Mot vinster i välfärden – i handling!

”Det finns en svaghet i LO:s förslag nämligen möjligheten till kommunala undantag, men som helhet tycker jag att det är en mycket intressant modell för att komma tillrätta med vinstslöseriet i välfärden”. Det är Vänsterpartiets ordförande, Jonas Sjöstedt, som i riksdagens allmänpolitiska debatt 16 januari yttrar sig om LO-ledningens förslag om vinster i välfärden (för en utförlig kommentar till LO:s förslag se Internationalen 4/13).

Vänsterpartiet har sedan länge utmärkt mig sig för att vara det enda riksdagspartiet som förespråkar ett vinstförbud i den sociala välfärden och radikalt skilt ut sig från de övriga partierna. Men varför är då Sjöstedt så mild i sin kritik mot LO-ledningens förslag, som i realiteten kör över det beslut om ”non-profit” i den sociala välfärden som LO-kongressen tog i maj förra året? Visst ser han möjligheten till kommunala undantag som ”en svaghet”, men är det inte mer än en svaghet att dörren lämnas öppen för vinstuttag inom vård, skola och omsorg även framgent? Och varför ska dessa privata bolag överhuvudtaget få finnas kvar inom den sociala välfärden, även om det är i skepnad av ”samhällsbolag” som bara har rätt till ett mycket begränsat vinstuttag? Vad är det som garanterar att inte dessa bolag – med sina staber av jurister och revisorer – kan trixa, finna kryphål och komma runt denna lagstiftning? Varför ger Sjöstedt sken av att LO-ledningens förslag är något annat än vad det är?

Opinionsundersökningar ger för handen att tre av fyra svenskar är mot vinst i välfärden, men det räcker inte att det svenska folket är mot vinster i välfärden i ord det måste också bli det i handling. Det utomparlamentariska motståndet måste växa tusenfalt för att maktens agendor ska kunna rubbas. Lokalgrupper för en gemensam välfärd måste växa fram på ort efter ort. Inte minst är det viktigt att det växer fram en opposition inom LO mot den halvmesyr som ledningens beslut är. I många sektioner och klubbar gror säkert en stor irritation. Än så länge har vi inte hört mycket av missnöjesyttringar gentemot beslutet, men bara stenen kommer i rullning kan det hända stora saker.

Idag kan vård- och omsorgsföretagen och friskolorna tillsammans räknas i tiotusental. 20 procent av den svenska välfärden drivs av privata företag. Under mer än tjugo år har denna sektor fått växa sig allt större. Det är hög tid att tvinga denna olycksaliga ande tillbaka in i flaskan och skissa upp scenarier för återkommunalisering. Svenskt Näringslivs högstämda kampanjande och S/LO:s halvmesyrer måste mötas med tydlighet och konkretion. Vi är många – vi är faktiskt betydligt fler än hälften!

Frankrike ut ur Mali!

När Frankrike 11 januari inledde flyganfall mot Mali var det åttonde landet med stor muslimsk befolkning som västliga stormakter bombat under enbart de senaste fyra åren. De tidiga länderna i denna makabra kedja är Irak, Afghanistan, Pakistan, Jemen, Libyen, Somalia och Filippinerna. Dessa väpnade aktioner har utgjort själva huvudelementet i det så kallade kriget mot terrorismen som George W Bush utropade efter elfte september.

Mali är ett av världens absolut fattigaste länder, exempelvis ligger medellivslängden på knappt 52 år och 20 procent av alla barn får aldrig uppleva sin femte födelsedag. Mali blev fransk koloni i samband med Berlinkongressen 1884-85 när Europas stormakter delade upp Afrika med penna och linjal. År 1960 blev landet formellt en självständig nation. Dagens Mali är en stat i sönderfall. Omfattande korruption, väpnade inre strider och Internationella valutafondens drakoniska åtstramningspaket har dränerat landet. En militärkupp 22 mars 2012 satte den civila konstitutionen ur spel. Idag kontrolleras den norra delen av landet, ett område ungefär lika stort som Frankrike, av radikala islamistiska grupper.

