istället har politiker, fackliga representanter och de flesta journalister låtit önsketänkandet dominera och okritiskt hejat på de olika äventyrare som kommit i Saabs väg. Miljarder kronor och år av mänsklig möda har förslösats i väntan på att allt ska bli ”som vanligt” igen. Men ”som vanligt” är just vad det inte kommer att bli. [...]

Läs resten av artikeln på Newsmill

 

En extrem vision på väg att förverkligas

I ett klipp från 1997 som ännu ligger på SVT-play låter Janne Josefsson ekonomiprofessorn Marian Radetzki ge sin bild av vad som krävs för att få rätsida på ekonomin. Till skillnad från politiker som behöver tänka på opinionssiffror kan han tala fritt ur hjärtat och hans program är enkelt: halvera lönen för alla lågpresterande med ”knaper utbildning” och ”obefintliga kompetenser”.

Eftersom ”hungriga lejon jagar bäst” ser han just hunger som ”ett väldigt incitament”. Problemet med att de berörda troligen inte skulle uppskatta förslagen gör dock att hinder som fackföreningar och demokratiska val först måste övervinnas.

Då kunde man rysa åt en sådan extrem vision (eller, om man var lagd åt det hållet, längtansfullt drömma om den). Idag håller den på att förverkligas inför våra ögon när ”opolitiska teknokrater” ersätter valda regeringar i Grekland och Italien för att genomföra hårda nedskärningar. Som om skatter, pensioner, vård och barn­bidrag inte vore politik och det funnes objektiva ekonomiska sanningar, ovanför alla motstridiga klassintressen!

Över hela Europa jublar politiker och ledarskribenter när demokratin devalveras och sprider bilden av lata och oansvariga greker. I verkligheten lever var femte grek under fattigdomsgränsen och ordföranden för landets sektion av läkarorganisationen Médecins du Monde vittnar om att antalet undernärda barn nu ökar för första gången sedan andra världskriget. Och det krävdes inga kupp­överstar med pansarvagnar på Atens gator, det räckte med fjärrstyrning från EU och IMF.

Denna avdemokratisering är inget nytt, bara en hårdhänt tillämpning av det Carl Bildt en gång kallade ”den enda vägens politik” där politikerna alldeles frivilligt överlämnat viktiga delar av sin makt i ”experternas” handelshögskolade händer. Kreditmarknaden avreglerades, riksbanken drogs undan politisk kontroll, ”utgiftstak” bakband de folkvalda och så vidare.

När överheten för ett knappt århundrade sedan gav vika för kraven på demokrati var det bland annat för att dämma upp hotande revolutioner, en lärdom som tycks ha bleknat. För i ett Europa där barnen hungrar samtidigt som de demokratiska säkerhetsventilerna täpps till kommer vi ”lågpresterande” säkert att ge oss ut på jakt. Dock är det inte alls säkert att bytet vi då tar sikte på blir det som Radetzki och hans gelikar tänkt sig.

Lars Henriksson, medlem i Socialistiska Partiet, i dagens Göteborgs Posten