Röda Göinge

”De här människorna måste avrättas!”, Libyens diktator Muammar Gaddafi var sig lik och förnekade sig inte när han till slut i ett TV-sänt tal utslungade sina vredgade förkastelsedomar över det folk som gjort uppror mot hans styre. Gaddafi viftade också bort det hela med att det handlade om drogade, omogna ungdomar, vilka förletts av sjuka människor som infiltrerat städerna.
Men, till skillnad mot tidigare under Gaddafis mer än 40-åriga maktbana, befinner sig idag diktaturens företrädare i låg brygga i en desperat kamp för sin överlevnad. Benghazi, Libyens näst största stad har fallit i upprorets händer, diktatorns våldsapparat håller på att crackelera och snart verkar det som om Gaddafi bara kan lita på de utländska legosoldaterna och sin egna livvakt. Det vi bevittnar nu är strömavhopp från tidigare lojala militärer, tjänstemän, ambassadörer och till och med ministrar. Gaddafi kan fortfarande låta kaxig i sin verbala framtoning, men sannolikt är hans dagar räknade. Att regimen känner sig nödgad att sätta in stridsflyg mot sin egna huvudstad är ett kvitto om något på hur pressad och desperat den är.

”Gaddafi är Mellanösterns galna hund”, orden är Ronald Reagans och decenniet 1980-talet – på den tiden som USA bombade Libyen och Gaddafi beskrevs som Washingtons fiende nummer ett. Då stämplades Libyen som den värsta främjaren av internationell terrorism, en ”skurkstat” innan själva begreppet tagits i bruk.
Självklart var dock sanningen att Gaddafi avskyddes och sågs som ett hot av imperialismen för att han efter sitt makttillträde 1969 haft mage att expropriera utländska oljebolag, ge materiellt stöd till revolutionen i Nicaragua och rendera imperialismen förlusten av det brohuvud som Libyen varit under kung Idris styre ända sedan den formella självständighetsförklaringen 1951.

När vi nu skriver 2011 har emellertid historien vänt blad. Sedan 2006 är relationerna mellan USA och Libyen normaliserade, man har fulla diplomatiska förbindelser och för Obama är inte Gaddafi någon ”galen hund”. Idag talar inte Libyen längre med hög röst mot USA:s krigsföretag i Irak och Afghanistan eller hotet mot Iran. Idag öppnar sig Libyen återigen för utländska företag. Shell exploaterar olja utanför Libyens kust och privata intressenter – inte minst vapenmånglare – står överhuvudtaget på led för att göra profit i den libyska ekonomin.
Det är därför som imperialismens företrädare inte vet på vilket ben man skall stå nu när Gaddafi verkar vara på väg att kastas ur sadeln, därav alla ljumma halvkvädna uttalanden – oavsett om huvudstadens namn är Washington eller Stockholm, oavsett om utrikesministern i fråga är Hillary Clinton eller Carl Bildt.

Gaddafi har alltid varit en diktator, men en gång i tiden hade han en viss folklig legitimitet. Det bottnade i att han använde en hel del oljepengar till att bygga upp en social välfärd, att miljoner libyer under hans styre reste sig ur fattigdomen. Idag har dock denna legitimitet urholkats; arbetslösheten är hög och libyern i gemen har tröttnat på hans bisarra infall och järnhårda styre. Man vill kunna göra sin stämma hörd utan att riskera jobbet och i värsta fall hamna i fängelse.

Det stora problemet i dagens Libyen är dock den stora avsaknaden av organiserade motkrafter. Visst finns det Muslimska Brödraskapet även här, i exil har vi en opposition som till stora delar drömmer sig tillbaka till kung Idris dagar och det finns även enskilda människorättskämpar. Men – i jämförelse med Egypten och Tunisien – är det civila samhällets strukturer väldigt svagt utvecklade. Partier är helt och hållet förbjudna att verka. Fackföreningar och andra sociala rörelser har inte heller kunnat slå rot. Det är som om ett jättelikt vakuum öppnas bakom diktatorns rygg.
Men självklart hoppas vi att det vi nu upplever är diktaturens sista dagar. Det är endast om Gaddafis regim faller som det kan komma in ljus och luft i det libyska samhället, det är endast om regimen faller som de första vacklande stegen mot ett verkligt demokratiskt samhällsbygge kan komma till stånd.

Nsk Nsk Nsk Nsk