När nu Frankrike intervenerar i sin forna koloni basunerar den ”socialistiske” presidenten Francis Hollande i högstämda ordalag ut att det är frågan om en kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Men lika lite som när Frankrike understödde folkmordsregimen i Rwanda 1994 eller när franska fallskärmsjägare 2011 hjälpte Elfenbenskustens nuvarande president Oattara till makten är det detta saken handlar om. Konflikten i Mali måste ses i ett större sammanhang där kampen om råvarutillgångar och geopolitiska positioner på den afrikanska kontinenten hårdnar mellan de västliga stormakterna och framförallt Kina – eller med andra ord ”The New Scramble for Africa”. I den kontexten leder också västs bombningar snarare till att radikala islamistiska strömningar vinner än större insteg.

”Jag tror att det var nödvändigt och jag tror att det var bra”, sa Carl Bildt i en intervju med SVT om den franska militära insatsen. Som vanligt rätar sig Bildt och alliansregeringen lydigt in i ledet till försvar av västimperialismens militära aktioner över hela vår jord. Bildt har också ställt i utsikt att Sverige ska skicka militära instruktörer till Mali. Samtidigt går hundratusentals parisare ut på stadens gator, men beklagligt nog inte i protest mot Frankrikes militära aktioner i Mali, utan det är konservativa krafter som flockas i vredesmod mot ett lagförslag som vill tillåta samkönade äktenskap.

I kontrast till detta bör vi minnas, för snart tio år sedan, när miljoner människor fyllde världens gator i ett försök att förhindra ett krig mot Irak. Det är hög tid att opinionen mot västimperialismens militära aktioner återigen växer sig starkare och artikulerar sig.

Korpral Bradley Manning riskerar livstids fängelse

I maj 2010 greps korpral Bradley Manning på en militärbas i Irak anklagad för att ha försett organisationen Wikileaks med hemlig information. Det mest omtalade dokumentet som Manning hjälpt Wikileaks att offentliggöra är den film där en amerikansk helikopterbesättning kallblodigt skjuter ihjäl tio civilpersoner, varav två fotografer från nyhetsbyrån Reuter. Filmen utgör ett av många makabra vittnesmål på de krigsförbrytelser USA:s krigsmakt begått i kriget i Mellanöstern, vilka står i bjärt kontrast till den bild av krigföring med klinisk precision mot islamska terrorister och för demokrati och mänskliga rättigheter som de styrande i Washington önskar visa upp för omvärlden.
Manning har sedan gripandet hållits fängslad 23 timmar om dygnet i en isoleringscell på 2,5 kvadratmeter där han berövats sina kläder, inte fått motionera och blivit förhindrad från att sova. När FN:s rapportör om tortyr, Juan Mendez, önskade träffa den unge korpralen i fängelset nekades han detta av USA. Nyligen blev Manning förflyttad till ett nytt militärfängelse där restriktionerna mildrats något, men där han fortfarande tvingas sitta i isoleringscell.

Mot bakgrund av den vidriga behandling Manning utsatts för i häktet försökte advokaterna i november 2012 förmå domstolen att upphäva åtalet om förräderi, mot att Manning erkände några av de mindre allvarliga åtalspunkterna. Den enda åtalseftergift domstolen medgav var att förkorta Mannings kommande fängelsestraff med 112 dagar. Åtalspunkterna för att ha hjälpt fienden kvarstår, vilket innebär att Manning riskerar livstids fängelse i den rättegång som är planerad att inledas i juni 2013.

Rättsprocessen mot Manning blir ett substitut för USA att straffa Wikileaks grundare, Julian Assange, som för närvarande befinner sig utom räckhåll för USA:s myndigheter på Ecuadors ambassad i London. Genom att åtala en officer med låg militär grad hoppas USA:s makthavare kunna avskräcka andra anställda i krigsmakten från att läcka uppgifter om folkrättsbrott som de militära styrkorna gjort sig skyldiga till i det så kallade kriget mot terrorismen. Värt att notera är också att ingen av åtalspunkterna som andragits mot Manning innehåller anklagelser om att han skulle ha spridit osanna eller förfalskade uppgifter om USA:s krigföring.

Bradley Manning kan i nuläget, vid en fällande dom i militärdomstolen, räkna med ett mycket långt fängelsestraff. Men eftervärldens dom kommer att prisa den unge korpralen för att han – i likhet med israelen Mordechai Vanunu som avslöjade sitt lands hemliga kärnvapenprogram – vågade följa sitt samvete och visa civilkurage gentemot sitt fosterlands unkna krav på nationalchauvinism och kadaverdisciplin.

Nyliberal tokcenter går kräftgång

”Centerpartiet har ju haft en nedgång som hållit på i 40 år”. Det är ordföranden i centerns idéprogramsgrupp, Per Ankersjö, som uttalar sig om partiets långa kräftgång (Dagens Eko 5/1). I riksdagsvalet 1973 fick centern 25,1 procent av rösterna, men därefter har det nästan bara barkat utför och i dagsläget ligger partiet i opinionsmätningarna och balanserar på fyraprocentsspärren. Annie Lööf som ny partiledare blev minst av allt någon vitamininjektion. Dagens centern är ett parti som desperat jagar såväl identitet som röster.

Så kom strax före jul ett utkast till ett nytt idéprogram, ”En hållbar framtid”. Centerns nuvarande program, ”Där människor får växa”, antogs 2001. Det som är slående vid en jämförelse mellan dessa två visionära anslag är vilken tyngd nyliberalt tankegods fått i det senaste utkastet. I 2001-års program beskrevs marknadsekonomin i positiva ordalag, men det var då frågan om en reglerad ”social marknadsekonomi”, nu däremot mässar man utan invändningar den fria marknadens lovsång. Där det tidigare talades om att samhällsutvecklingen grundas på fria individer i samarbete är det nu bara fria individers möjligheter att självförverkliga sig som gäller. Beskattning anses begränsa människors självbestämmande, och det heter att ”all politisk makt är ett resultat av att makt överlåtits från den enskilda människan och hennes rätt att besluta över sitt eget liv”. Begreppet ”ekohumanism”, som 2001 sades kunna sammanfatta partiets ideologi, är idag fullständigt utraderat.
Det som rönt mest medialt uppseende är dock ett antal rent tokliberala ståndpunkter, som exempelvis avskaffandet av skolplikten och rätten till månggifte. Att programgruppen bejakar fri invandring kan vid första påseende verka sympatiskt, men det är kopplat till att man förordar en häftig nedmontering av de rådande trygghetslagarna på den svenska arbetsmarknaden och har ingenting med solidaritet att göra.

Vid centerns extrastämma, i Upplands-Väsby 22-24 mars, kommer nog utkastet värsta excesser att strykas, men likväl är kursen med Annie Lööf vid rodret strikt nyliberal. Partiets gamla kärnväljare på landsbygden kan inte känna sig annat än vilsna inför denna utveckling. Det är också svårt att se hur man kan vinna gehör bland några bredare väljargrupper genom att markant positionera sig till höger om moderaterna.
Idag behövs det krafter som tar uttrycket ”hela Sverige ska leva” på allvar, inte minst är stora satsningar på landsbygdens kollektiva infrastruktur och omställningen till ett ekologiskt jordbruk en absolut nödvändighet. I den processen har dagens centerparti emellertid inte någon roll att spela.

Sverigedemokraternas marsch i opinionen

Järnrörsvideor och avslöjanden verkar inte hjälpa, Sverigedemokraterna fortsätter växa i opinionsundersökningarna och enligt FSI:s (Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier) nyss släppta undersökning blir SD det tredje största riksdagspartiet när 80- och 90-talisterna går till valbåset. Siffrorna är naturligtvis alarmerande.
Samtidigt är rasismen ett minskande problem i Sverige, om man får tro analytikerna. Invandringspolitik hamnar allt längre ned på den politiska prioriteringslistan medan exempelvis ’lag och ordning’ hamnar högt. Det är ju på flera vis positivt, men man måste hålla i tanken vilka partier som uppfattas som starkast på just det området – återigen är det SD som tar första plats, följt av allianspartiernas allt mer auktoritära hållningar. Alliansens talesmän fortsätter sin schizofrena kryssning mellan principiellt humanistiska uttalanden, brunfläckiga grodor och inhuman politisk praktik.

Vi har tidigare nämnt att Sverigedemokraternas framgångar inte är deras egen förtjänst, utan en följd av de övriga partiernas misslyckande. Allt mer pekar på att det är en korrekt bedömning. Man skall förvisso inte stirra sig blind på opinionsundersökningar, men trots allt ser vi tydliga tendenser i väljarkårens preferenser. Frågan är bara, på vad? – Åtminstone står det klart att unga söker alternativ utanför det allt mer homogena ”Mittens dike” med dess nyanser av grått. Att Vänsterpartiet i dagsläget inte lyckas vara det alternativet, samtidigt som socialdemokratin inte ens verkar vilja vara det, står också klart. Knappast kan SD, med sina fantasikalkyler och brist på erfarenhet, anses vara mer trovärdigt – trots att just ”trovärdighet” är det enda borgerliga ledarsidor verkar kunna hålla i huvudet när de propagerar politik.

Att erbjuda alternativ som utgår ifrån den arbetande och arbetslösa befolkningens villkor är det enda valet för den vänster som vill växa. Det koncept som de växande vänsterpartierna i Danmark, Grekland och Nederländerna anammat. Problem som människor upplever i sin vardag skall tas på allvar och kan bara åtgärdas genom att ge verkliga svar som varken baseras på rasistiska lögner eller dryper av de privilegierades förakt för underklassen.
Den enda verkliga antirasismen bygger på insikten om att vi alla vill ha en värdig tillvaro och inflytande över våra liv, oavsett var vi är födda. Människor som flyr förtjänar inte att komma till Sverige för att landet behöver arbetskraft till lågstatusyrken eller ens för att det berikar kulturen, utan gör det blott och bart därför att de är i behov av en trygg plats att bygga sina liv. En verkligt trovärdig alternativ politik baseras på dessa insikter. Den kommer inte att falla de borgerligas ledarsidor på läppen – men det var ju heller aldrig meningen.

Katastrofalt klimatmöte

FN:s klimatmöte i Doha, Qatar, slutade i en katastrof med tanke på vad som krävs för klimatet och för många fattiga länder där antalet klimatflyktingar nu ökar. Delegaterna åkte hem med en urvattnad text som inte kan ligga till grund för verkningsfulla åtgärder. Man beslöt att skjuta upp bindande utsläppsminskningar till efter 2020 och tvågradersmålet är i praktiken uppgivet.
Detta trots att Världsbanken nyligen kom med en rapport som varnar för att stora delar av jorden kan bli obeboelig inom några decennier och att vi är på väg mot en temperaturhöjning på fyra grader. Ny statistik visar att halten av växthusgaser i atmosfären slår alla rekord.
Utfallet av Dohamötet fördöms av miljö- och klimatrörelser över hela världen. Det handlar om sänkta ambitionsnivåer från världens ledare, frågan har förpassats ut i den mediala periferin och nedåt i de statliga hierarkierna.

Om kapitalismen redan tidigare hade svårt att inleda en klimatomställning så har detta accentuerats ytterligare under den djupa ekonomiska krisen. Samhällseliten är också uppbunden till den nyliberala högerpolitiken, vilket gör det ännu svårare att växla in på ett spår som kräver regleringar, stora investeringar och långsiktig planering. Kapitalets företrädare är helt enkelt inte intresserade. Konkurrensen tvingar dem att fixera sig vid kortsiktig kapitalackumulation. Systemet binder dem vid det sömngångaraktiga racet mot avgrunden.
I den borgerliga tankevärlden manifesterar detta sig som en växande motsättning mellan ekonomisk stabilitet å ena sidan och klimat/miljö å den andra. I själva verket lägger kapitalismen grunden till en fattigdomsutveckling när man i allt raskare takt förbrukar ändliga naturresurser, såsom åkermark vilken aldrig kan återställas. Så flätas det ekonomiska systemets kriser samman med en kris för de naturliga system som världsekonomin ytterst vilar på. Lösningen måste vara ett överskridande av det kapitalistiska systemets begränsningar, något som bara kan tvingas fram genom gräsrotsrörelser och krav underifrån.

Sverige och EU är medskyldiga till haveriet i klimatförhandlingarna. Den svenska regeringen låter utsläppen ligga skyhögt över en hållbar nivå och Fredrik Reinfeldt menar att andra ska stå för utsläppsminskningarna, särskilt ”snabbväxande ekonomier” som får förmodas vara Kina och Indien (riksdagens frågestund 29 nov).
EU:s utsläpp per capita är dock sju gånger högre än Kinas. Nu måste kraven bli att länder som Sverige går före och reducerar de höga utsläppen: Sverige som ordförande i Arktiska rådet kan ta initiativ för att stoppa oljeprospektering, regeringen kan höja klimatbiståndet till fattiga länder utan att ta detta från ordinarie bistånd, inga fler externa köpcentra och nya motorvägar bör byggas, etc.
Satsningarna bör istället gå till utbyggd och billig kollektivtrafik, energieffektivisering, närproducerad ekologisk mat och omställning av industrin.